Emmas bloggeri

Härligt att få sova ut efter en veckas jobb på förskolan! Jag tror dessutom att jag har goda chanser att inte bli sjuk efter detta inhopp, vilket är en bedrift av stort värde! Under alla år jag sommarjobbat/vikarierat på dagis har jag åkt på antingen halsfluss eller någon annan skit. Men denna gång var jag så finurlig att jag såg till att bli duktigt förkyld innan jag började jobba, vilket resulterade i att jag under jobbveckan faktiskt blev friskare och friskare - omvänt den vanliga rutinen alltså. Smart!

Man får höra mycket roligt när man hänger med fyra, fem och sexåringar hela dagarna. Här är ett axplock av favoriterna:
-Du har röda ögonbryn!
-Va? Näe, de är väl bruna?
-Näääe!! De är svarta.

-Vem Karin menar du?
-Hon som äter knäckebröd varje dag.

-Har du barn?
-Nej det har jag inte.
-Vad har du då?
-En mamma, en pappa och två storebröder.
-Är du storasyster?
-Nej, bara lillasyster.
-Du kan ju inte vara lillasyster, du är för stor!

Jag hade fortfarande Bruce på hjärnan


Emma (den lilla alltså...) i hinderbanan


Kevin hoppar

Det är helt galet vad man tvingas gå igenom när man tittar på tennis. Min puls var oregelbunden, mestadels sjukt hög matchen igenom - det vill säga i tre och en halv timme. Med undantag för de stunder jag inte vågade andas och var nere på tre slag i minuten... Inget för folk med klena nerver vill säga. Helt galet. Helt galet. 

Matchen (med stort M) började strax efter klockan ett och allt gick som på räls. Robin spelade underbart bra och tycktes smälla in varenda möjlig och omöjlig boll innanför linjerna. Allt var kolugnt. Efter en knapp timmes spel var ställningen 2-0 till Robin och jag - Gud förbjude - började tänka på söndagens final; den tycktes finnas alldeles runt hörnet, tredje set var bara en formalitet, tänkte jag.

Sen började den. Berg-och-dalbanan. Mest gick det utför. Jävligt snabbt. 2-1 i set och jag (som kan vara grymt vidskeplig) började förbanna att jag slängt mitt söndertuggade tuggummi i soporna - så länge jag hade tuggat på det hade det ju gått så bra för Söderling. Jag övervägde på allvar att rota i soporna och plocka upp det.

När Gonzalez utjämnat till 2-2 i set såg det mörkt ut. "Nu tar det stopp, nu ryker Söderling, hit men inte längre, bra jobbat ändå" började onda små tankar gro i mitt undermedvetna. Inget funkade längre för Robin - det som sett så lätt och ledigt ut i första och andra set var som bortblåst. Jag trodde att han tappat sin mojo. Jag bytte till och med kanal för en stund; tittade i någon minut på Simpsons. När jag zappade tillbaka ledde Gonzalez sista set med 1-4. Jag skyllde allt på Simpsons.

Då hände något.
Bollarna började trilla in för Robin igen, han servade som om han aldrig gjort annat. 2-4, 3-4, 4-4 och Söderling bryter Gonzalez serve! Det finns ju inte! Det var så sjukt jävla osannolikt - Söderling hade gjort världens upphämtning och kunde nu serva hem matchen. När han hade matchboll trodde jag att jag hallucinerade. Vem hade sett den komma? Söderlings sista slag blev en forehand som satt till höger om Gonzalez som stod på fel fot. 6-4, game set and match.
Jag var helt slut.

Först  bragdmatchen mot Nadal och nu det här, ännu värre - ger inte det här Bragdguldet till Robin vet jag inte vad som gör det.

Sommaren har kommit och värmen med den! Gårdagen spenderades ute på verandan hela dagen, med grillning, hammockslöande och Mors-dagstårta. En klarblå himmel utan ett enda moln i sikte är inte fy skam. Det var sjukt varmt, men härligt! Snart dags för årets första dopp?

För att inte dö av värmeslag gick jag in och uppdaterade mig om hur det gick för Zlatan i jakten på skytteligasegern. Jävligt bra, visade det sig. Så grymt.
Ut i hettan igen, ligga och dåsa i hammocken. Jag höll till slut på att krevera och stannade inomhus och tittade på Nadal-Söderling. Det var helt jäkla sjukt grymt! Bye bye Nadal.

Cyklade på kvällen hem till Steffi och tittade på Barnen i Bullerbyn för första gången någonsin. Vaniljglass och färska hallon på det och söndagen var som gjord.