Emmas bloggeri

Hemkommen från 4 underbara dagar ute på landet - tjohej livskraft och energi!

Att spendera hela dagarna påtandes i rabatter, krypandes på stugvindar, planterandes blommor och grönsaker, det är helt jävla underbart. Särskilt när solen är på sitt allra bästa humor hela dagarna, och man har en 6-åring och en 3-åring farandes kring benen - vilken lyckokick!

 

Linnéa lärde sig cykla utan stödhjul och Erik avgudar varje steg hon tar - han följer henne till och med rakt ner i diket med ett lyckligt skratt på läpparna.

 

 

Det blir spännande att se hur allt vi planterat kommer att ta sig! Kommer vi kunna äta egenodlade rädisor och sockerärtor till midsommar? Å rödbetor!

Mina kronärtskockor har inte fått flytta ut än - de är posterade i garaget fortfarande. Vill inte riskera att de fryser ihjäl efter en natt ute, efter all möda jag lagt ner på dem! Hyrde ju till och med ut dem en vecka till Jonas när jag var i Järpen...

Jag vet knappt vart jag ska börja. Intrycken från ikväll är så oerhört blandade och känslofyllda.
Vi kom till Friends med ett fång röda rosor som tillsammans med de andras, bildade ett rött hav bakom målet som det var meningen att Ivan Turina skulle vakta i många år.

 

Vid inmarschen kom tårarna. "Å vi e AIK" spelades, samtidigt som ett enormt porträtt på en leende Ivan hissades av Norra Stå. Jag har aldrig hört den sången framföras så känslosamt som igår. Vi var många som inte fick fram ett ljud. Under porträttet orden "Ivan Turina - för alltid en hjälte bland oss"

 

Att sen se AIK tåga in med Turinas namn och nummer på sina tröjor, det var känslosamt. Tårarna strilade, men det var vackert. AIK och Göteborg gick tillsammans ner till Norra Stå och ställde sig framför läktaren, alla med armarna om varandra - varannan Gulsvart varannan Blåvit. Sen var det dags för den tysta minuten. Och jösses, den var fantastisk. Inte ett pip hördes från något håll, det var absolut knäpptyst. Så värdigt och respektfullt. Tårarna fortsatte rinna, men det var så mycket kärlek i luften.

 

När matchen sen blåstes igång infann sig en mycket konstig känsla. Det kändes surrealistiskt att titta på fotboll efter vad vi just gått igenom. Med kinderna fortfarande blöta av tårar var det svårt att koncentrera sig på matchen. Att AIK dessutom inom loppet av 30 sekunder brände två straffar, det ökade känslan av surrealism. När sen IFK satte 0-1 - på straff, infann sig en "jaha, det är en sån kväll igen, inget går AIKs väg" känsla.

 

Men! Kennedy Igboananike satte 1-1 innan pausen, och i andra halvlek var AIK som ett annat lag! Passningar satt där de skulle, de höll i bollen, pressade stenhårt och kämpade som galningar - allt för Ivan, kändes det som. Celso Borges prickade in 2-1 och matchens lirare, Mutumba, fick panga in 3-1 innan kvällen var slut. En helt osannolik match, efter en osannolik händelse förra veckan.

 

 

 

Det har gått tre dagar sen Ivans död.

Att ens formulera den meningen är snudd på omöjligt. Det känns som ett makabert skämt, en mardröm det är dags att vakna från. Jag har läst otaliga artiklar om Ivan de senaste dygnen, följt AIKs sorgearbete, sett hur den stora underbara fotbollsfamiljen slutit sig samman, enats kring Ivan och unisont hyllat hans minne. Sett hur hans barndomskompisar från Kroatien chockade kommit till Sverige, sett Karlbergs växande hög med blommor och souvenirer, läst hans förtvivlade mamma Anas ord.

 

Men det är fortfarande ofattbart. Hur kan det vara möjligt för en kärnfrisk 32 åring att gå och lägga sig bredvid sin gravida fru, med deras två döttrar sovandes, och inte vakna på morgonen? Tre små barn kommer aldrig få lära känna sin pappa, den ofödda sonen kommer aldrig få sova i hans armar. Det är så fruktansvärt orättvist.

 

Jag känner igen mig i det som andra sagt om Ivans död - trots att jag inte kände honom, känns det som att jag förlorat en nära vän; Hans karisma nådde långt bortom de han själv kände - hans kärlek till människor och fotboll berörde på ett sådant sätt som gör att hans bortgång känns så ofattbart skoningslös.

 

Jag såg hans sista match på Friends, den mot Malmö.

 

Imorgon är det dags för AIKs första match sen Ivans död. Det kommer bli otroligt jobbigt att vara där, men vi går som en självklar hyllning till Ivan. En hyllning till livet och fotbollen.

 

#27

När jag vaknade imorse var det fortfarande en vanlig dag. Solen sken och jag såg fram emot att fortsätta renovera på landet. Skulle bara kolla mobilen, se om något hänt under natten.

 

Nyhetstextens ord var som ett slag i magen, jag tappade andan. En ilning for genom kroppen och känslan av svindel var påtaglig. Jag läste orden om och om igen, förstod inte. Ivan Turina  död. Det är ofattbart, orättvist, omöjligt att ta in.

 Vila i frid Ivan