Har varit hemma nu i lite mer än ett dygn - härliga dagar på Gotland med Steffi och Susse finns nu i bagaget! Resan började med en relativt lugn båttur till Visby, men det blåste halv storm ute så stackars Steffi var livrädd vid minsta ljud som hördes... Nerverna lugnades en aning genom att titta på Napoleon Dynamite. I Visbykvällen möttes vi av än mer blåst, mörker och spöregn. Vi ställde oss ute i taxikön och väntade. Och väntade. Sen kom uppenbarelsen till oss i form av en taxi med kvinnlig chaufför som luktade skorsten och som var innerligt glad att Stockholmsveckan var över. "Det har varit tufft" sade hon med en stämma som fick mig att tro att hon deltagit i Tour de France på enhjuling. Nåväl, vi var på plats och lägenheten kändes just då som Paradiset på jorden. Sweet. Vi gick ut och åt en sen middag på Black Sheep Arms (kan mycket möjligt ha varit världens godaste nachotallrik) och hamnade sedan på Munkkällaren.
Dagen därpå var vädret snällare mot oss och vi strosade runt i stan, klättrade i borgar, tittade på havet, åt löjligt god glass. Snacka om att få beslutsångest när det finns över hundra sorters smaker att välja på. Till slut blev det Rocky Road, Texas Fudge och Viol. Sjukt gott. Sen chillade vi hemma, Steffi lagade gourmetmat i form av makaroner och köttbullar innan vi begav oss till fördrink på Munkkällaren. Sen styrde vi kosan de fem stegen till Gutekällaren och där väntade Timbuktu. Det var helt galet bra! Hade resten av veckan sugit hade denna kväll ändå gjort resan värd... Hur hamnade vi längst fram Steffi? Behövde inte ens använda armbågarna.
Timbuktu och Supreme
Jag petade på vänsterskon...
Hello
Ljudet på min kamera är sämst, men det är nice ändå: The båtten is nådd
Nästa dag hyrde vi cyklar, vilket kan vara det klokaste beslut vi någonsin tagit. Cykel är ett briljant fortskaffningsmedel! Vi körde dock lite offroad och hamnade vilse. När vi vänt om och kommit rätt igen insåg vi att om vi fortsatt på den stig vi tänkt oss hade vi haft ett stup framför oss. Vi tog oss till en liten strandrestaurang med sjukt god hamburgertallrik. Unnade oss den med gott samvete eftersom vi ändå skulle cykla hem sen. Uppförsbacke, say no more. På kvällen drack Steffi något som kan ha varit världens äckligaste drink. Susse anlände med båten klockan 01 och vi styrde kosan till lägenheten.
Steffi och den sjukt äckliga drinken
Vi cyklade till Högklint morgonen därpå och det var häftigt. Cykelturen var härlig, jag fick beskåda mina favoritblommor i överflöd utefter vägkanterna - vallmo. Högklint "självmordsklippan" var en vacker plats, men den sände rysningar utefter ryggraden. Ett snedsteg där och det är ute med dig. Ingen bra plats för folk med tvångstankar. Men så vackert. Vi cyklade vidare till Fridhem och låg och chillade på stranden ett tag innan vi styrde kosan tillbaka mot Visby och parkhäng. Alla tre somnade i gräset! Hemma i lägenheten upptäckte jag och Steffi att vi bränt oss ganska rejält... En schysst cykelbränna alltså, för att återkomma till Tour de France (som jag förövrigt älskar. Tror att jag sett 90% av alla etapper...) En kall dusch satt inte helt fel. Begav oss sedan ut igen, vi åt middag på en Thailändsk restaurang innan vi slog oss ner på Burmeister och Susse introducerade mig till White Russian - fabulous! Gick sen vidare till Munkkällaren och där intog jag för första kvällen Schlagergolvet. Det finns verkligen inget roligare att dansa till - schlager sopar allt annat av banan! Kul kul kul.
