Igår var första gången på väldigt länge som jag var ute och svirade på stan. Mycket, mycket roligt! Bästa Sofia fyllde 30 och det firades!
Kvällen inleddes hemma hos Sofia och Stefan. Vänner och bekanta minglade och vi njöt av att fortfarande kunna sitta ute under bar himmel. När kvällsluften gjorde sig alltför påmind flyttade vi in och hade djuplodande diskussioner kring Sveriges kvalkatastrof mot Ungern och den mycket stora möjligheten att AIK nästa år spelar i Allsvenskan, DIF i Superettan och Bajen i div-1. Mycket underhållande.
Folk började droppa av vid midnatt (småbarnsföräldrarealism) och kvar hemma stod jag, Stefan och Sofia (för dagen med barnvakt...) Vi ville inte att kvällen skulle ta slut redan vid 00 snåret, så vi tog en taxi och blåste in till stan. Berns var målet. Att köa för att komma in på ett ställe kändes som 100 år sen sist, men samtidigt härligt uppfriskande. Mycket folk, mycket ljud, ljus och rörelse. Bra för hjärnan att se lite annat. Eller... att jobba på förskola är exakt likadant när jag tänker efter. Minus dörrvakterna.
Tack och lov behövde vi inte köa, utan blev av någon anledning pekade på och släpptes in snabbt. Stefan hävdade att det var hans snygga nunas förtjänst.
Vi mötte upp ett annat födelsedagsfirande gäng och slog oss ner. Bra musik i högtalarna och en White russian i drinkglaset - hur bra? Champagne beställdes in och det dansades till och med en skvätt. Mina dansmoves är tyvärr sjukt ouppdaterade, men jag bortsåg från den lilla detaljen och körde på utan tankar på att upprätthålla nån slags dans-värdighet. Har man bara roligt får man dansa hur man vill. Jag är kungen av fuldans. Riktigt härligt.
Taklampa
Vips slog klockan 03 och Berns stängde. Efter viss förvirring kring borttappade telefoner och försvunna betalkort, satte vi oss återigen i en taxi (samma som på ditvägen) och var sjukt nöjda med beslutet att ta oss in till stan.
04:30 var det så läggdags. Döm om min förvåning när jag vaknade 07:30, pigg som aldrig förr. Vad hände där egentligen? Det har aldrig hänt tidigare att jag inte kunnat somna om. Rise and shine! 3 timmars sömn tyckte tydligen min hjärna var alldeles lagom.
Lilla hjärnan känns dock inte lika pigg nu... Inatt ser jag fram emot många timmars härlig sömn.
I dag är det 5 år sen jag tog mitt körkort! Den bisarra känslan av att själv sitta i en bil och styra fanskapet har avtagit, men fortfarande kommer ibland en lyckokänsla över mig bakom ratten. Det kan vara i en rondell eller liknande; jag kommer åkandes, och andra bilar stannar och lämnar företräde! Ha ha, jag blir fortfarande glad åt det - de stannar för här kommer jag. Ensam i en bil och jag har företräde. Ibland blir jag glad åt det motsatta - jag kommer till en korsning och låter andra bilar åka före mig för jag har minsann sett dem och jag är visst ingen vettvilling, nä serru jag är en sansad människa bakom ratten som kan trafikreglerna.
Jag har vaga minnesbilder från uppkörningen. I stort sett minns jag ingenting, förutom ett vägbygge jag körde för fort förbi och att jag fick motorstopp en gång. Varför minns man bara det som gick dåligt? Konstigt det där. För jag gjorde ju uppenbarligen en massa rätt också, annars hade jag inte suttit här den 31 augusti 2011 och skrivit detta.
Hursomhelst. 5 år har passerat relativt smärtfritt i bilväg. Någon p-bot här, någon osmidig parkering där och någon repa här och där... Men peppar, peppar; inga krockar och inga olyckor och ett klarat blåstest hos polisen - så fortsätter jag mer än gärna i 5 år till.
Ja, det gäller att glädjas åt de små sakerna i livet. Som att jag på jobbet får leka och se ut såhär varje dag:
Härligt!
...och fortfarande utgör Jens Lekman ett utmärkt bilåkar - soundtrack. Just denna är bra på motorvägar.
