Emmas bloggeri

Dagen har varit mycket trevlig. Vaknade utan att det låg snö på marken, solen sken och jag behövde inte stressa till bussen. Mötte Maja vid tio och vi satte oss och knåpade ihop slutversionen av vår artikel. Det gick väldigt mycket snabbare än väntat, så vi unnade oss en fika innan vi for hemåt. Jag älskar de halvtimmeslånga bussturerna till och från skolan såhär års - förbi åkrar, genom färggranna skogar och över broar med stilla sjöar. Allt det är finare än vanligt på hösten.

I tisdags var vi på releasefesten av klasskamrat Agnes debutroman Ränderna går aldrig ur. Festen var på Strand, men som vanligt när Johanna är med (ha ha, jag skyller på dig!) hamnade vi först fel... Vi var visserligen på rätt angiven adress, men det som pågick där var allt annat än partaj. För att citera Johanna; vi hamnade på poesiafton för nördar.

Knäpptysta stod vi i dörröppningen och tittade ut över ett tjugotal tesippande, allvarliga människor som hänfört lyssnade till de tre uppe på scenen. Vi vågade inte gå ut igen, för ytterdörrens knarrande hade gjort alla uppmärksamma på vår sorti. Så vi stod kvar, som stenstoder. Till slut var de tre på scenen färdiga och vi kunde smita ut till rätt kalas. Där fick vi drinkbiljett.
Vi lyssnade på Agnes som läste en bit ur boken, sen spelade vi pingis och dansade till 80 och 90-tals hits. Johannas Springsteen request gick (som vanligt) om intet. Next time!