Drömtydning
Drömmen jag hade inatt... jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den.
Jag var Anja Pärson, fast jag såg ut som mig själv. Till det yttre var jag alltså som vanligt, men jag var verkligen Anja Pärson.
Till saken hör att jag befann mig i en skidbacke. Jag kände mig on top of the world och jag visste att jag hade grymma slalom-skills (hallå, Anja Pärson liksom!) så jag kastade mig utan fruktan ner för pisten och allt var tiptop: blå himmel, gassande sol och schyssta skidglasögon, vad mer kan man begära?
Sen kände jag ett fruktansvärt obehag, incoming disaster typ.
Och visst, varför ska någonting bara få vara bra? Jag visste vad som skulle hända innan det inträffade (som man oftast gör i drömmar - är det för att det är en själv som omedvetet bestämmer handling?) så jag tog ett djupt andetag och sekunden senare blev jag manglad av tonvis med snö.
Lavin.
Jag höll andan (gör man det på riktigt också? I sin säng alltså - ligger och håller andan?) där jag tumlade runt under snötäcket och någonstans i bakhuvudet försökte jag minnas vad jag lärt mig om hur man ska agera om man råkar ut för en lavin. Bisarrt. Jag hann tänka att jag skulle begravas under tio meter snö och att jag måste hitta en luftficka och jag hoppades innerligt att jag skulle veta vilket håll som var upp när jag väl snurrat färdigt.
Så, var detta en föraning om vad som kommer hända i påsk när jag ska åka skidor? Eller var det en föraning om vad som kommer hända Anja? Eller var det bara en whacko dröm som redde ut mina omedvetna tankar? Fast att bli begravd i en lavin är väl ändå lite drastiskt bildspråk? Eller?
Hur som helst, jag blev räddad. Det är huvudsaken.
