I dag upptäckte jag att busslinjerna fått nya tider. Mer om det senare.
Helgen var finfin med julbord i Gamla Stan på Mårten Trotzig. Jag vågade mig på en tugga rökt fisk av något slag. Smakade bara rökt, inte fisk. Men vetskapen om att det är fisk gör det läskigt och därför en aning motbjudande. Det är något med konsistensen jag ogillar skarpt. Mjuk och försvinnande. Läskig alltså. Gud bevare mig från fisken.
Helgen ägnades också åt pyssel hos mormor tillsammans med Hampus och Pannkakan. Mitt hjärta svämmar nästan över varje gång Pannkakan kallar mig för Emma - fram till förra veckan har jag hetat Nanne i ett halvår. Så lite det krävs för så mycket kärlek. Mormor lärde mig och Hampus att sticka, så det ska jag bli grym på nu. Än så länge vet jag bara hur man stickar räta, men de aviga kommer så småningom. Om 50 år kommer jag kunna sticka lika fina raggsockor som mormor!
Mormor lär Hampus
Linnéa målar håret med läppstift
Så, åter till de nya busstiderna. När jag skulle ta mig hem från skolan i dag var det något som var lurt. Bussen kom inte när den borde. Jag väntade ett tag, men tänkte att jag kanske missat den, jag var trots allt liiite sen. Istället för att kolla när nästa buss gick (för det trodde jag ju att jag visste...) började jag gå mot nästa hållplats, bara för att slippa stå och vänta i kylan i en halvtimme. Jag gick i ett behagligt tempo och när jag kom till nästa hållplats fortsatte jag gå, eftersom det återstod många minuter tills bussen skulle komma. Trodde jag alltså. När jag hade 20 meter kvar till hållplats nummer tre swooshar plötsligt en buss förbi. Min buss!
VAD I HELVETE!?!?!? tänkte jag. Självklart var det ingen som skulle gå av bussen, och ingen som skulle gå på (ja, förutom jag då) för första gången någonsin. Bye bye bussen. I detta skede var jag fly förbannad och jävligt hungrig och det kändes som att livskraftet rann ur mig där jag stod, stirrandes på busstiderna. De är nya. Ingen har meddelat mig.
Så jag fortsatte gå. Återigen ville jag inte stå och frysa i en jävla halvtimme. Och jag gick och gick och gick. Min antydan till skoskav var inte längre en antydan, den var fullt påtaglig. Jag fortsatte gå. Gick ännu mer. Fick plötsligt bråttom när jag insåg att bussen (den tredje...) skulle gå om 4 minuter och jag var på okänd mark, här hade jag aldrig gått förut. Hur fan tar man sig till hållplatsen?! Fick skynda på stegen, vilket resulterade i än värre skoskav. Men jag hann. Vilken lycka.
I går gick det årliga julbaket av stapeln här hemma, så nu är juldoften inbakad i väggarna, precis som det ska vara. Pepparkakor, lussebullar och mammas glögglimpa är nu redo för julfesten.
Helgen var mycket fin, den spenderades på Gotland. Det är något särskilt med kullerstenen som får det att kännas som att man vandrar runt i en berättelse med fina bilder och lyckliga slut. Känslan av att befinna sig i en saga förstärktes av boendet.
På utsidan ser det ganska anspråkslöst ut, men skenet bedrar. Så otroligt fint, där skulle det inte vara skit att spendera mer tid.
Jag är vanligtvis inget fan av kristallkronor, men dessa skapade verkligen en lyckad kontrast till den annars lantliga och mörka trä inredningen.
Söndagen började kalasbra med en fantastisk frukost. Jag kan vanligtvis inte äta på morgonen, men när det kommer till hotellfrukost, en framdukad buffé av härligheter, då sätter till och med min aptit in trots arla morgon.
Sen brändes det pengar på löpande band ,men vad gör det när man traskar på kullersten?
