Det här inlägget skrev jag för ett par månader sedan. Idag fick jag uppleva i stort sett det motsatta: noll känsel.
Alltså; på promenaden hem genom storskogen blev jag angripen av blodtörstiga myggor. Jag har alltid varit ett lovligt byte för blodsugarna, men idag var det galet! De var överallt och jag kunde inte värja mig för jag var mitt uppe i att fota den fina vallmon som växte utmed kanten. För vallmo är jag allt beredd att offra lite blod.
De var listiga de små jävlarna. Jag fick ett och annat bett på fötterna och händerna, men! - jag fick tre bett på min stackars okänsliga högersida - och som det kliade. Det kliade som bara myggbett kan klia, nervpåfrestande, intensivt och ihärdigt. Och nu kommer det fina i kråksången -jag kan inte klia tillbaka! Jo klia kan jag ju, men jag känner ju fan inte att jag kliar. Förklara det någon. Oklibar plåga.
Tre bett dessutom. Varför nöja sig med ett?
Här är bedrövelsen:
Hujedamig vilken skräckupplevelse. Kliande, oklibara klimyggbett. Suck.
Några dagar in på juni och sommaren ligger framför oss! Jag jobbar fram till midsommar, sen ska jag ligga i solen med en bok i handen. Och jag ska bada, jag ska måla, jag ska skratta och jag ska njuta. Jag ska fota, jag ska sova, jag ska cykla och jag ska må bra.
Jag längtar så fruktansvärt mycket efter att inte jobba. Missförstå mig rätt, att jobba är ok. Ibland är det rentav underbart, men att jobba är inte min livsuppgift. För mig är jobbet ett nödvändigt ont, inte definitionen av vem jag är. Jag hatar tanken på att spendera 70 procent av min tid jobbandes. Jag är inte funtad så.
Nationaldagen har för övrigt spenderats med inköp av bland annat tröja till fotbolls EM. Snart börjar det! Pepp.
Påskhelgen lider mot sitt slut, den var lång och underbart härlig.
Fick frisk luft i massor ute på landet, ägnade timmar åt utomhusläsning och gick på utflykt för att hitta en hemlig sjö. Eldade i spisen, pussade på barnen och åt massvis med god mat. Somnade till brasans knaster och vaknade till fåglarnas pickande på husväggen. Rena drömhelgen med andra ord.
Tre busungar i sängen på morgonen, tittandes på Ronja Rövardotter. Blir inte bättre än så.
På jakt efter den mytomspunna sjön...
Vi fann den! I sommar blir det fiska av. Helt öde.
Hela förmiddagen igår satt jag och läste en bok, med denna utsikt. Till och med sjöglimt.
Jag kan knappt beskriva hur underbart härligt det är att våren är här! Cykel och solglasögon plockas fram, vinterkängor ställs undan, gator sopas, de ljusa morgnarna förgyller vardagen ytterligare och blommorna i fönstret får en extra skjuts! Sommaren känns inte oöverkomligt långt borta och att jogga hem från jobbet är inte en absurd tanke. Veckorna går lite snabbare när sinnet är ljusare.
Igår morse hände något besynnerligt: Jag stod framför badrumsspegeln och betraktade min trötta nuna, när plötsligt: Jag hade känselpå höger sidan av halsen och hakan! Åtminstone under några få kittlande sekunder. Jag blev klarvaken på en gång!
De senaste 17 åren har känseln varit i stort sett noll, sen jag opererade bort en cysta. "Fantomkliande" har jag upplevt många gånger förr, att det kliar utan att jag kan göra något åt det. Högra sidan är liksom död.
Men igår var det en helt annan känsla - det var som sockerdricka under huden! Eller känslan ett extremt krulligt hårstrå nog känner när det hålls mellan fingrarna och rätas ut med ett ryck! Ja, så. Kan det ha varit två nerver som plötsligt återfann varandra efter nästan 20 år? Det varade bara i några sekunder, men det gjorde hela min morgon.
Jag har inte känt mer sockerdricka sen dess, men jag inbillar mig att jag har liiiiiite liiiiite känsel under käkbenet. Var det 0% förut, så är det 1% nu. Svårt att avgöra om det är halsens beröring på fingrarna som hjärnan registerar, eller om det faktiskt är fingrarnas beröring av halsen. Spännande det där!
Så sitter jag och pillar mig själv på halsen ovanligt mycket är det inte ett tics, jag utför forskning.
Jag firar detta personliga minimirakel med bästa låten just nu: Gotye - Somebody that I used to know
Sedan jag föddes har jag upplevt 7 stycken 29 februari. Rätt märkligt fenomen det där; en dag som kommer och går. Jag förstår principen - årstiderna skulle bli förvridna om vi inte la till en extra dag vart fjärde år, men ändå... Jag är kluven. Kan inte bestämma mig för om den 29e februari är rock´n roll eller schottis.