Nu blir det bloggande igen. Jag har lovat mormor! Börjar med en bildberättelse från förra våren:
Jag och Tess hade bestämt oss för att åka ut till Gnesta i ett par dagar för att prata skit, lata oss, bara köpa de fina flaskorna från Systemet och njuta av vårvärmen som börjat göra sig påmind.
På väg....
...framme!
Sen tog vi stigen förbi bastun, ner till sjön.
Det var alldeles för kallt för att bada, men att ligga på en soluppvärmd brygga med en cider i handen var inte alldeles fel.
På badbryggan. Notera mitt armband - det kommer spela en viktig roll i denna berättelse.
Tessan vettentestade mina stövlar. De höll måttet.
Sen gick vi hit - vår kära båtbrygga.
Syftet med att gå till båtbryggan var att ta fina kort. På oss själva alltså. Jag & Therese har sen 10-års åldern alltid tagit massvis med kort till våra "ego-album." Det var alldeles för längesen sist tyckte vi nu och skulle alltså uppdatera det kära ego-albumet.
Tessan lade sig på fiske-stenen och var fin.
Jag stod på densamma. Notera: armbandet är på plats.
Sen gick det åt skogen precis här: Jag stod och slängde med armarna i övertygelse om att jag såg stencool ut. Vad hände? PLUMS! Mitt kära armband flög all världens väg och landade långt ut i vattnet.
Jag hoppade i plurret. Bilden ljuger, för det var fan inte så varmt som det ser ut. Max 14 grader var vattnet. Och jag ljuger inte om jag säger att jag traskade runt såhär i en halvtimme. Med stelfrusna ben som resultat, men inget armband. Borta.
Vi lade missödet bakom oss och tog istället en promenad ner på byn...
...där vi intog en stärkande middag.
Sen gick vi hem igen och tände en brasa.
Men jag saknade fortfarande mitt armband, så nästa morgon bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att få upp det från sjöns botten. Fast beslutna att lyckas tog vi med oss en håv.
Efter en ansenlig mängd fruktlösa försök var jag beredd att ge upp. Armbandet ansågs förlorat, och snart skulle även min arm gå samma väg till mötes, för den höll på att förfrysa. Bara ett försök till... Sista gången nu.
Så. Tillbaka. Inte med full kraft ännu, men jag jobbar på det. Våren började med en smocka, drog mig ner. Med sommarens hjälp och lantlig luft samlade jag sakta nya krafter. Hösten känns lovande.
Vi åker samma buss, han och jag. Vi har gjort det ganska länge. Två år eller så. Jag har aldrig sett honom utan hans älskade tjocktröja på. Med uppkavlade ärmar. År ut och år in. Oavsett årstid.
I dag var jag tvungen att fota honom. Minusgrader ute. Ingen jacka. Uppkavlade ärmar. Som alltid.
I dag var jag till tandläkaren och det gick som det brukar. Först en tandsköterska som tar röntgenbilder. På dem upptäcker hon något, tittar lite extra på en kindtand. Samma varje gång. Konstaterar att den sett likadan ut sen 2006. Ingen åtgärd. Frågar om jag är frisk (hur menar du?) tar någon medicin, snusar eller röker. Tar bort tandsten ("hur går det med tandtråden?") Samma sak varje gång. Nytt för i år var dock den grundliga och pedagogiska genomgång av borst- och tandtrådsteknik som hon gick igenom. Spännande att något nytt händer. Sen bokade hon en ny tid till mig om 18 månader. Ses då.
Efter detta är det tandläkaren, Andreas, tur att göra entré. Samma hälsningsfras som alltid. Standardfrågorna. Vad var det du pluggade nu igen? Jaha, Södertörn är väl en bra skola? Min son läser ekonomi där. Ngnghh, svarar jag, eftersom jag har en dregelsug i munnen. Tandläkaren tar fram kroken och pillar på tänderna. Det ser bra ut. Hej då, vi ses om 18 månader. Det mest uppseendeväckande som inträffade var att jag träffade min gamla lagkamrat Fanny i väntrummet - vi har båda haft Andreas i 20 år utan att veta om det. Se där.
