Jävla januariväder
Jag kunde nästan känna hur gruskornen krasade under mina gympadojjer där jag sprang med lätta steg... I tanken hade redan hoppat i snabbspringarkläderna och såg fram emot hur jag gav mig på uppförsbacken med lätta steg. Solen sken och allt var underbart. Kändes som vår.
Nästa dag möttes jag av detta:
Suck.
Marcus Hellner
Marcus Hellners överjävliga klättring uppför slalombacken idag var bland det grymmaste jag sett. Adrenalinet sprutade ut ur mina öron! Hellner är urtypen för den klassiska skid-tjurskallen, och idag fick vi se vad den skallen kan få kroppen att göra. Helt makalöst.
Northug hade inte skuggan av en suck att försöka hänga med. Det bidrog såklart till att känslorna svallade extra mycket - det var inte vem som helst han körde över. Men Northug är grym, det finns få idrottsmän jag gillar så mycket som honom. Han kan vara en jävlig retsticka av guds nåde, men han är aldrig sen att hylla sina konkurrenter. I en intervju efter klättringen idag hyllade han Hellner och sade "han kom med en väldig fart och jag lyckades hänga på bra i 2-3 meter..." Självdistans och humor, sånt gillas.
Hellner var mest lycklig i sina intervjuer efteråt, så härligt att se. Tour de ski är över för denna säsong, men den kunde knappast ha slutat bättre - Marcus Hellner totaltvåa, som förste svenska man på pallen någonsin.
100 spänn på att Northug vinner Vasaloppet om två månader.
GULD
Nattens finalbatalj mot Ryssland var en riktig jävla pers! Men oj så underbart den slutade. Så jävla bra.
Matchen började vid 02:10 och jag hade hållt mig vaken genom att titta på film. Det var liksom ingen idé att gå och lägga sig vid tolvtiden. Kokade lite kaffe och hade det gött.
De två första perioderna hade jag en bra känsla hela tiden - Sverige spelade ju ut Ryssland och allt såg så bra ut. Det var bara målen som fattades.
Men sen... Den tredje perioden var en enda lång pers. Ryssland spelade upp sig och den goa känsla jag haft hela matchen var som bortblåst. Läget kändes nästan hopplöst, ja uppgivet från min sida. Med 32 sekunder kvar av matchen kom så Rysslands gyllene läge, det var bara att sätta dit pucken efter Kuznetsovs snurr-passning. Öppen kasse. Men då - Johan Gusafsson gör turneringens räddning! Helt jävla otroligt. Hoppet vände och Sverige tog matchen till förlängning.
Jag hatar golden goal, det är så jävla nervpåfrestande. Jag var ett vrak.
Så tack, Mika Zibanejad för att du inte gjorde plågan längre än tio minuter. Mitt psyke hade inte hållt mycket längre än så. Fy satan vad grymt det var när han satte 1-0 och Sverige är äntligen juniorvärldsmästare igen! 31 långa år sen sist.
Målet!
Grymt att fortfarande sitta kvar vid TVn på morgonkvisten och se alla guldtårar och intervjuer - så jäkla underbart, vilken känsla. Idrott när den är som bäst.
Älskar Härenstams och Renbergs totala kommentators-lycka.
2012
Jag ser med försiktig optimism fram emot vad året har att erbjuda! Inte för att det krävs särskilt mycket för att det ska bli bättre än 2011... Men som sagt, ett nytt år känns som en nystart. Vi börjar om från noll, vilket kan vara skönt. Jag är försiktig med att ge några nyårslöften, det är så lätt hänt att de istället för att vara en kick i röven, blir en tyngd på ens axlar - måste måste måste! Onödigt. Men jag har några saker jag vill få bukt med, jag håller bara tyst om det ha ha!
Året började i alla fall på ett sjukt bra sätt - Juniorkronorna dängde till Ryssland i VM, i en episkt grym match! 4-3 efter underläge 0-3 och avgörande (av två AIK-are!) i förlängning. 2012 kunde inte ha fått en bättre start än så. Nu väntar semifinal, det blir grymt. Tour de ski med Petter Northug i spetsen är ju inte heller helt fel att slötitta på.
Hur som helst, min ständiga följeslagare får sätta soundtrack till det nya året!