Hur som helst.
2012 års upplaga av skottdagen kommer bli ihågkommen som dagen då Zlatan äntligen visade vilken överlägsen spelare han är i svenska landslaget igen, samtidigt som framtiden Guidetti gjorde debut. Så... rock´n roll 2012!
Igår var jag på XXL i Bromma, en helt jävla fantastisk butik! Jag hade inga som helst förväntningar, fram tills för några dagar sen visste jag inte ens att stället existerade. Nu är jag kär.
Jag skulle, på allvar, kunna bosätta mig i butiken. Prova friluftskläder dagarna i ända, sätta upp tält, skjuta lite luftgevär, testa alla vandringskängor och hitta den perfekta ryggsäcken. XXL skulle kunna bli mitt "The terminal". Inte skulle jag behöva oroa mig för att svälta heller, för det fanns, gud välsigne, torrmat! Det skulle vara helt fantastiskt.
Här gick jag alltså runt med något drömmande i blicken igår. Jag klämde och kände och längtade till ett fjäll.
Det verkar som att den annalkande förkylningen mirakulöst avstannade! Kanske att jag har super-immunförsvar ändå? Det tog kål på skiten innan det sänkte mig totalt. Bra. Är inte helt hundra, men jobbduglig. Tyvärr håller ryggen på att krångla igen, måste komma igång med träningen nu. Det har varit alldeles alldeles för lite av den varan det senaste halvåret. Ändring på det. Är dessutom uppskriven till Vårruset, så nu har jag en alldeles formidabel anledning till att röra på påkarna.
Igår fyllde Pannkakan 5 år! Herregud vad tiden går. Igår var hon fascinerad över att hon alltid kommer fylla år på Alla Hjärtans Dag.
Jag gick nästan på mitt eget snack om mitt ogenomträngliga immunförsvar. Nästan. För nu sitter jag här med igenbommad näsa och obestämbar värk i huvud/ögon/tand/käke/nacke/hals, där mina förkylningar sätter sig.
Efter fem veckor bland snoriga, vattenkoppiga, bajsiga, halsflussiga och kräkiga barn, utan minsta tendens till ens en nysning, trodde jag att jag äntligen skaffat mig ett dugligt immunförsvar mot de små jävlarna. Bacillerna alltså, inte ungarna. För ett ögonblick var jag berusad av en odödlighetskänsla - Ingenting kan ta kål på mig!!
Men nu sitter jag här, förkyld och jävlig. Pallrar mig iväg till jobbet imorrn eftersom jag öppnar på min avdelning, men det återstår att se om jag håller ut hela dagen.
Härom veckan var jag Tour de ski - inspirerad och blev sjukt taggad på att ge mig ut och springa när jag på jobbet var ute hela eftermiddagen i detta underbara väder:
Jag kunde nästan känna hur gruskornen krasade under mina gympadojjer där jag sprang med lätta steg... I tanken hade redan hoppat i snabbspringarkläderna och såg fram emot hur jag gav mig på uppförsbacken med lätta steg. Solen sken och allt var underbart. Kändes som vår.
1 januari 2012, ett nytt år i sin linda. Jag ser med försiktig optimism fram emot vad året har att erbjuda! Inte för att det krävs särskilt mycket för att det ska bli bättre än 2011... Men som sagt, ett nytt år känns som en nystart. Vi börjar om från noll, vilket kan vara skönt. Jag är försiktig med att ge några nyårslöften, det är så lätt hänt att de istället för att vara en kick i röven, blir en tyngd på ens axlar - måste måste måste! Onödigt. Men jag har några saker jag vill få bukt med, jag håller bara tyst om det ha ha!
Året började i alla fall på ett sjukt bra sätt - Juniorkronorna dängde till Ryssland i VM, i en episkt grym match! 4-3 efter underläge 0-3 och avgörande (av två AIK-are!) i förlängning. 2012 kunde inte ha fått en bättre start än så. Nu väntar semifinal, det blir grymt. Tour de ski med Petter Northug i spetsen är ju inte heller helt fel att slötitta på.
Hur som helst, min ständiga följeslagare får sätta soundtrack till det nya året! Bara man hör de första 10 sekunderna så är man glad:
Jag hade länge ett komplicerat förhållande till min näsa. När jag i yngre tonåren lade märke till min profil, blev jag förskräckt och undrade om jag alltid gått runt och sett ut sådär. Vilket jag naturligtvis gjort. Minns att jag häpnade över hur jag fram tills dess varit ovetande om hur jag egentligen såg ut. Vilken kalldusch.