Körde för ovanlighets skull bil till skolan i dag. Tror att det tog en kvart att fixa parkeringsplats. Jävligt fullt överallt. Sen var parkeringsautomaten trasig, så den svalde peng efter peng utan att det tickade särskilt mycket tid. Jag skrev en arg lapp och lade i vindrutan. Här ska jävlar i mig inte betalas mer. Satt sen med Johanna, Maja, Ida och Nadya och gick igenom lite frågor till seminariet nästa vecka. Effektiv tid arbetade vi nog... 2 timmar? 3 gick åt till att prata om helt andra saker. Roliga saker. Som när Maja berättade att hon slog ut tänderna på en klasskamrat en gång. En kvart gick nog åt när Johanna skulle leda trupperna till skolans hemliga matsal. Efter ett par återvändsgränder hittade vi till slut till den heliga graalen. Ytterligare en kvart flöt förbi när vi sen hämtade fika.
På tal om fika: i går satte ett akut sötbehov in under en föreläsning. Jag & Johanna lydde våra instinkter och köpte varsin chokladmuffin. Allt i sin ordning. Sen tillstötte problem. Muffinsen (muffinen?) slutade vara muffins - de transformerades till chokladsörja. Hur äta? Ingen av oss hade sked. Men jag skulle ha den! Så jag grävde djupt i min väska och hittade... ett sugrör! Jajamänsan - det fungerar alldeles utmärkt att suga i sig muffins:
Under föreläsningen snappade jag upp enstaka ord från läraren här och där. Men jag hörde inte på. För i mitt huvud snurrade en sång. Om och om och om och om igen. Runt runt. Den var det enda jag hörde och kunde koncentrera mig på. Låten var denna:
Försök få den ur hjärnan när den väl börjat snurra under en föreläsning! Inte lätt.
I går kväll trodde jag att Jordbro var under attack. Helvete vad läskigt det var. Jag hade precis kollat klart på TV, klockan var 00:25 och jag skulle gå och lägga mig. Stängde av TV:n och höll just på att resa mig från fotpallen när - BOOOOOM! Jag puttades bokstavligen ner på pallen igen av en jävla tryckvåg! Och det slog lock för öronen. Huset skakade och sprickan i fönsterrutan växte. Vad i helvete?!
Skärrad tog jag mig så småningom samman. Hjärtklappningen avtog sakta men säkert. Gatan var lugn. Efter att de värsta katastrof-tankarna lagt sig, började hjärnan fungera rationellt igen. Jag började inse att smällen nog kommit från värmevärket som ligger 1 km bort. Helt surrealistiskt. Jag lade mig med en obehaglig klump i magen.
Läste detta imorse, från SR:
EXPLOSION VID JORDBRO VÄRMEVERK En container exploderade vid Vattenfalls värmeverk i Jordbro i Haninge i natt, och explosionen ledde sen till att det började brinna i byggcontainrar och byggbaracker. Larmet kom vid 00:30-tiden och cirka en halvtimme senare var branden släckt. Enligt Vattenfalls presstjänst var explosionen kraftig och orsakade stora materiella skador – exempelvis fick glasfasaden på värmeverket stora skador. Däremot skadades inga människor. Leveranserna av fjärrvärme från värmeverket i Jordbro påverkas inte av branden. Under förmiddagen ska en teknisk undersökning göras vid värmeverket för att försöka utröna vad det var som orsakade explosionen och branden.
Sista inlägget 2009. Julen flög förbi, men snön ligger fortfarande kvar och jag älskar det! Mer snö åt folket! Jag funderar allvarligt på att bosätta mig i norraste Norrland, förslagsvis Boden/Luleå/Haparanda (Kiruna känns lite väl avlägset) och titta på snön hela dagarna. Åka skoter, grilla korv och ha raggsockor varje dag. Det vore något. Kan väl inte vara alltför dyrt att köpa ett hus där uppe? En gammal gård, så kan jag ha en kossa eller två att klappa på. Kan man ha getter i snön? I såna fall ska jag ha snögetter. Någon som vill bo med mig?
Jag och storebror var och såg Avatar häromdagen. Häftig! Och fin. Vi såg dessutom grymma ut i 3D-brillorna. Tyvärr har min CP-telefon i vanlig ordning raderat bilderna. Synd. Världen vet inte vad den går miste om.
Robin var till slut bara två set ifrån en Mastersfinal. Bittert. Men så sjukt bra ändå.
Pannkakan låg på tvären i min säng hela lördagsnatten. Jag lider fortfarande av sviterna av den sömnbristen. Men två små fötter i ansiktet kan faktiskt vara mysigt.