Ha ha, detta är så vackert - Schlagergolvet sjunger (?) La Voix:
Apflocken runt 00:43 är allra bäst Torsdagen var min hemresedag och efter frukosten lämnade vi tillbaka de kära cyklarna (Steffi hade separationsångest - hon ville köpa sin, men backade när hon hörde att de gick på 6000-7000 kronor... ha ha) Sen ringde Steffis mamma och berättade om krocken i Nynäshamn mellan Gotlandsfärjorna. Så det var bara att bege sig till färjeterminalen för att höra vad som stod på. Där visste de dock lika lite som vi andra, så det var inget annat att göra än att vänta, vänta, vänta och vänta lite till. Min båt skulle gå 16:45, men det började tisslas om att all trafik var inställd och att vi inte skulle komma hem förrän tidigast morgonen därpå. Sjukt jobbigt att bara sitta och vänta när man ingenting visste. Till slut kom dock besked - 15:45 turen var uppskjuten ett par timmar, men min avgång 16:45 skulle gå i tid! Hallelujah - snacka om lättnad!! Efter den glädjande nyheten begav vi oss iväg till närmsta grönområde för ett par omgångar kubb innan det så blev dags för mig att lämna Gotland och tjejerna. Båtresan gick bra, ingen krock här inte.
Hade tänkt åka ut till landet i ett par dagar, men jag blir hemmavid ett tag. Åker kanske ut i helgen istället. Skönt att vara på hemmplan en stund.
London var finfint som vanligt. Trots tidigare besök hade jag inte sett vare sig Buckingham Palace eller ens åkt dubbeldäckare eller taxi (praise the tunnelbana!) Allt det har jag alltså bockat av min lista nu. Taxiresan var dock högst oplanerad... Vi satt i godan ro i Covent Garden och tog igen oss efter en lång dag på stan. Jag skulle se vad klockan var och famlade efter min telefon som borde legat i fickan. Det gjorde den inte. Panik. Vi ringde till den och en man svarade. Han berättade att telefonen hittats på en buss och efter lite förvirring förstod vi att om vi tog samma buss tillbaka till ändhållplatsen skulle telefonen finnas där.
Bussresan visade sig ta 30 (stekheta) minuter och när vi väl klev av hade vi inte en aning om vart vi skulle. Döm om vår förvåning när en man från ingenstans kommer fram till oss. Vi tittar frågande på honom och undrar om han vet vart vi kan hitta telefonen. Jag får beskriva den och han står leendes och bläddrar i en pärm med 500 sidor fyllda med borttappade saker. När jag nämner att telefonen har en liten fotbollssko fäst vid sig spricker mannen upp i ett skratt och halar upp min telefon ur sin ficka! Vad är chanserna liksom? Det blev ett kärt kärt återseende. Efter den persen åkte vi alltså taxi tillbaka till city. En till kokhet bussresa hade tagit kål på oss
Vilken lycka!
Mycket gående uträttade vi, en del shopping och en hel del skålande. Både pappa och Stefan fyllde trots allt år. En riktigt härlig weekend blev det.
Idag, liksom gårdagen och dagen innan den har tillbringats på marknivå med utsikt över havet. Underbart. Idag for vi iväg till en strand helt undangömd för all civilisation (nåja, två andra familjer hade hittat dit) Termometern visade på 22 grader i vattnet. Perfekt.
Vägen till havet är inte fy skam den heller
Min vallmo växer och frodas!
Igår var vi över till pappa på middag och grattade honom på 60-års dagen. Det riktiga firandet sker dock de närmsta dagarna, med start imorgon när vi alla åker till London, det ska bli så jäkla nice. Det blir tredje gången jag är i London och denna gång har jag lovat mig själv att äta fish´n chips. Åtminstone chips. Fisken lämnar vi därhän.
Härligt att få sova ut efter en veckas jobb på förskolan! Jag tror dessutom att jag har goda chanser att inte bli sjuk efter detta inhopp, vilket är en bedrift av stort värde! Under alla år jag sommarjobbat/vikarierat på dagis har jag åkt på antingen halsfluss eller någon annan skit. Men denna gång var jag så finurlig att jag såg till att bli duktigt förkyld innan jag började jobba, vilket resulterade i att jag under jobbveckan faktiskt blev friskare och friskare - omvänt den vanliga rutinen alltså. Smart!
