Det är konstigt vad man drömmer ibland. Som om ens undermedvetna vill påminna, se till att man för guds skull inte glömmer. Ens medvetna tankar har det alltför hektiskt under vakenheten, så under sömnen passar vilande känslor och tankar på att virvla fritt, ostört.
Inatt drömde jag att han levde.
Lyckan går inte att beskriva; jag blev så överväldigande glad att jag vaknade, känslostormen blev för stor. Fortfarande i den bitterljuva stunden mellan sömn och klara tankar var jag övertygad om att verkligheten var förändrad. Sen kom insikten som en flodvåg av grått. Som att återigen få dödsbudet för första gången.
Men i det sorgliga finns ändå en tröst. Det värsta har redan hänt.
