Emmas bloggeri

När jag satt på bussen hem från skolan idag kom en känsla över mig. En sån där man inte kan sätta ord på, som bara infinner sig ibland. Lycka? Tacksamhet? Förnöjsamhet? Ja, antagligen. Allt i ett och ett i allt. Jag såg knappt ut genom det skitiga bussfönstret, men iPoden spelade Bob Dylan och solen lyste starkt när den hittade fram mellan granar och tallar. Man vill bara fortsätta den åkturen, aldrig komma fram till ändhållplatsen. Men fram kom jag och där spelade den smältande snön från taket en melodi i vattenpölen den skapat.under sig. Fortfarande ackompanjerad av Bob Dylan. Fint så.

Perfekt