Man får höra mycket roligt när man hänger med fyra, fem och sexåringar hela dagarna. Här är ett axplock av favoriterna: -Du har röda ögonbryn! -Va? Näe, de är väl bruna? -Näääe!! De är svarta.
-Vem Karin menar du? -Hon som äter knäckebröd varje dag.
-Har du barn? -Nej det har jag inte. -Vad har du då? -En mamma, en pappa och två storebröder. -Är du storasyster? -Nej, bara lillasyster. -Du kan ju inte vara lillasyster, du är för stor!
Sommaren har kommit och värmen med den! Gårdagen spenderades ute på verandan hela dagen, med grillning, hammockslöande och Mors-dagstårta. En klarblå himmel utan ett enda moln i sikte är inte fy skam. Det var sjukt varmt, men härligt! Snart dags för årets första dopp?
Min vackra skapelse
För att inte dö av värmeslag gick jag in och uppdaterade mig om hur det gick för Zlatan i jakten på skytteligasegern. Jävligt bra, visade det sig. Så grymt. Ut i hettan igen, ligga och dåsa i hammocken. Jag höll till slut på att krevera och stannade inomhus och tittade på Nadal-Söderling. Det var helt jäkla sjukt grymt! Bye bye Nadal.
Cyklade på kvällen hem till Steffi och tittade på Barnen i Bullerbyn för första gången någonsin. Vaniljglass och färska hallon på det och söndagen var som gjord.
Så. Nu är jag tillbaka i skrivartagen. "Tvinga dig själv att publicera något varje dag" var det en galen irländare som sade till oss förra året. Jo tjena. Men nu är jag i alla fall på fötter igen.
Å några texter har jag ju faktiskt lyckats klämma ur mig, eftersom jag numer kan titulera mig försteskribent åt BK Tjäder. Det ni.
I dag har varit den Stora Pack-dagen. Packa upp, packa ner, inse att jag har packat alldeles för mycket, packa upp, få ångest över vad jag ska ta med mig, packa ner osv osv i all oändlighet. Samma visa varje år.
Det har även inhandlats färdkost idag. Med färdkost menas alltså en fet godispåse. Jag köper sällan godis, så när jag väl står där i lösgodishimlen med en spade i handen tenderar jag att allt som oftast överdosera. Allt som är färgglatt och surt åker ner i påsen. Vad jag dock inte tänker på när jag plockar som i trans är att man efter flera timmar i en bil tröttnar rätt fort på att enbart äta färgglada sura godisar. De fräter sönder munnen efter ett tag. Och när jag då tittar ner i min godispåse har jag inget att alternera med. Surt, surt, surt vart jag än ser. Samma visa varje år.
Jag har även lite halvångest över hur mycket skolböcker jag ska ta med. Just nu är jag uppe i fem, men det känns sjukt överambitiöst, på gränsen till utopiskt. Jag kommer få ångest över allt oläst material. Och det är ju inte meningen när man är på semester. Tar jag med mig en bok, som känns realistiskt, kommer jag dock gräma mig över att de andra böckerna ligger kvar hemma och samlar damm. Suck.
Hursomhelst, det ska bli underbart skönt att andas fjälluft i en vecka, leva i långkalsonger, åka skoter och störtlopp hela dagarna.
Drömmen jag hade inatt... jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Jag var Anja Pärson, fast jag såg ut som mig själv. Till det yttre var jag alltså som vanligt, men jag var verkligen Anja Pärson. Till saken hör att jag befann mig i en skidbacke. Jag kände mig on top of the world och jag visste att jag hade grymma slalom-skills (hallå, Anja Pärson liksom!) så jag kastade mig utan fruktan ner för pisten och allt var tiptop: blå himmel, gassande sol och schyssta skidglasögon, vad mer kan man begära?