Där började alltså kampen mot att försonas med min näsa - den höga, raka näsan med tillhörande bula. Den enorma bulan, tyckte jag då. För vad i helvete fanns det att göra annars? Gå runt och förbanna den jämt och ständigt? Vara konstant nojig? Gömma sig? Sjukt onödigt, resonerade jag. Så jag försonades. Sakta men säkert blev jag kompis med näsan. Accepterade att jag aldrig kommer ha en söt liten näsa. Nej, min näsa tar plats och skäms inte för sig.
Minns att en lärare på gymnasiet tyckte det var roligt att jag varit på semester i Egypten. Hon tyckte att min profil stämde bra överens med egypternas. Vet inte vad hon ville säga med det, men jag tog det som en komplimang.
Dessutom kommer den från morfar, vilket gör det hela ännu bättre. Morfar & Jag
På den här bilden tycker jag dock att den mest liknar Snorkfröken: Lika som bär? Snorkfröken?Min näsa?
Det här med att sitta i ett fordon och vara på väg - jag gillar det väldigt mycket. Redan när jag var liten tyckte jag att det var härligt med långa bilturer; att sitta i baksätet och kika ut genom fönstret, lyssna med ena örat på det som hände runtomkring. Dagdrömma. Jag tror att det är det som är grejen, dagdrömmeriet. Det har jag alltid varit bra på! Den behagliga känslan av att fladdra iväg med tankarna vartän man vill, samtidigt som man är i rörelse och landskapet passerar utanför fönstret, den är oslagbar. Jag kan ibland känna en slags melankoli när jag kommer fram till målet, för det innebär ju slutet på bilturen.
--
Julafton firades i Vidbo hos morbror och moster. Dåligt med snö, men gott om mat och gemenskap.
Hemfärden i dag var också fin - halvsovandes i baksätet, lyssnandes på en Patti Smith dokumentär på radion. Perfekt transport.
Snöblandat regn i två dagar. Med betoning på regn. Kan det inte bara frysa till och bli pisskallt nu, snöstorm, skottning, broddar och hela baletten. Jag tittade avundsjukt på slalomtävlingen från franska Courchevel tidigare idag - det var rena rama snödrömmen! Det såg helt magiskt ut. Sen tittade jag ut genom fönstret... Suck, deprimerande.
Min årliga julförkylning har slagit till också. Fast det var väl bara en tidsfråga, med tanke på hur ungarna på jobbet snorar. Det hade känts mer okej att gå runt och hosta om det hade varit vintervitt ute. Lite mer uthärdligt. Poor me. Häromdagen fick jag värsta nysattacken - på motorvägen! Läskiga grejer må jag lova. Jag har inte reflekterat över det tidigare, men när man nyser är man i stort sett medvetslös i en millisekund. Vad är grejen med att det INTE GÅR att hålla ögonen öppna när man nyser! Eyes on the road - omöjligt. Addera till det en snöblaskig väg och halvtaskiga vinterdäck och en nysning är inte längre enbart befriande...
Igår duschade jag under kokande vatten i en halvtimme, men var fortfarande iskall om armarna när jag steg ut! - den värsta sortens frusenhet. Illrosa, närapå skållade fötter, men ispinnar till armar. "Typiskt dig" sa Tessan när jag berättade och ville ha sympati ha ha!
Även på jobbet märker jag av mitt felinställda inre element. Medan alla andra verkar njuta av att gå runt i 40-gradig värme dagarna i ända, går jag runt och öppnar varenda dörr och fönster som går att öppna. Någon jävel stänger dem lika snabbt igen. Samma visa varje dag. Tyst krigsföring kallas det visst.
Apropå jobbet - inte nog med att jag varje dag tvingas fajtas om värmen, det ger mig dessutom högt blodtryck. Eller högt var kanske att ta i, men högre än vanligt - jag kollade igår. Det var det jag kände på mig.
Tänk att det idag är tio år sen morfar gick bort. Snälla, starka, fina morfar.
Det är ofattbart att det gått ett decennium! Det är som att minnet av honom är så starkt och självklart att det alltid finns nära till hands. Han är aldrig långt borta, trots att det nu är länge sen hans nypor gjorde tusen nålar på min arm. Fast först efter att jag tjatat och tjatat om han skulle göra det, för jag visste att det skulle göra ont - jag ville alltid vara djärv när morfar var med. Morfar var inte rädd för nåt, då ville jag inte heller vara det.
När vi bröt arm med varandra trodde jag verkligen att jag gav honom en hård match! Han var imponerad av min styrka, och jag blev stolt som en tupp. Han lät mig alltid sånär vinna, innan han med ett finurligt leende enkelt besegrade mig. Jag, med en helt slutkörd liten flickarm som tagit i för kung och fosterland för att imponera på honom, kände mig stark och självsäker - wow, jag vann nästan över morfar!Ingenting är omöjligt!
