Snorkfröken

Publicerad 2011-12-28 22:07:49 i Skriverier,

Jag hade länge ett komplicerat förhållande till min näsa. När jag i yngre tonåren lade märke till min profil, blev jag förskräckt och undrade om jag alltid gått runt och sett ut sådär. Vilket jag naturligtvis gjort. Minns att jag häpnade över hur jag fram tills dess varit ovetande om hur jag egentligen såg ut. Vilken kalldusch.

Där började alltså kampen mot att försonas med min näsa - den höga, raka näsan med tillhörande bula. Den enorma bulan, tyckte jag då. För vad i helvete fanns det att göra annars? Gå runt och förbanna den jämt och ständigt? Vara konstant nojig? Gömma sig? Sjukt onödigt, resonerade jag. Så jag försonades. Sakta men säkert blev jag kompis med näsan. Accepterade att jag aldrig kommer ha en söt liten näsa. Nej, min näsa tar plats och skäms inte för sig.

Minns att en lärare på gymnasiet tyckte det var roligt att jag varit på semester i Egypten. Hon tyckte att min profil stämde bra överens med egypternas. Vet inte vad hon ville säga med det, men jag tog det som en komplimang.

Dessutom kommer den från morfar, vilket gör det hela ännu bättre.