Emmas bloggeri

...och apropå ingenting.

Vårens mest spelade låt på radio, "Ai se eu te pego" med brasilianske Michel Teló har väl knappast undgått någon. Vad jag däremot missat är hur denne Michel ser ut. Inte någonstans har jag sett en bild på honom, har bara hört låten 700 gånger. Men så idag! Jag snubblade över videon, och trodde först att det var en "fanvideo"- en person som mimade till låten.
Tsss, snacka om bortgjord.

Jag hade föreställt mig Teló typ Gael Garcia Bernal-aktig:

+ lite brasiliansk strandraggarstil.

Inte såhär!


Snacka om att få sina fördomar på skam.

Lucky now



Så oerhört bra.

Gårdagskvällen innehöll både ett slags farväl och ett återseende.

På scenen stod Christian, på dagen två månader efter att lillebror dog.
Det är fortfarande ofattbart att Gustaf är borta - på väg in till stan satt jag med min iPod i öronen, och rätt var det var dök hans stämma upp i lurarna. Så nära så nära, men obegripligt långt borta.

Därför kändes det fint att se Christian igår. Fint, vemodigt, vackert, sorgligt, glatt. Allt på en gång. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att stå på scen när ens lillebror inte längre lever. Hjärtskärande, kan jag tänka mig. Men helande och stärkande också.

Det brände till i tårkanalen när Christian sjöng om sin nyfödda son. Ett kristallklart exempel på att livet går vidare. Nya sånger skrivs, men de gamla finns för alltid kvar.
Gustafs sånger finns kvar.
 
Christian & Tias igår

Brunkebergstorg

För exakt två veckor sedan släppte Kjellvander sitt fjärde soloalbum. Det är tre år sen det senast det begav sig, och min utlovade recension av I saw her from here/I saw here from her väntar fortfarande på att få se dagens ljus... Jag tror att den gör sig bäst oskriven. 
Fantastisk är dock ett bra ord som sammanfattar känslan.

Så.
The rough and Rynge har satt sig nu. Två veckor tror jag är en bra tid för att få känna in en obekant skiva. Den första känslan av o-igenkänning har lagt sig, låtarna har fått identiteter och de omedelbara favoriterna börjar ge plats åt andra. De där som gör en skiva. Helheten.
Och helheten är bländande.

Första singelns video kom i dag och det tackar vi för när den är såhär fin.
Att bryggan påminner om Gnesta gör det hela än bättre.

Transatlantic

Ja, det var väl ingen skräll att jag skulle gilla Salem al Fakirs låt i Melodifestivalen. Blir kul att se honom live i Globen!

Det här är annars en favorit av honom.
Så bra.

Astronaut

Fint

Jag har glömt min första kyss men jag minns klart och tydligt
när jag fick Rolle Stoltz autograf

Är nyss hemkommen från Håkans turnéavslutning på Grönan. Efter inledande kaos och ihoptryckta lungor i publikhavet lugnade det ner sig. Håkan var fin som alltid och fullmånen lyste över oss. Ett bra sätt att sätta punkt för sommaren med.

Denna sjöng han inte, men eftersom den alltid varit favoriten av favoriterna spelar jag den.

Gårdagen spenderades vid TVn. Jag kände att jag ville följa Michael Jacksons minnesceremoni, hans sista show om man så vill. Känslosamt. Jag var tidigare peppad inför hans Londonuppträdanden, spänd på att se i vilken form han verkligen var och hur showen skulle se ut. Ville att det skulle bli en värdig avslutning. This is it, som han själv sade. Hoppades. Värdig avslutning. Det är fortfarande svårt att förstå att han är borta.

Mitt första riktiga minne av Michael Jackson är från 1993. Jag var 7 år gammal och tyckte att Rädda Willy var världens bästa film. Jag kunde se den flera gånger om, jag var helt förtrollad. De häftiga valarna och pojken Jesse som var så modig så modig. Mest förtrollad var jag dock av låten. Den fina fina fina låten. När eftertexterna rullade stod där att det var Michael Jackson som sjöng den; Will you be there. Jag hade fått en idol.

