Emmas bloggeri

Nej, inte heller idag.

 

Taket på Friends var äntligen öppet! Vilken underbar skillnad det gjorde - solen sken och lyste in på östra läktaren, minnen från Råsunda glimmade förbi och allt var härligt.

 

Och äntligen fick vi se mål på Friends Arena! Halmstad hade visserligen tagit ledningen med 0-1, men det behövde vi inte deppa över särskilt länge, för Majstorovic axlade in AIKs första mål på Friends bara minuter senare. ÄNTLIGEN MÅL. Islossning, för typ 3 minuter senare satte Goitom 1-2 målet och det verkade bli en underbar fotbollseftermiddag.

 

Halmstad kvitterade visserligen till 2-2, men AIK svarade omgående. Och vilket jävla mål! Igboananike drog in en stenhård bicacleta och 3-2 med kvarten kvar kändes underbart. Men säg den lycka som varar. AIK denna säsong har en enastående inkompetens att stänga matcher.

 

3-3 i den 90e minuten, bakom Kenny som spelade pga skada på Turina, kändes helt logiskt. Tappade poäng och depp, som vanligt efter besök på Friends. Suck, det verkar vara en sån säsong i år.

 

Taket av var i alla fall underbart.

 

 

 

 

Förra veckan damp Håkan Hellströms senaste skiva ner i brevlådan. Sedan dess har denna låt spelats konstant:
Håkan Hellström – Du kan gå din egen väg
Helt fantastisk!

För första gången på mycket länge är jag sjuk. Eller ja, förkyld åtminstone. Hostar och hackar, snörvlar och har lock i örat. Det är som att immunförsvaret gav upp när ljuset kom. Förra veckans inandning av bengalrök gjorde inte underverk för luftrören...

 

Lock i örat är för övrigt det mest irriterande "sjukdomstillståndet" jag vet. Jag kan bara sova på det friska örat, eller på rygg, annars känns det som att en ocean av gudvetvad håller på att rinna ner in i hjärnan. Knaster knaster. Bedrövligt. Dessutom går jag omkring hela dagarna med, vad det känns, bomull i örat. Ljuddämpande irriterande bomull.

Apropå sjukdom; jag kommer i alla fall inte drabbas av hjärnhinneinflammation, peppar peppar. I helgen tog jag min femte fästingspruta, så det torde hålla de hemskheterna borta.

Så begav vi oss till Friends igen. Denna gång lyckades vi tack och lov smita över Vattenfall-bron, en genväg på ett par hundra meter... Infrastrukturen kring Friends är ett skämt, så jävla värdelöst. Denna gång var anspänningen inte lika hög som förra matchen, premiären är avklarad, nu är bara resten kvar.

 

Men återigen lämnade vi arenan med tunga steg. Förlust mot Malmö 0-1. Länge länge såg det ut att bli 0-0 igen. Men icke, så roligt (!) skulle vi inte få ha det. Jiloan Hamad satte P för det i 89e minuten.

 

Jävla skitarena. AIK verkar oförmögna att göra mål där. Visst, vi fick ett felaktigt bortdömt för offside, men vafan. De borde kunna skapa mer än så, de ska inte behöva angripa domaren efter en match och "skylla" resultatet på hans insats. Mutumba var den som gick hårdast åt domaren - mycket märkligt med tanke på hans, återigen, urusla prestation på planen. Rannsakning inåt först tack!

 

De 40 bengalerna innan matchen, vars rök låg kvar i arenan i 2 timmar, gjorde inte direkt under med mina luftrör heller. Värdelöst var ordet.

 

Snygg början:

Igår var det så dags för det vi länge väntat på med skräckblandad förtjusning - invigningen av AIKs nya hemmaborg, Friends Arena.
Vi vallfärdade dit i tusental; förväntansfulla, en aning skeptiska, nervösa och upprymda. Alla känslorna på en och samma gång.
Vi har köpt årskort på familjeläktaren, och pusslade ihop små nya familjer för att komma in hela gänget. Jag & Stoffe bildade föräldrapar åt Ronnys son, och Ronny & Svenne gick in som familj med Svennes son... Ha ha, men in kom vi!

Det första vi möttes av när vi öppnade portarna var doften av gräs - ljuvligt gräs! Vi kunde inte fått ett skönare mottagande. Erik var storögt förundrad över hela spektaklet, det var hans första AIK match han beskådade, 2 år gammal. Häftigt att han i framtiden kan berätta att han var där! Jag försökte se hela skådespelet genom hans ögon - den otroligt gröna gräsmattan (gjäs häjinne!) alla människor, flaggor, storbildsskärmen i taket och sorlet och sången av 43 000 svartklädda.

 

Matchen var tyvärr i det närmsta en flopp. Syrianska var betydligt närmare seger än AIK. En riktig jävla 0-0 match. Men det är typiskt AIK, jag kan inte bli upprörd över det. Roligast under hela matchen var när prins Daniel zoomades in och han gjorde tummen upp under förtjust jubel. Säger väl en del om underhållningsvärdet på matchen...

 

Jäkligt tråkigt också att Friends bjöd på sugig akustik. Man såg att klacken skrek sig hesa, men det lät nästan som en viskning, jämfört med trycket på Råsunda. Först nu har jag fattat att jag aldrig mer kommer besöka Råsunda. Suck. Nu får vi jobba i motvind och uppförsbacke för att göra Friends till vår. Inget är omöjligt. Nu är hemmapremiären avklarad, och det kan fan bara bli bättre. Kom igen Gnaget!

 

En annan mycket bra sak med nya arenan är toaletterna. Hur de såg ut på Råsunda vill jag knappt komma ihåg... De var jävligt sunkiga, milt uttryckt. Men på Friends ser de ut såhär: