Emmas bloggeri

Hemkommen från 4 underbara dagar ute på landet - tjohej livskraft och energi!

Att spendera hela dagarna påtandes i rabatter, krypandes på stugvindar, planterandes blommor och grönsaker, det är helt jävla underbart. Särskilt när solen är på sitt allra bästa humor hela dagarna, och man har en 6-åring och en 3-åring farandes kring benen - vilken lyckokick!

 

Linnéa lärde sig cykla utan stödhjul och Erik avgudar varje steg hon tar - han följer henne till och med rakt ner i diket med ett lyckligt skratt på läpparna.

 

 

Det blir spännande att se hur allt vi planterat kommer att ta sig! Kommer vi kunna äta egenodlade rädisor och sockerärtor till midsommar? Å rödbetor!

Mina kronärtskockor har inte fått flytta ut än - de är posterade i garaget fortfarande. Vill inte riskera att de fryser ihjäl efter en natt ute, efter all möda jag lagt ner på dem! Hyrde ju till och med ut dem en vecka till Jonas när jag var i Järpen...

Det har gått tre dagar sen Ivans död.

Att ens formulera den meningen är snudd på omöjligt. Det känns som ett makabert skämt, en mardröm det är dags att vakna från. Jag har läst otaliga artiklar om Ivan de senaste dygnen, följt AIKs sorgearbete, sett hur den stora underbara fotbollsfamiljen slutit sig samman, enats kring Ivan och unisont hyllat hans minne. Sett hur hans barndomskompisar från Kroatien chockade kommit till Sverige, sett Karlbergs växande hög med blommor och souvenirer, läst hans förtvivlade mamma Anas ord.

 

Men det är fortfarande ofattbart. Hur kan det vara möjligt för en kärnfrisk 32 åring att gå och lägga sig bredvid sin gravida fru, med deras två döttrar sovandes, och inte vakna på morgonen? Tre små barn kommer aldrig få lära känna sin pappa, den ofödda sonen kommer aldrig få sova i hans armar. Det är så fruktansvärt orättvist.

 

Jag känner igen mig i det som andra sagt om Ivans död - trots att jag inte kände honom, känns det som att jag förlorat en nära vän; Hans karisma nådde långt bortom de han själv kände - hans kärlek till människor och fotboll berörde på ett sådant sätt som gör att hans bortgång känns så ofattbart skoningslös.

 

Jag såg hans sista match på Friends, den mot Malmö.

 

Imorgon är det dags för AIKs första match sen Ivans död. Det kommer bli otroligt jobbigt att vara där, men vi går som en självklar hyllning till Ivan. En hyllning till livet och fotbollen.

 

#27

För första gången på mycket länge är jag sjuk. Eller ja, förkyld åtminstone. Hostar och hackar, snörvlar och har lock i örat. Det är som att immunförsvaret gav upp när ljuset kom. Förra veckans inandning av bengalrök gjorde inte underverk för luftrören...

 

Lock i örat är för övrigt det mest irriterande "sjukdomstillståndet" jag vet. Jag kan bara sova på det friska örat, eller på rygg, annars känns det som att en ocean av gudvetvad håller på att rinna ner in i hjärnan. Knaster knaster. Bedrövligt. Dessutom går jag omkring hela dagarna med, vad det känns, bomull i örat. Ljuddämpande irriterande bomull.

Apropå sjukdom; jag kommer i alla fall inte drabbas av hjärnhinneinflammation, peppar peppar. I helgen tog jag min femte fästingspruta, så det torde hålla de hemskheterna borta.

Ojoj, tränade för första gången på tre veckor idag. Kände mig som en sorglig version av mig själv... Men samtidigt var det ok, för all träning är bättre än ingen träning! Vid stretchingen efter passet fokuserade jag mest på att hålla mig upprätt och inte svimma.

 

Längtar till all snö och is är borta från gatorna så jag kan bege mig ut och springa!

Men först blir det skidåkning i Järpen - om två veckor, det ska bli grymt härligt. Jag visualiserar mig själv som Johan Olsson. Minus några mil... Ser fram emot!

Första januari 2013 liknar de senaste årens första januari; Juniorhockey-VM är i full gång, likaså Tour de Ski. Man är upprörd på svenska åkares taktik, hatälskar Northug, tittar på några backhopp, zappar förbi Ivanhoe och funderar vagt på att komma igång med träningen själv. Inte backhoppsträning dock.

 

Blir spännande att se vad detta år har att erbjuda. Eller kanske snarare, vilka chanser jag själv tar tag i.

 

Heja Hellner.

Detta är kvällen då jag konverterar till Zlatanism.

Idag har jag levt i 9497 dagar, 26 år.

 

Är det bara jag, eller är det inte något alldeles särskilt med 20 september? Det lååter så bra, ligger liksom rätt i munnen; Tju-gon-de-sep-tem-ber! En särdeles vacker klang må jag säga - mjukt och bekvämt, låter som bomull med schvung.

 

Suck och pust och snark vad jag är trött. Trött på dagarna och trött på kvällarna. Slut i huvudet och tom tom tom på energi. Jobbet suger musten ur mig.