Zlatan är bäst, ingen protest.
Idag spelade vi in vårat program "Kneget" i studio. Jag var ljudtekniker. Hela klassen var grym!
Det har varit långa arbetsdagar denna vecka. Eller arbete och arbete... oavlönat skolarbete är väl den rätta benämningen. I tisdags filmade jag, Maja & Martina mellan 09-23. Vi var hyfsat möra efter det. Vi hade paus mellan kl 18-20, och den spenderade vi hemma hos Martina, tittandes på Highschool Musical. En sådan intelligenskrävande rulle var exakt vad våra hjärnor klarade av att bearbeta just då.
Dagen efter filmandet, igår alltså, spenderades i en datasal i nio timmar och morgonen började katastrofalt. Vår kamera fick kortslutning och 20 minuter av vårat filmade material gick, bokstavligt talat, upp i rök. Hela Jakob Öqvists stand-up på Norra Brunn försvann. Inte så tok-kul. Men Jakob var sjukt trevlig. Det var kul. Det var jävligt tur i oturen att intervjun med honom, och allt arbete från förmiddagen inte försvann.
Vi sörjer det förlorade materialet med Bob och Johnny. Det är grejer det.
För övrigt tyckte jag att det var spännande att se Hamréns första match som förbundskapten igår. Känslan efter matchen var väl knappast euforisk, men det känns ändå att någon nytt börjat. Mutumba till landslaget 2LAX10?
I dag när jag var på väg hem från skolan hände något underligt. När jag promenerade till busstationen passerade jag ett par buskar. Rätt var det var pep en råtta ut från buskaget och ut på trottoaren. En råtta! Inte en söt liten gråmus, utan en stor jäkla råtta. Mitt framför fötterna på mig! Helt orädd var den. Jag gick lite närmare och studerade den fascinerat. Då smet den in i buskarna igen. Efter det blev det en jäkla hallaballo inne i buskaget, typ råttfight. De skrek åt varandra och en av dem pep ut framför mig igen. Sen tillbaka in i busken. Jag kände mig lite besvärad av råttkriget, så jag gick vidare.
Sen mindes jag att jag hade ett djurmöte i morse också. När jag klev ut genom ytterdörren satte en katt förvånat av i högsta fart. Jag for efter, eftersom jag skulle samma väg. Katten (grannens fina vitorangea) satt i buskarna, så jag satte mig på huk trots bråttom till bussen. Han kom genast fram och pratade med mig. God morgon granne! tror jag att han sade. Så lite det krävs för att man ska bli på bättre humör. En kattpuss räcker långt.
Sen mindes jag gårdagen. Då såg jag mina första rådjur för hösten. Från min fönsterplats på bussen spanade jag ut över åkrarna som for förbi. Tre stycken såg jag. Rådjur alltså, inte åkrar.
Dagen har varit mycket trevlig. Vaknade utan att det låg snö på marken, solen sken och jag behövde inte stressa tillbussen. Mötte Maja vid tio och vi satte oss och knåpade ihop slutversionen av vår artikel. Det gick väldigt mycket snabbare än väntat, så vi unnade oss en fika innan vi for hemåt. Jag älskar de halvtimmeslånga bussturerna till och från skolan såhär års - förbi åkrar, genom färggranna skogar och över broar med stilla sjöar. Allt det är finare än vanligt på hösten.
I tisdags var vi på releasefesten av klasskamrat Agnes debutroman Ränderna går aldrig ur. Festen var på Strand, men som vanligt när Johanna är med (ha ha, jag skyller på dig!) hamnade vi först fel... Vi var visserligen på rätt angiven adress, men det som pågick där var allt annat än partaj. För att citera Johanna; vi hamnade på poesiafton för nördar.
Knäpptysta stod vi i dörröppningen och tittade ut över ett tjugotal tesippande, allvarliga människor som hänfört lyssnade till de tre uppe på scenen. Vi vågade inte gå ut igen, för ytterdörrens knarrande hade gjort alla uppmärksamma på vår sorti. Så vi stod kvar, som stenstoder. Till slut var de tre på scenen färdiga och vi kunde smita ut till rätt kalas. Där fick vi drinkbiljett. Vi lyssnade på Agnes som läste en bit ur boken, sen spelade vi pingis och dansade till 80 och 90-tals hits. Johannas Springsteen request gick (som vanligt) om intet. Next time!