Sen kände jag ett fruktansvärt obehag, incoming disaster typ.
Och visst, varför ska någonting bara få vara bra? Jag visste vad som skulle hända innan det inträffade (som man oftast gör i drömmar - är det för att det är en själv som omedvetet bestämmer handling?) så jag tog ett djupt andetag och sekunden senare blev jag manglad av tonvis med snö.
Lavin.
Jag höll andan (gör man det på riktigt också? I sin säng alltså - ligger och håller andan?) där jag tumlade runt under snötäcket och någonstans i bakhuvudet försökte jag minnas vad jag lärt mig om hur man ska agera om man råkar ut för en lavin. Bisarrt. Jag hann tänka att jag skulle begravas under tio meter snö och att jag måste hitta en luftficka och jag hoppades innerligt att jag skulle veta vilket håll som var upp när jag väl snurrat färdigt.
Så, var detta en föraning om vad som kommer hända i påsk när jag ska åka skidor? Eller var det en föraning om vad som kommer hända Anja? Eller var det bara en whacko dröm som redde ut mina omedvetna tankar? Fast att bli begravd i en lavin är väl ändå lite drastiskt bildspråk? Eller?
Hur som helst, jag blev räddad. Det är huvudsaken.
Så, nu har jag strukturerat en aning här hemma. Sorterat, slängt, sparat, rensat, you name it. Mitt skrivbord såg ut som en krigszon, belamrat med diverse ting av skiftande karaktär. Mestadels räkningar och reklamblad som jag inte orkat kasta tidigare. En och annan bok hade börjat bygga bo bland högarna och minsann, den fina påsen med olika teer i som jag fick i julklapp höll visst till där också. Galet skönt att ha fått ordning på skiten!
Annars har hela dagen spenderats i Vasaloppspåret. I år var jag till och med med från start - den missade jag förra året. Någon gång kanske jag åker på riktigt, vem vet? Men då ska jag vara sjukt vältränad och inte i min nuvarande form - mjuk. Jag jobbar på det.
Gårdagen spenderades på bondgården vi har runt knuten... Vi inspekterade djuren (Linnéa var rädd för alla, speciellt kaninerna), grillade korv och åt godis. Sen spelade vi piano.
Det här sköna gänget blev mina kompisar: (det vackra brölet vid 7 sek är min favorit, alla andra stannar liksom upp av ren hänförelse)
Den gamla ångestdimman har dragit förbi, hemtentan gick bra. Nya dimmoln tornar tyvärr upp sig i horisonten. Jag hatar att ständigt känna att något är ogjort. Något ska läsas, något ska skrivas, något ska fixas, något ska tänkas, något ska och ska och ska. Och alltid är något ogjort. Förbaskat.
Brandlarmet i skolan gick idag. Det var spännande. Alla var glada att slippa ifrån seminariet, det katastrofala. Fast läraren (B!) tyckte att vi kunde gå tillbaka in om det bara brann lite.
Jag och Nina såg Män som hatar kvinnor idag. Jäkligt bra var den. Obehaglig, fast med lätta inslag. Bra mix, fina bilder. Jag var från början oerhört fientligt inställd till Noomi Rapace. Men hon var grym. Jag kapitulerar.
Jag måste rensa hjärnan ett tag, måste få tänka på annat än Azar, Camus, Fanon, frågeställningar och teser. En promenad i kylan skulle nog få fart på hjärnaktiviten, men se då har vi det lilla problemet med min tå. Den svullna och blåa tån som inte mår så bra utan sitt ledband. Igår tog jag dock bort tejpen som haft tån fast i ett skruvstäd i fyra dagar, så nu är den fri igen. Fri, men ack så orörlig.