Bara man hör de första 10 sekunderna så är man glad:
Pencil full of lead
Snorkfröken
Där började alltså kampen mot att försonas med min näsa - den höga, raka näsan med tillhörande bula. Den enorma bulan, tyckte jag då. För vad i helvete fanns det att göra annars? Gå runt och förbanna den jämt och ständigt? Vara konstant nojig? Gömma sig? Sjukt onödigt, resonerade jag. Så jag försonades. Sakta men säkert blev jag kompis med näsan. Accepterade att jag aldrig kommer ha en söt liten näsa. Nej, min näsa tar plats och skäms inte för sig.
Minns att en lärare på gymnasiet tyckte det var roligt att jag varit på semester i Egypten. Hon tyckte att min profil stämde bra överens med egypternas. Vet inte vad hon ville säga med det, men jag tog det som en komplimang.
Dessutom kommer den från morfar, vilket gör det hela ännu bättre.
Morfar & Jag
På den här bilden tycker jag dock att den mest liknar Snorkfröken:
Lika som bär?
Snorkfröken? Min näsa?
På väg
Det här med att sitta i ett fordon och vara på väg - jag gillar det väldigt mycket. Redan när jag var liten tyckte jag att det var härligt med långa bilturer; att sitta i baksätet och kika ut genom fönstret, lyssna med ena örat på det som hände runtomkring. Dagdrömma. Jag tror att det är det som är grejen, dagdrömmeriet. Det har jag alltid varit bra på! Den behagliga känslan av att fladdra iväg med tankarna vartän man vill, samtidigt som man är i rörelse och landskapet passerar utanför fönstret, den är oslagbar. Jag kan ibland känna en slags melankoli när jag kommer fram till målet, för det innebär ju slutet på bilturen.
--
Julafton firades i Vidbo hos morbror och moster. Dåligt med snö, men gott om mat och gemenskap.
Hemfärden i dag var också fin - halvsovandes i baksätet, lyssnandes på en Patti Smith dokumentär på radion. Perfekt transport.
På väg
December 18
Ett halvår har gått sen Gustaf lämnade jorden
Ge mig snö!
Min årliga julförkylning har slagit till också. Fast det var väl bara en tidsfråga, med tanke på hur ungarna på jobbet snorar. Det hade känts mer okej att gå runt och hosta om det hade varit vintervitt ute. Lite mer uthärdligt. Poor me. Häromdagen fick jag värsta nysattacken - på motorvägen! Läskiga grejer må jag lova. Jag har inte reflekterat över det tidigare, men när man nyser är man i stort sett medvetslös i en millisekund. Vad är grejen med att det INTE GÅR att hålla ögonen öppna när man nyser! Eyes on the road - omöjligt. Addera till det en snöblaskig väg och halvtaskiga vinterdäck och en nysning är inte längre enbart befriande...
Kall
Även på jobbet märker jag av mitt felinställda inre element. Medan alla andra verkar njuta av att gå runt i 40-gradig värme dagarna i ända, går jag runt och öppnar varenda dörr och fönster som går att öppna. Någon jävel stänger dem lika snabbt igen. Samma visa varje dag. Tyst krigsföring kallas det visst.
Apropå jobbet - inte nog med att jag varje dag tvingas fajtas om värmen, det ger mig dessutom högt blodtryck. Eller högt var kanske att ta i, men högre än vanligt - jag kollade igår. Det var det jag kände på mig.
Morfar
Tänk att det idag är tio år sen morfar gick bort. Snälla, starka, fina morfar.
Det är ofattbart att det gått ett decennium! Det är som att minnet av honom är så starkt och självklart att det alltid finns nära till hands. Han är aldrig långt borta, trots att det nu är länge sen hans nypor gjorde tusen nålar på min arm. Fast först efter att jag tjatat och tjatat om han skulle göra det, för jag visste att det skulle göra ont - jag ville alltid vara djärv när morfar var med. Morfar var inte rädd för nåt, då ville jag inte heller vara det.
När vi bröt arm med varandra trodde jag verkligen att jag gav honom en hård match! Han var imponerad av min styrka, och jag blev stolt som en tupp. Han lät mig alltid sånär vinna, innan han med ett finurligt leende enkelt besegrade mig. Jag, med en helt slutkörd liten flickarm som tagit i för kung och fosterland för att imponera på honom, kände mig stark och självsäker - wow, jag vann nästan över morfar! Ingenting är omöjligt!
Morfar kunde allt. Och kunde han inte, hittade han på ett eget sätt. "Det gick ju bra det här med" var hans återkommande replik. Det fanns inget problem som inte gick att lösa. Morfar var en stålman - han var den där häftiga gubben som dök från badbryggan ner i vattnet, vilket var ofattbart coolt. Jag hoppades att alla barn på badplatsen tittade, och såg att det var min morfar.