Den senaste veckan har jag plågats av störd nattsömn. Följande händelseförlopp har inträffat alltför många gånger för att bara vara en slump: Jag vaknar mitt i natten med ett ryck och är bombsäker på att något lurvigt djur ligger brevid mig i sängen. Hej panik! Jag bokstavligen flyger ur sängen med hjärtat i halsgropen, springer genom rummet bort till lampknappen. Rummet tänds och jag står flämtandes och rå-stirrar på sängen. Den är tom. Sakta börjar även mitt medvetande att ljusna och mina tankar kan någorlunda kallas för klara: "Inget djur där, jag drömde". Alternativt hallucinerade. Igen. Jag tänker på hur fånig jag måste se ut, försäkrar mig om att det verkligen inte är något där, släcker lampan, går tillbaka till sängen och somnar om. Med en något olustig känsla.
I går natt utspelades dessutom denna scen inte en gång, utan två. Varför?
Annars då? I går var en fika i Gamla stan med Maja och Johanna på schemat. Det gällde att se upp, annars kunde det gå illa:
Utanför Café Edenborg föll snöblaffor från taket och träffade min nacke. Himlans tur att det inte var en istapp, det hade inte varit lika roligt. Snöblaffet droppade sedan i sakta mak nerför min nacke. Inne på caféet var det lugnare.
Gårdagen resulterade i dessa sanningar och livsregler: * Smala gränder vintertid kan vara förrädiska. Var försiktig. * Står en varningsbock på vägen betyder det: Gå ej här. * Skulle man mot all förmodan ändå göra det, betyder den visselpipeblåsande mannens signal: Akta, för faan!
Alltså: Vi borde strosa lite oftare i Gamla stan, men vara mer uppmärksamma på varningskyltar och visselpipor.
I natt satt jag uppe nästan fram till dess att natt blev morgon, läsandes. Av egen fri vilja bör tilläggas. Ingen "påtvingad" kurslitteratur eller sista minuten tentaplugg. Den senaste veckan har jag läst två böcker som jag själv valt. Det är sorgligt länge sedan jag senast gjorde det annars. Johnny Cash biografin för några månader sedan hann jag inte läsa hela innan den skulle tillbaka. Då lånade jag ändå om den två gånger. Tentor och oinspiration kom i vägen. Underbara Joan Didion öppnade jag inte ens. Boken låg på mitt skrivbord i säkert två månader och kändes bara som en oöppnad börda. Men så hände något med läslusten när jag var på biblioteket och lämnade tillbaka Cash & Didion, eftersom jag inte längre fick låna om dem. Jag gick som vanligt runt bland alla hyllor med böcker, det dåliga samvetet malde och undrade när läslusten egentligen hade tänkt komma tillbaka? För det var bra länge sedan jag senast såg skymten av den. Flera år sedan faktiskt. Hur som helst. Jag plockade ner två böcker från hyllorna. Båda två gav mig den där känslan av "fan vad kul att jag hittade den här, nu jävlar ska här läsas." Inklusive svordomar. Ingen av böckerna, Fredrik Strages "Fans" och Sabine Kueglers självbiografi "Djungelbarn" är väl vad man kallar tungrodd litteratur. Men skit samma - känslan infann sig. Första boken gick i ett huj. Det var som när jag var liten och jag läste böcker konstant; när jag vaknade på morgonen, efter frukost, innan lunch, innan middag, efter middag och innan jag somnade. Det där sköna läsruset infann sig för första gången på många år. Vilken känsla! Jag hade inte tappat bort det trots allt. Det har bara legat i dvala och kom visst fram när vintern kom... Omvänt var ordet. Så i natt satt jag som sagt uppe läste. Och grät och skrattade om vartannat när jag läste Kueglers självbiografi. Vilken känsla!
...och när jag vakande imorse hade ett tungt snötäcke lagt sig över oss. Det var fint det med.