Jag önskar att jag kunde få världens inspiration och skriva klart den förbaskade tentan på tjugo minuter, så att jag slapp stirra på dataskärmen mer. Men jag har en känsla att så ej kommer ske. Jag sitter där jag sitter, skriver en mening då och då, hittar inte orden, suddar, byter plats på stycken, inser att jag inte följt anvisningarna, tappar hoppet, skriver en mening till. Så har jag hållit på i två dagar nu och jag har lyckats få ihop sex sidor med text. Det är ett under egentligen, efersom jag inte skrivit om något. Jag tror att läraren (C-M.E!) kommer att genomskåda mitt pladder.
Vad gör man egentligen när man sitter uppkopplad 14 timmar om dygnet, men med ett minimum av hemtentaskrivartid? Jo, man Facebook-knarkar. YouTube-knarkar. Tradera-knarkar. You name it.
Klockan 15 imorgon ska den vara inlämnad. Jag hoppas att jag drabbas av plötslig genialitet.
Gårdagen bestod av trasig tå, tidig morgon, blötsnö, buss, tåg, tunnelbana, Kungliga biblioteket, lunch i Kungshallen, tunnelbana, tåg, kaffe, redovisningsångest, lyckochock, redovisning, buss, sjukt mycket blötsnö igen, middag och TV-tittande i ett svep.
Den trasiga tån kommer sig av torsdagens Pubkväll på Kåren. Eller snarare från rulltrappefärden till tåget, på väg hem från Pubkvällen på Kåren... Jag fick för mig att jag var smidig, och i kombination med ett dödsföraktat hopp för att kliva på rulltrappan, är resultatet ett trasigt ledband i stortån. Den är helt orörlig, varken upp eller ner går den att vicka. Fantastiskt.
Den tidiga morgonen igår var väl egentligen inte tidigare än andra morgnar, men efter Pubkvällen kändes det som så. Jag masade mig i alla fall upp och iväg till studiebesök på Kungliga biblioteket med klassen. Det var himla trevligt att gå i samlad trupp med en lärare/guide som påminde oss om att hålla en låg ljudnivå - jag fick högstadievibbar. Bra högstadievibbar alltså, inte de de där andra. Att pilla på gamla fina gulnade böcker var också fint. Roligt var det också att säkerheten på KB var rigorös - "värre än Kumlabunkern" enligt Johanna. Inte ens en vattenflaska fick man ha med sig in.
Sen blev det alltså gemensam lunch i Kungshallen, Buffalo Chicken Wings för min del - himla trevligt det med. Efter det sjönk humöret något på väg tillbaka till skolan och den stundande redovisningen av ett grupparbete vi jobbat med under veckan. Jag stillade mina nerver något med kaffe. Lyckochocken fick jag i form av beskedet av att jag fick VG på senaste hemtentan och det gjorde att redovisningen flöt på som i en dimma. Schysst.
Buss hemåt, vandring genom decimetervis av äcklig blötsnö (inte ens Loosegoats kunde göra det faktumet trevligt.) Ja, sen blev det inte så mycket mer. God middag, ett glassberg och TV satte punkt för fredagen. Nu väntar helg och en veckas instängning med läsning och hemtenta på en doktorsavhandling. Kul.
Gårdagen var himlans bra: försenat födelsedagsfirande för och hos Johanna där det serverades finfin mat och tjusig tårta. Tyvärr glömde jag ta kort på den tjusiga tårtan i orört tillstånd, men jag tycker den ser jäkligt smarrig ut även i nästan uppätet tillstånd...
Voilá
Efter tårta och obligatoriskt YouTubeande på Johan Glans, följde ölhäng på Söder där vi upptäckte ett (inte så nytt) ställe där ingen av oss varit tidigare. Lite mysko stängningstid bara, klockan 02... Men det var bra, då kom jag hem i human tid. Nattbussen hem med Tomas Andersson Wij i lurarna var behaglig. Med musik i öronen går bussresan betydligt fortare än den brukar göra, det är ett fett plus på det.
Lördagen har inte heller den gått av för hackor, den har spenderats med mina två favoritpersoner i hela världen, Hampus & Pannkakan.
Finaste
Mina glasögon har aldrig varit snyggare
Nu laddar vi för Australian Open finalen i morgon bitti!