Häromdagen tittade jag på ett videoband där morfars mörka bullriga röst gjorde mig alldeles glad i hela kroppen. För är det något som jag minns särskilt, så är det konstigt nog morfars röst. Han lät så snäll.
Jag var 15 år när han lämnade oss, fortfarande ett barn. Jag kan tycka det är sorgligt att jag inte fick lära känna honom som vuxen också, och se vilka egenskaper hos honom jag skulle ha upptäckt och uppskattat idag. Att få se honom leka med sina barnbarnsbarn hade varit underbart - Hampus, Linnéa, Erik och Tor hade avgudat honom! Men att för alltid ha ett barns perspektiv på sin stålman till morfar är inte så illa det heller.
Bästa morfar
Ryan Adams
Så oerhört bra.
Källström+Zlatan
Inatt hade jag roligaste drömmen! Jag drömde om Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic.
Alltså.
Av någon outgrundlig anledning knåpade min lilla hjärna ihop denna scen:
Jag tittar på TV och Lasse Kronér är sitt vanliga hurtiga jag. Göteborgshumor och allt.
Han leder Doobidoo, men ikväll är inte vilka grabbar som helst gäster. Vilka?
Jo, herrarna Källström/Ibrahimovic! Men på varsitt lag alltså, för spänningens skull säkert. De där två, Ibra och Kim, har ju inte alltid dragit jämnt om man säger så...
Vilka deras lagkamrater var tyckte hjärnan inte var relevant, för dem har jag förträngt.
När det var Källströms tur att framföra sitt sångnummer, knåpade hjärnan ihop det roligaste:
Källström gör värsta klang och jubel-föreställningen! Han dansar, han showar, han sjunger - men inte vad som helst inte. Nä, här står människan på bästa sändningstid och gör ett enastående hyllningsnummer åt Mr Zlatan!
Kim Källström har alltså satt ihop ett sång- och dansnummer enbart i syfte att hylla Zlatan. Det var fantastiskt! Jag vill minnas att det var en glitterboa inblandad. Zlatan såg så glad ut! Chockad. Tror jag det.
Och jag var glad - herregud, vad gör karln, tänkte jag; detta är briljant!
Källström var glad, Zlatan var glad, alla var glada! Underbart.
Men det är logiskt att hjärnan knåpade ihop denna succé just nu. Jag har nyss läst ut Zlatans självbiografi och där cirkulerar Källström flitigt. Näst efter Mino Raiola tror jag att Källströms namn nämns flest gånger. Och enbart i positiva ordalag faktiskt. Sen spelade de ju match ihop i fredags. sen vill jag minnas att Källström gjorde succé på en Fotbollsgala för typ tio år sen, när han gjorde värsta dansnumret till en Backstreet Boys-låt.
Hjärnan fick alltså ihop "Zlatan+Kim+självbiografi+oklar relation+fotboll+Kims dansuppvisning för 10 år sen" till ett bejublat framträdande hos Lasse Kronér. Underbart. 
Vänta vänta
Under tiden roar jag mig med sånt här.
Min näsa
och hur kul är det?
20 september 2011
Kära September
Halva släkten har födelsedag, jungfruar är vi hela högen.
Jag fick dessutom reda på att min farmor hade fyllt 100 år den 10 september om hon fortfarande varit med oss. Henne fick jag aldrig träffa, hon dog året innan jag föddes. Jag har inte sett många bilder på henne, men jag vet att hon hade bruna ögon som jag.
Jag visste inte att hon också var ett septemberbarn.
September. Låter mjukt som bomull, och inte så vitgrå som november.
Det där med färger är intressant; Annika Norlin pratade härom dagen om att när hon hör musik, ser hon färger. En låt är en färg. Hon berättade att folk inte fattar vad hon menar när hon pratar om det, så hon brukar låta bli att försöka förklara. Men jag förstår, jag förstår! Jag är likadan - musik är färger.
På gymnasiet hade jag en mattelärare som ansåg mig vara ett hopplöst fall av matematikdyslektiker, eftersom jag inte "ser matte i bilder." (att han är en oduglig pedagog är en annan femma.) Nej, jag ser inte matte i bilder, men jävlariminlåda - jag ser musik i färger! Ord i färger. September är gulröd.
Detta är förresten ett bra September-soundtrack: (fastän den är grön/blå...)