...till att börja med får jag väl skriva Grattis Kalmar FF. Kära Gnagets femteplats ter sig inte så dyster med tanke på hur jävlig höstsäsongen varit. Avslutningen med tre raka vinster och Bäst i stan är åtminstone ett ljus i mörkret...
...
Gårdagkvällen spenderades på restaurang Grill. Förutom den makabra inredningen (uppstoppad älg med lampa i munnen, någon?) var det glimrande bra; alltifrån den sjukt goda fördrinken, till den ljuvliga bruschettan, till huvudrätten - den underbara grilltallriken, och avslutningen med glass och sorbé. För att göra kvällen komplett sprang vi även på the one and only Melker. Mamma var starstruck. Den ende som toppar Melker i hennes värld är Ernst Kirchsteiger.
I två dagar har jag legat däckad med feberfrossa och hosta. Febern verkar nu vara borta, även om den brukar sätta in en dolkstöt framåt åttasnåret på kvällarna. Lustigt hur handlingsförlamad man blir över lite temperaturförändringar. Jag var inte i form för en all-nighter med Obama vs. McCain inatt kan jag ju säga. Höll mig vaken en bit in på Fredrik & Filips valvaka, men vinnaren hos mig blev feberfrossan.
Vaknade med en olustig känsla att McCain hade tagit hem hela skiten. Vågade nästan inte sätta på TVn och kolla, det kändes som att det var mitt fel eftersom jag inte kollat. Tack och lov möttes jag av Obama.
Förutom att USA fått sin första svarta president skedde även något historiskt här hemma. Jag åt fisk.
Halloween partaj igår. Det var blodigt, det var roligt.
Jag konstaterar: Singstar är en röstdödare. Det är varmt med peruk. Min cider försvann spårlöst. För att sedan dyka upp. På samma ställe jag lämnat den. Johanna gick ner i spagat. Jag kontrade med brygga. Martina lämnade blodspår i hela lokalen.
Gårdagen ägnades åt flängande hit och dit i jakt på Halloween. Jag tror aldrig att jag avverkat IKEA så snabbt tidigare. Sen blev det rallykörning mellan Älvsjö och Handen, inte heller den sträckan har avverkats snabbare än vad den gjordes igår. Av mig vill säga.
Idag kom de första rapporterna om snökaos. Nu börjas det.
En bild från i somras att ha på näthinnan. Bara sex månader till våren.
Häromdagen släpade Hampus med mig ut i sandlådan. Motvilligt klädde jag på mig ytterkläder - jag kände inte för sandlekar. Men mitt humör steg när vi väl kom ut och vi förvandlades till riktiga atleter. Mina längdhoppskills var inte direkt intakta, liksom trestegstekniken (som om jag någonsin hade någon...?) men Hampus gjorde en sån fin ansatsbana, så vad gör man inte? Mina byxor sprack till och med.
Arenan Hampus gjorde sandänglar Jag stod hellre upp och ned Sen kom en bil flygande
I måndags började klassen på en ny kurs och med ny kurs hänger alltså ny lärare samman. Spänt satt vi och väntade i klassrummet på vad som skulle komma in. Gubbe? Professor? Ung? Nörd? Häftig? Svaret blev ett rungande JA. Alla åvan nämnda punkter stämde in. Jag hade inga glasögon, så min syn var således inte att lita på. Men jag tyckte mig genom glasrutan i dörren se en liten gubbe komma gåendes. Jag hann tänka "åh nej, tredje gubben denna termin" innan jag insåg att mina ögon (återigen) lurat mig. Ingen gubbe här inte. Gubbkläder dock, med byxorna uppdragna till armhålorna. Fast med ringar i båda öronen, rockabilly frilla och fett läderarmbandsur på det och bilden av den nye var lätt schizofren. Det diskuterades livligt efter lektionen. Och inte var det renässansen vi pratade om...