En historisk dag som denna ska få ett litet avtryck i bloggen. Inte mycket kan tyckas, då min röst inte ens räknades i det amerikanska presidentvalet, men en historisk dag är det likväl och jag har suttit klistrad vid TVn hela eftermiddagen, (hejdå värdefulla pluggtimmar) skrattade nervöst när Obama skulle svära presidenteden och snubblade på orden då nissen som talade innan sade helfel. Jobbig start på jobbet kan tyckas, men det blev ju bra till slut. Man vill ju att det ska gå bra för karln. Heja!
När jag satt på biblioteket i förra veckan och pluggade till hemtentan, dök plötsligt ett avsnitt upp i en av alla idéhistoriska böcker som innehöll en himlans massa låttexter. Passande nog satt jag alldeles då och lyssnade till just en av de låtar som citerades. Jag förevigade ögonblicket och jag tycker att den passar bra idag också:
Alldeles nyss åkte det sista penicillinpillret ner i mitt tarmsystem för att göra halsen gott.Tio dagar har passerat sedan jag gapade för doktorn och hans manliga hippiesköterska.
Tidigare idag spenderade jag ett par timmar på biblioteket här hemma, försökte få något vettigt ut ur kurslitteraturen men jag lyckades väl sådär. Satt mest och ströläste, antecknade lite mest för sakens skull. Dessutom var det iskallt, så efter någon timme var mina fingrar stela och fötterna kalla som is. Ett gäng med tjejer i yngre tonåren vid bordet bredvid gjorde även sitt till att koncentrationsnivån inte var på topp. Jag gav upp efter två timmar. Fredag klockan 12 är deadline, jag får försöka flumma på lite.
Utsikt från pluggplatsen i biblioteket
Tittade på miniversionen av dokumentären om Lars Winnerbäck på SVT ikväll. Jag tyckte om att en sårbar och ångestfylld sida fick ta stor plats. Man riktigt kände motviljan hos Lasse. Svårt det där, att vara så uppskattad och älskad men att själv inte förstå varför. Att inte kunna ta in det, att istället vända kärleken till något nedbrytande. Jag ska skaffa hela DVDn, jag vill se mer ångest från hotellrummet.
När jag satt på bussen hem från skolan idag kom en känsla över mig. En sån där man inte kan sätta ord på, som bara infinner sig ibland. Lycka? Tacksamhet? Förnöjsamhet? Ja, antagligen. Allt i ett och ett i allt. Jag såg knappt ut genom det skitiga bussfönstret, men iPoden spelade Bob Dylan och solen lyste starkt när den hittade fram mellan granar och tallar. Man vill bara fortsätta den åkturen, aldrig komma fram till ändhållplatsen. Men fram kom jag och där spelade den smältande snön från taket en melodi i vattenpölen den skapat.under sig. Fortfarande ackompanjerad av Bob Dylan. Fint så.
Hade gått i ett par dagar med halsont. Igår fick jag nog och ringde vårdcentralen. Där var det kaos och jag fick återkomma nästa dag, svarade de. Sagt och gjort.
Jag gapade, doktorn sade: diffust. Jag gapade på nytt, svalgprov. Doktorn sade: halsfluss. Då så.
Yeay - sista dagen i skolan avklarades idag så nu är det looov! Sju starka själar var vi som pallrade oss till föreläsningarna idag... Jag + åtminstone en till smet dock innan den andra, så fem tappra var på den sista. Grymt skönt att slippa tänka på kurslitteratur och hemtentor på ett tag; i helgen satt jag återigen instängd i ett par dagar, i stort sett helt isolerad. Kul helg. Men hemtentan den blev i alla fall klar, så nu slipper jag slita mer med den. Tog tag i lite julklappsshopping idag med, skönt. Fast i ärlighetens namn köpte jag mest grejer till mig själv. Så kan det gå.
Äntligen på plats i Milan då, min käre Beckham. Det ska bli grymt kul att se honom spela nästa år! Från igår