Morgonen började med att jag i en snoozedimma uppfattade något om att södra uppgången på Haninges pendeltågsstation var avstängd. När jag klev upp visste jag inte om jag drömt eller inte.
Svaret fick jag när jag satt på bussen. Polisspärr i en rondell och Nynäsvägen avstängd. Bussen fick ut och åka på en liten seightseeing-tur istället. Det var spännande. När jag väl kunde kliva av bussen var det bara till att springa som en galning, för att förhoppningsvis hinna till min andra buss. Tack vare mitt lätta steg *host* hann jag precis. Sen blev det en ny seightseeing tur. Kul! Och bäst av allt var att jag inte ens blev försenad - jag äntrade föreläsningssalen på guldtid.
Det var fortfarande avspärrat när jag åkte hem på eftermiddagen. Det brann visst i natt, och nu var det explosionsrisken som höll avspärrningarna på plats. Det blev en kall promenad hem. Ont i foten hade jag också. Bron som jag vanligtvis tar mig över på 180-190 steg avverkades idag på 210.
Vad annat? I går traskade vi runt bland snår och skog och letade efter gravstenar och Kolerakyrkogården. Det var fint. Och läskigt. Pappa berättade att han ska få komma hem från sjukhuset!
Alltså... hade jag vetat att Bear Grylls var i Sverige, då hade Nordkalotten fått sig ett besök. I kid you not. Min besatthet av Bear Grylls är väldokumenterad på denna blogg... Dessutom var min midsommarpolare Will Ferrell med. Ikväll är det jag som sitter klistrad vid TVn.
Rensade igenom ett litet skåp jag har under mitt skrivbord. Där jag lägger allting som jag inte vet vad jag ska göra av. Mestadels är det gamla gratulationskort, sparade tidningar med betydande innehåll, pappersbitar nedteckande med finurligheter och visdomsord. Men där finns också rester från ett tidigare liv. Barndomen. Jag har inte hjärta att slänga det. Så år efter år hänger de med:
* Ett gammalt smyckesskrin med diverse vän-halsband som en gång delades mellan två. Numer har jag glömt vilka som äger de andra halvorna.
*Idolkort. Leonardo di Caprio ligger högst upp i högen. Jag gissar att jag inte visste vilka The Verve var, eftersom de ligger i botten.
* Autografer. Från Lasse Kronér till Fredrik Ljungberg.
* En dagbok som det inte skrivits i sedan 1995, då Jocke var det finaste jag visste. Herregud, är det fjorton år sedan?!
*Ljus. I mängder. De har gett skåpet den där karaktäristiska doften som jag älskar! Jag brukar öppna skåpet då och då, bara för att lukta.
Jag slänger aldrig något därifrån, bortsett ett och annat reklamblad eller diverse ting som tillfälligt letat sig in i brist på plats innan de möter soptunnan. Men allt det där andra - sakerna på listan, de plockas fram då och då, plockas ur och tänks på. I stillsamhet. Sen läggs de tillbaka. Inte kasta.
Ibland undrar jag vad det är som driver en människa till att spänna fast sig i en makapär med tvivelaktigt utseende, för att slungas runt runt, fram och tillbaka, upp och ner. Varför njuter man av det? Likt ett barn skriker man IGEN, IGEN!! Är det någon slags euforisk känsla av att man lurar döden som gör en adrenalinhög och tankesvag? För allvarligt talat, att åka Fritt Fall är ju helt sjukt när man tänker efter. Helt sjukt. Och alldeles, alldeles underbart.
Jag & Tess genomförde alltså igår vårt årliga Gröna Lund besök. För vilken gång i ordningen vet jag inte längre? 10? Det blev senare på sommaren än vanligt, men det visade sig vara ett sjukt bra drag av oss. No people! Strålande solsken hela dagen och inga köer - kan det bli bättre?
Likt småbarn höga på socker rännde vi runt bland åkattraktioner och vinst-varje-gång ställen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad ska vi åka nu, vad ska vi åka nu, vad ska vi åka nu?!?!? Mera gosedjur!!
Eftermiddagen blev till kväll och vi blev stumma av förtjusning när vi upptäckte att det var än färre folk att tampas med då. Noll minuter i kötid. Överallt. Är inte det lycka så säg?