 

Jag har tidigare aldrig haft ett stort sömnbehov. Har alltid varit nattuggla, som piggast och mest kreativ efter 23-snåret. Men nu - släcker jag lampan efter klockan 22 är det ett mirakel! Det är vidrigt hur mycket bomull som tagit plats i mitt huvud. För att inte tala om hettan. Ansiktet. Blodtrycket. Överjävligt.

 

Det är konstigt vad man drömmer ibland. Som om ens undermedvetna vill påminna, se till att man för guds skull inte glömmer. Ens medvetna tankar har det alltför hektiskt under vakenheten, så under sömnen passar vilande känslor och tankar på att virvla fritt, ostört.

 

Inatt drömde jag att han levde.

Lyckan går inte att beskriva; jag blev så överväldigande glad att jag vaknade, känslostormen blev för stor. Fortfarande i den bitterljuva stunden mellan sömn och klara tankar var jag övertygad om att verkligheten var förändrad. Sen kom insikten som en flodvåg av grått. Som att återigen få dödsbudet för första gången.

 

Men i det sorgliga finns ändå en tröst. Det värsta har redan hänt.

 

Idag har det gått 6 veckor! Inga problem.

Jag blev ju stucken av en geting förra veckan. Fortfarande har jag en helvetisk klåda och utslag! De är giftiga små jävlar de där insekterna.

 

 

Känselbortfall är en vanlig effekt va?

Suck så var semestern över - imorgon börjar vardagslunken. Hur kan 6 veckor gå så fruktansvärt fort? Det är ofattbart. Jag har inte ens hunnit längta det minsta lilla tillbaka till jobbet. Jag blir fan nästan upprörd när jag hör folk säga att " nu ska det bli skönt att börja jobba igen" Va?!? Hur kan det på något sätt vara skönt???

 Jag gillar att jobba, men det finns ingenting som går upp mot friheten att ha en dag framför sig där man kan göra vad fan som helst man vill.

 

Den ljuva ledigheten har spenderats mestadels på landet, där vi har solat, badat, fiskat, spelat, skrattat och ätit massa god mat. Njutit av ljusa kvällar och lyssnat på åskan som då och då rullat runt. Att OS rullat på TV om dagarna har ju inte gjort ledigheten sämre. Le grande finale var handbollsfinalen i eftermiddags. Ett mål från OS guld. Surt, men vilken jävla bragd att ens ta sig till final. Fint att den förlorade generationen äntligen fick vinna något!

 

Igår hade vi 80-års kalas för kära mormor! Släkt och vänner kom förbi och solen sken hela dagen - det hade inte kunnat bli bättre! Enda negativa var getingjäkeln som stack mig i armen. Fortfarande kliar det som satan och är ömt. Men det passar kanske min sinnesstämning just nu; en aning irriterad...

 

Nu ska jag kika på OS avslutningen en stund, sen är det sängdags. Så tidigt har jag inte lagt mig på sex veckor. Suck.

Japp, så var det äntligen gjort - jag har tagit hål i öronen igen! Efter 10 års velande tröttnade Tessan till slut på mig och såg till att jag fick det gjort! Jag hade på förhand givit henne instruktioner om att inte vika sig en tum i förhandlingarna om jag skulle börja komma på andra tankar. Hon skötte sin uppgift utmärkt!

Det kändes en aning surrealistiskt att återigen sitta med en hålpistol mot öronen, det måste varit 15 år sen sist?

 

Nu hoppas jag alltså på fjärde gången gillt, de tidigare tre gångerna har det alltid gått åt skogen med mina öron efter några månader. Jag har inte den blekaste om hur länge jag hade hål som längst tidigare. Ett år? Två? Ingen aning.

 

Men Pang pang så sitter de där nu igen. Skiter det sig den här gången också är det helt enkelt inte meningen att jag ska ha hål.

Idag begravde vi Torsten, vår lilla Triop.

På jobbet kläckte vi för några månader sen ett antal dinosaurieräkor, sk Trioper. Torsten var störst och starkast, han höll ut längst. När jag kom till jobbet efter midsommarhelgen hade barnen och mina fina arbetskollegor ordnat en likvaka! Lite makabert men ändå fint. Barnen var oroliga att jag skulle börja gråta för att Torsten var död, men jag kunde inte hålla mig för skratt när jag såg vad fint de ordnat för vår lilla dinosaurie. Rörd blev jag, av deras ansträngning.

 

 

Jag har vårdat denna lilla räka ömt, med fin sand, kärlek, mat och rent vatten. Det kändes fint att hans lilla liv fick ett så ståtligt slut.

 

 

Vi begravde honom under högtidliga former, med pampig musik och blommor. Det var väldigt fint, och barnen uppskattade att vi gjorde det "på riktigt" - de fick vara med om allt, från kläckning, matning, utveckling och död. Hela livsspektrat, med begravning som avslut. Under mina sex månader med de här underbara barnen, har jag aldrig sett dem så stilla och tysta som under ceremonin. De höll varandra i hand och var stolta över att Torsten fick en så fin grav.

 

 

Det kan tyckas fånigt att ägna en liten räka så mycket omsorg, men för många av barnen var det en väldigt stor sak! Några berättade om andra begravningar de varit på, för andra var det en fin första begravning, inte något läskigt alls. De berättade för sina föräldrar och visade bilder, kände sig viktiga. Alltså, att ägna lilla Torsten  lite extra tid och omsorg, gav väldigt mycket tillbaka. Succé!