Jag blev överlycklig när jag fick en affisch av brorsan med Michael Jackson på. Från OKEJ om jag minns rätt. Michael hade en panter i kedja och var det coolaste jag sett. Jag minns att jag undrade vad som hänt med hans arm. Hade han kanske blivit biten av pantern? Lite läskigt var det allt att somna med den bilden på väggen, men det gjorde inget - jag satte bara på Rädda Willy en gång till och påmindes om hur fint han sjöng. Inte lika läskigt då.

Bilden som satt på min barndoms vägg, ingen var häftigare.


Affischen hängde med länge, liksom minnet av han som sjöng den finaste sång jag hört. Mycket har hänt mellan 1993 och 2009, men Will you be there är likväl den sång jag lyssnat på varje dag sedan den 25 juni 2009. Om möjligt ännu finare idag. Den låten och just den här bilden kommer jag för alltid associera Michael Jackson till. Min sjuåriga jags starka musikupplevelse etsade sig fast för alltid.

Will you be there?

Ja, så var det årliga Melodifestival-genrepet avklarat!
Kvällen inleddes först med en god middag hemma hos bror, ackompanjerat av Melodifestivalskivan på repeat. Stämningen var på topp och det diskuterades och debatterades flitigt (mycket roligare än senaste veckornas diskussioner i skolan!) Särskilt debatterade Ann-Marie - styrelsemedlem i Melodifestivalklubben, tillika inbitet Lena Ph fan, E.M.D hatare och moster till min brors fru. Yesbox.
Sen promenarade vi till Globen och mötte ett gäng AIK supportrar som sjungandes (AIK låtar alltså...) var på väg till Hovet och jag blev pepp pepp!

Än mer pepp blev vi när vi insåg att vi hade sjukt bra platser - jag behövde knappt mina glasögon!

Häftigt att se H.E.A.T uppträda inför 13 000 människor! Lite pyro hade de lagt till sen delfinalen, det var bra. Men jag tycker att Kenny kan skrika på än mer än han gjorde idag - jag vill höra det där vrålet han avfyrade i sista refrängen när de vunnit deltävlingen - det var grymt! Kommer förhoppningsvis imorgon. 
Jag & tjejerna hjälpte sen till med en enkätundersökning till Melodifestivalklubben. Enligt ett par hundra röster från Globens publik ligger E.M.D i topp, före Måns, Alcazar, af Ugglas och H.E.A.T. Imorgon får vi facit.

Så, mina åsikter om kvällens uppträdanden:
Mums Måns Ja, Måns är ju Måns, bara det är bra. Men jag tror inte han vinner.
Caroline af Ugglas Så himlans bra! Var jättefin stämning i Globen när hon sjöng.
Agnes Inte bra. Kändes som hon körde på halvfart.
H.E.A.T Jag kan ju inget annat är att höja dem till skyarna - sjung arslet av dem Kenny!
Emilia Riktigt söt låt, men ingen vinnare.
Alcazar Grymma! En av favoriterna.
Sarah Dawn Finer Nja.
E.M.D Lite motvilligt erkänner jag att de var bäst ikväll.
Sofia Vem tog hit henne?
Molly Sandén Nej.
Malena Ernman Inte alls så bra som jag trodde att det skulle vara.

H.E.A.T!


...som förövrigt vann låtsasomröstningen ikväll - lookie lookie:



...åsså gör Moto Boy en himla söt version av Perrellis Hero.

Timo Räisänen, vad i helvete hände?

Varning: följande text är ett ogenerat hyllningstal till nämnda Timo, bemöda dig ej att läsa om du ej tycker att dagens händelse är en ren och skär skamfläck i svensk musikhistoria.