Vid hemkomst var det Google som gällde - måste veta lite mer om Den nye. Resultatet var häpnadsväckande. Hjälp! Jag blev rädd. Men fascinerad.
Jag kunde knappt tro att intervjuerna jag läste med Den nye, var samme man som timmen tidigare suttit och snackat renässans med oss. Tala om mångbottnad personlighet.
Han var dock en grymt bra föreläsare! Äntligen lite struktur och ordning på taket. Vår förra lärare sade inte ens hej eller presenterade sig själv innan första föreläsningen. Pang Bom och så lite total förvirring på det.
Idag var Den nyes klädsel inte lika uppseendeväckande som gårdagens. Från gubbig till... ja, sportigt casual. Föreläsningen resulterade även i att en tatuering på höger underarm avslöjades. Jag blev inte förvånad. Vad han har i bröstvårtan vet vi redan.
Idag har varit en perfekt höstdag. Sådana är ytterst sällsynta och bör tas tillvara på med största möjliga omtanke. Ut och gå, känn den kalla vinden som tar i och biter i kinderna, en halsduk gör susen, och ut och hoppa i löven. Hoppa i löven för bövelen! Det gjorde jag
Så, nu är tentan avklarad. Den där tomma känslan som alltid brukar infinna sig efteråt har inte riktigt nått mig än. Eller så beror det på att tentan i sig var något av en besvikelse. Jag kunde så mycket mer (well...) än det som det frågades om. Kändes det som i alla fall. Så all den överflödiga informationen finns fortfarande kvar i skallen, den fick aldrig komma ut.
Fast det kanske är en bra sak? Betyder kanske att det kommer hålla sig kvar därinne, till skillnad från en del andra tentor jag gjort där man bara rapar ur sig namn, händelser och årtal (ahh, sweet momories av förra årets historietenta) Efter den blev jag sjuk. På riktigt sjuk. Jag fick halsfluss och var däckad i en vecka, liksom flera av kurskamraterna. Det kommer inte hända idag. Herakleitos och Empedokles forever in my heart!
Tenta på fredag. Halvseriös pluggning idag i ett par timmar. Alldeles för lite, alldeles för lite. "Jag ska bara" syndromet slog till big time. Imorgon blir det plugg i 24 timmar. Likaså torsdag. Fantastiskt. Jag har varit så sjukt dålig på att fokusera på denna tenta. Vet inte varför egentligen, Platon är ju spännande, liksom Aristoteles och Sokrates. Men alla de andra jävlarna? För många namn, för många (dumma) idéer för att lägga på minnet.
Jag lyssnar hellre på musik
Dagens roligaste är annars att Lasse Lindh ska vara med i Melodifestivalen igen. Heja!
I natt drömde jag att jag åkte skridskor! NHL matchen i söndags har verkligen etsat sig fast i mitt undermedvetna. Fast döm om min förvåning när jag upptäckte att jag i drömmen åkte runt i ett par konståkningsskridskor. Vad i hel*ete!? "Asch, det går nog bra ändå" resonerade jag och satte av. Swoosch, swoosh och sen en stoppsladd på det. Vilken känsla!
Jag åkte omkring helt ensam i mina konståkningsskridskor i den stora ishallen och övade och övade iklädd ett par Adidasbrallor och fleecejacka. Blå hjälm hade jag på huvudet. Sen invaderades ishallen av skridskotörstande småungar med tillhörande pappor med oh så aldrig nedlagda drömmar om en hockeykarriär med en "kör-över-alla-ba-det-är-as-coolt" attityd. Då kunde jag inte längre swooscha runt i min ensamhet, utan jag tvingades istället dela ut reklamblad (!) till de som satt på sidan om.
Sen vaknade jag och var lite upprörd över att jag inte hade hockeyrör i drömmen. Jag är ju cool nu. Jag kan åka utan taggar. Jag kan stanna så att det sprutar snö. Jag kan nästan åka baklänges. Skitballt.