Morfar kunde allt. Och kunde han inte, hittade han på ett eget sätt. "Det gick ju bra det här med" var hans återkommande replik. Det fanns inget problem som inte gick att lösa. Morfar var en stålman - han var den där häftiga gubben som dök från badbryggan ner i vattnet, vilket var ofattbart coolt. Jag hoppades att alla barn på badplatsen tittade, och såg att det var min morfar.
Häromdagen tittade jag på ett videoband där morfars mörka bullriga röst gjorde mig alldeles glad i hela kroppen. För är det något som jag minns särskilt, så är det konstigt nog morfars röst. Han lät så snäll.
Jag var 15 år när han lämnade oss, fortfarande ett barn. Jag kan tycka det är sorgligt att jag inte fick lära känna honom som vuxen också, och se vilka egenskaper hos honom jag skulle ha upptäckt och uppskattat idag. Att få se honom leka med sina barnbarnsbarn hade varit underbart - Hampus, Linnéa, Erik och Tor hade avgudat honom! Men att för alltid ha ett barns perspektiv på sin stålman till morfar är inte så illa det heller.
Inatt hade jag roligaste drömmen! Jag drömde om Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic.
Alltså.
Av någon outgrundlig anledning knåpade min lilla hjärna ihop denna scen:
Jag tittar på TV och Lasse Kronér är sitt vanliga hurtiga jag. Göteborgshumor och allt. Han leder Doobidoo, men ikväll är inte vilka grabbar som helst gäster. Vilka?
Jo, herrarna Källström/Ibrahimovic! Men på varsitt lag alltså, för spänningens skull säkert. De där två, Ibra och Kim, har ju inte alltid dragit jämnt om man säger så... Vilka deras lagkamrater var tyckte hjärnan inte var relevant, för dem har jag förträngt.
När det var Källströms tur att framföra sitt sångnummer, knåpade hjärnan ihop det roligaste: Källström gör värsta klang och jubel-föreställningen! Han dansar, han showar, han sjunger - men inte vad som helst inte. Nä, här står människan på bästa sändningstid och gör ett enastående hyllningsnummer åt Mr Zlatan! Kim Källström har alltså satt ihop ett sång- och dansnummer enbart i syfte att hylla Zlatan. Det var fantastiskt! Jag vill minnas att det var en glitterboa inblandad. Zlatan såg så glad ut! Chockad. Tror jag det. Och jag var glad - herregud, vad gör karln, tänkte jag; detta är briljant!
Källström var glad, Zlatan var glad, alla var glada! Underbart.
Men det är logiskt att hjärnan knåpade ihop denna succé just nu. Jag har nyss läst ut Zlatans självbiografi och där cirkulerar Källström flitigt. Näst efter Mino Raiola tror jag att Källströms namn nämns flest gånger. Och enbart i positiva ordalag faktiskt. Sen spelade de ju match ihop i fredags. sen vill jag minnas att Källström gjorde succé på en Fotbollsgala för typ tio år sen, när han gjorde värsta dansnumret till en Backstreet Boys-låt.
Hjärnan fick alltså ihop "Zlatan+Kim+självbiografi+oklar relation+fotboll+Kims dansuppvisning för 10 år sen" till ett bejublat framträdande hos Lasse Kronér. Underbart.
Halva släkten har födelsedag, jungfruar är vi hela högen.
Jag fick dessutom reda på att min farmor hade fyllt 100 år den 10 september om hon fortfarande varit med oss. Henne fick jag aldrig träffa, hon dog året innan jag föddes. Jag har inte sett många bilder på henne, men jag vet att hon hade bruna ögon som jag. Jag visste inte att hon också var ett septemberbarn.
September. Låter mjukt som bomull, och inte så vitgrå som november.
Det där med färger är intressant; Annika Norlin pratade härom dagen om att när hon hör musik, ser hon färger. En låt är en färg. Hon berättade att folk inte fattar vad hon menar när hon pratar om det, så hon brukar låta bli att försöka förklara. Men jag förstår, jag förstår! Jag är likadan - musik är färger.
På gymnasiet hade jag en mattelärare som ansåg mig vara ett hopplöst fall av matematikdyslektiker, eftersom jag inte "ser matte i bilder." (att han är en oduglig pedagog är en annan femma.) Nej, jag ser inte matte i bilder, men jävlariminlåda - jag ser musik i färger! Ord i färger. September är gulröd.
Detta är förresten ett bra September-soundtrack: (fastän den är grön/blå...)