Svenska folket har just gjort bort sig big time. Att Timo åkte ur Körslaget är inget annat än en fet käftsmäll. Utdelad till vem vet jag inte riktigt, men en käftsmäll it is. Jag menar, LaGaylia Frazer? Nanne Grönwall? Klämkäcka brudar i all ära, men lite vett i skallen trodde jag att folk i stugorna hade. I guess I was wrong.
Hur i helvete tänkte man? Jag hoppas att katastrofen (starka ord, jag vet, men va fan) var resultatet av att folk tänke "shit va bra han var, han klarar sig kvar utan att jag röstar" och inte "LaGaylia! Hallelujah! Vilket musikaliskt under!"
Från och med idag är det bojkott av Körslaget som gäller, det är ändå bara puckon som röstar (observera, jag röstade alltså ej) och nu är den enda udda fågeln och spännande inslaget borta. Förjävligt. Jag som hade sett fram emot några veckor av Timos fantastiska låttolkningar och sjukt härliga energi. Jag menar, Magnus Carlsson? Inte ett stycke vandrande energibomb precis.


timo


ps. Att jag varit med i en av Timos videor har ingen inverkan på mina känslor...

Jag är nyss hemkommen från en grym musikkväll på Södra Teatern!
Inledde gjorde australiensaren Scott Matthew, med den äran. Fin röst, fina melodier och fina texter. Att en av hans bandmedlemmar såg ut som Moby var också tjusigt. En annan påminde aningen om Tomas Andersson Wij, om än i lite mindre dekadent tappning. Scott Matthew ska det lyssnas på mer, sannerligen.

Sedan var det Lars Demians tur att äntra scenen, med sina träffsäkra och humoristiska, men också tragiska iakttagelser, om allt mellan himmel och jord. Påfallande ofta är det Folkpartiet som får sig en dänga eller tre. Efter denna kväll är Demian verkligen en att lägga till mina favoriter, och där ryms det sannerligen inte alltför många. Jag gillade verkligen energin och det lättsamma snacket blandat med de fina/humoristiska/sarkastiska/sorgsna sångerna.

Sen var det alltså Christian Kjellvanders tur att lysa upp tillvaron för oss. Att gå på efter ett knippe energi i form av Demian kan nog sänka den bästa, så det Christian gjorde var det optimala  - entré med en fantastiskt mörk No Heaven.  Ingenting kan gå fel när Christian, ensam på scen med endast en gitarr och fet snusprilla blundandes sjunger att det inte finns någon himmel. While the birches weep var obeskrivligt bra. 
Jag älskar dessa avskalade och logistiskt minimala spelningarna med honom, det blir alltid så ljuvligt bra. För att vara Christian var det dessutom otroligt mycket mellansnack! Jag tror han tog igen för de senaste fem åren jag sett honom. Helt seriöst. Kul var det också, som historien om de 17 filippinska fartygsmän och 1 tysk kapten som han i höstas underhöll på Atlanten med sköningar (eller som han själv valde att kalla dem - djävulska skelett i garderoben) som More than words och Baby I love your way, ha ha! Ute på Atlanten kan ingen höra dig sjunga...

Dessutom var ljudet verkligen på topp, det bidrog mycket till den sjukt bra musikkvällen jag hade äran att bevittna och belyssna.

Demian och Kjellvander körde tre gemensamma nummer, det tyckte jag var riktigt kul. På tidigare spelningar har det på sin höjd varit ett, tydligen.

Voilá

Tillsammans körde de
Alkohol
So long it's been good to know you (på engelska och svenska i ett)
When the mourning comes

När jag sedan vandrade bort från Mosebacke hade snön börjat falla. Det blev verkligen den perfekta inramningen på den fantastiska musiktavla som målats upp på Södra Teatern.

När jag ändå är inne på höstvädret kan jag ju passa på att hylla det ytterligare.
Med en video.
Innan vintern kommer.

Finns det någon höstigare än denna?

Anno 2002