Emmas bloggeri

Jag kan inte säga detta nog med gånger, men jag älskar verkligen att åka slalom. Det finns ingenting, absolut ingenting, som kan mäta sig med att stå högst uppe på fjället och se ut över vidderna. Snön faller lätt, solen lyser där bakom molnet, tittar fram ibland och hela världen står still. Att befinna sig högt uppe bland fjälltoppar med ett par slalomskidor under fötterna - det är ofattbart sagolikt. Det går inte att beskriva för någon som inte upplevt det själv. Jag blir lika hänfört stum varje gång, känner hur liten jag är på Jorden. Liten, men mitt bland det vackraste som finns.

Idag var det längdskidor för hela slanten - så jäkla härligt! Åkte nästan två mil och det var underbart. Jag försökte föreställa mig själv som Johan Olsson/Marcus Hellner om vartannat och det fungerade fint. Okej, min teknik, särskilt i uppförsbackar, lämnar en del övrigt att önska, men vafasiken - det kändes så gött att dra på sig laggen igen! Med Johan Olssons fantastiska VM guld på 5-milen i Val di Fiemme fortfarande på näthinnan var det en fröjd att åka.

 

Att färdas i en tyst tyst skog, med enbart skidornas mjuka knarr och stavarnas taktfasta stomp i snön, det är något meditativt över det. Att känna hur pulsen ökar i en uppförsbacke, man tror att hjärtat är på väg ut ur bröstkorgen, så plötsligt är man uppe och det galna tickandet lugnar ner sig, och kroppen känns riktigt bra. Man fortsätter framåt framåt, kilometer efter kilometer.

 

En vacker dag ska jag se till att gå i riktig skidskola, för som jag åker, det kan knappast kallas för tekniskt någonstans, jag kör mest på känsla och inlevelse... Jag tar mig ganska långt på det med, men det skulle sitta fint att få handfasta tips och råd hur man egentligen ska åka.

 

Så länge får jag nöja mig med att fantisera om hur turisten framför mig i spåret är Marit Björgen och att jag lekande lätt, med bländande teknik och känsla, tar mig ifatt och förbi henne, åker ifrån med ett leende och tar mig i mål för Sverige och vinner historiens mäktigaste OS guld...

I år var jag på plats igen när det vankades Slottssprint. Utrustad med underställ och raggsockor var jag förberedd på en lång dag utanför det kungliga slottet.

Jag & pappa värmde upp med en god lunch i Gamla stan, det kändes stabilt. Viktigt att ladda med ett skrovmål innan tävlingar.

 

Vid tidskvalet var vi positionerade nere vid Skeppsbron, där får man se åkarna en hyfsat lång stund innan de försvinner ur sikte. Jag slås alltid av hur små åkarna ser ut på nära håll. Marit Björgen är en liten smurf. En röd smurf.

Efter kvalet var jag tvungen att uppsöka en blå holk (bajamaja är ett fruktansvärt fult namn!) och höll på att krocka med Lukas Bauer. Av någon anledning springer jag alltid på honom vid dessa tävlingar. Lukas Bajamauer...

 

Sen kom Hellner utsnubblandes från Sveriges buss och jag frågade hur det egentligen gått i kvalet för honom. Stor förvirring rådde nämligen, eftersom han vid målgång hade exakt samma tid som Len Valjas - den 30e och sista. Hellner såg uppgiven ut och sade att det skilde någon hundradel åt fel håll. Typiskt. Men sen visade det sig att Valjas gått vidare eftersom han hade högre sprintranking än Hellner. Att Hellner ligger mil före Valjas i den totala världscupen spelade ingen roll... Dubbeltypiskt. Så inte ens Hellner hade stenkoll.

 

Inför kvartsfinalerna tog vi plats på läktaren vid Slottsbacken. Där stod vi som packade sillar, men jag kan inte påstå att närheten var särskilt värmande. Mina fötter höll på att dö. Mina tår hade förmodligen gått att bryta loss om någon hade provat. Det var vedervärdigt, jag fick uppbåda all min mentala kraft för att inte kasta mig ner från läktaren och gorma rakt ut. Att höra mina medsillar jämra sig över kylan hjälpte faktiskt lite. Mentalt åtminstone. Men mitt enda problem var tårna, resten var fine. Jag upptäckte att knepet för att komma över kylan är helt enkelt att stå ut tillräckligt länge tills man inte längre känner av tårna. Då sprids en oförklarklig värme som inte kan beskrivas som annat än euforisk. Ända tills man inser att kylan nu flyttat sitt smärtfokus från tårna till hälarna... Helt sjukt - jag har aldrig någonsin förr frusit om hälarna!

 

Well well, tävlingen flöt på och inte helt oväntat vann Northug. Efter år av pallplatser fick han till slut kliva högst upp även i Stockholm. Greit. Hörde att det var 16 000 personer på plats runt slottet, härligt!
Efter målgång var det en befrielse att kliva ner från läktaren och röra på sig, efter timmar av stillastående. Gamla stans kullerstenar väckte sakta mina fötter till liv igen.

 

Jag har varit på plats vid Slottssprinten två gånger tidigare, och jag har frusit om fötterna även vid dessa tillfällen. När ska jag lära mig!? Jag har ju till och med såna där high-tech värme grejer som man kan stoppa i skorna liggandes här hemma. Nu blir det ingen mer Slottssprint förrän 2016, men jäklar vad förberedd jag kommer vara då!

Ojoj, tränade för första gången på tre veckor idag. Kände mig som en sorglig version av mig själv... Men samtidigt var det ok, för all träning är bättre än ingen träning! Vid stretchingen efter passet fokuserade jag mest på att hålla mig upprätt och inte svimma.

 

Längtar till all snö och is är borta från gatorna så jag kan bege mig ut och springa!

Men först blir det skidåkning i Järpen - om två veckor, det ska bli grymt härligt. Jag visualiserar mig själv som Johan Olsson. Minus några mil... Ser fram emot!