Är nyss hemkommen från mitt årliga tandläkarbesök. Det första tandhygienisten sade när jag gapade var "oj, här var det många tänder!" Eh, ja...?
"Har du inga lagningar?" frågade hon och jag påstod att jo, jag ska ha fyra. Två där nere och två där uppe. Och hon letade. Men nej, hon hittade inga lagningar. Konstigt, tänkte jag. Jag var tämligen säker på att det visst borrats i min mun. Hon tittade igen. Sen kom min tandläkare och sade att lagningarna gjordes på mina mjölkisar. Jaha. Jag har gått omkring i tio år och trott att jag har lagningar i käften. Men nej, de är borta, finns inte längre.
Nu dröjer det ett år innan jag får sitta i tandläkarstolen och bländas av de starka lamporna igen. Det är lite synd tycker jag, jag gillar att gå dit.
Igår ägde det fantastiska (H)järngängets återträff rum. ESC var återigen tillsammans.
Emma Sofia Christine
Vi tre överlevde högstadiet tillsammans. Kanske bokstavligen.
Vi var så tighta under tre långa och tuffa högstadieår, vi höll ihop i vått och torrt. Oskiljaktiga. Öknamnet Järngänget tog vi till oss, gjorde till något positivt. (H)järngänget, yes det är vi. Ingen kunde knäcka oss.
Det dröjer för länge mellan våra träffar, vi hörs av för sällan och vi lever inte samma liv nu som då. Trots det känns det enkelt och lätt när vi ses; Högstadiet gjorde att vi idag känner en samvaro, trots bristen på kontakt. Vi överlevde och ingen av oss blev galen.
...ja, det var gårdagkvällens huvudbry. Vad i helsike heter den fjärde sköldpaddan? Vi visste att de alla har konstnärsnamn, men Zorn och Picasso klingade inte riktigt rätt.
Efter mycket om och men skickade jag iväg ett SMS till Fredrik som tack och lov kom med ett snabbt svar. Leonardo. Så jävla svårt var det.
Gårdagskvällen ägnades annars åt biljard - så jäkla roligt! För att inte ha spelat på hur länge som helst var jag i förvånansvärt bra form. Jag blev imponerad av mig själv.
Mer biljard åt folket! Jag kunde till och med spränga bra!
För många gånger har jag alltför lättvindigt plockat fram den lilla flaskan med de magiska dropparna.
Två små puffar och ditt helvete är över.
Men.
Jag har en tendens att alltid bli sprayjunkie när jag väl börjat. Och det är ett helvete att trappa ner. Till slut kan man inte gå och lägga sig innan man inhalerat. Andnöd.
Efter två månader har man inga slemhinnor kvar. Bara en sprayburk med de där sista fem dropparna man aldrig får ut.
Så när jag nu går en match mot förkylningen tänker jag vara grym. Ingen nässpray här inte. Pepp pepp!
Hipp hipp hurra, i dag har har jag andats på denna jord i 8036 dagar! 22 år på pricken. Detta faktum firades kalasbra i går med Singstar och fuldans på Söder - det kan knappast bli bättre än så. Eller jo, hade Bear Grylls varit där och dansat fuldans med mig hade det slagit alla rekord.
Minnen från gårdagen Det här tyckte jag var så fint
I går morse vaknade jag av att telefonen ringde strax efter 09. I en sekund övervägde jag att inte svara, men jag harklade upp mig och svarade yrvaket. I andra änden av luren hör jag en kvinnoröst säga: Hej, det är Anna (tror jag att hon hette), jag ringer från Södertörns Högskola.
YES, tänkte jag, detta kan bara betyda en sak! Och minsann, Gudarna var goda mot mig, för visst fortsatte hon samtalet med: - Har du tappat din plånbok?
Hallelujah vad glad jag blev! Kvällen innan hade jag nämligen förskräckt upptäckt att plånboken inte var där den borde. Detta händer mig oförklarligt ofta; saker försvinner och jag har ingen aning om hur. Men grejen är att jag alltid har en känsla av att de snart dyker upp igen, jag vet att jag inte blivit av med något.
Så snacka om kallsvett när jag till min fasa inte kände den känslan med min plånbok. Den var helt enkelt borta.
En varm känsla spred sig i min yrvakna hjärna och Anna fortsatte samtalet: -Den finns att hämta i huvudreceptionen.
Lite märkligt var det dock när jag skulle hämta tillbaka min kära plånbok i receptionen där någon vänlig själ lämnat in den (TACK, vem du än är!) Jag hade försökt att in i minsta detalj memorera vad jag hade i den, vilka kort, hur mycket pengar osv, eftersom jag antog att jag skulle få beskriva den innan jag fick tillbaka den.
Men icke. Jag klev helt sonika fram till tjejen i receptionen och sade: Hej, min plånbok ska finnas här. -Ja, svarade receptionisten och gav mig den utan att blinka.
Och jag knatade iväg med plånboken i min hand. Lite snopen. Men mycket glad.
Vaknade klockan 06:15 i morse och möttes av de busigaste ögonen och det bredaste leendet man kan tänka sig.
Pannkakan, aka Linnéa, var vaken och redo för en ny dag! Hennes faster, aka jag, var inte lika pigg och alert, men vad har man för chanser att somna om med världens piggaste 1½ åring brevid sängen? Inga.
Det var bara att dra på sig raggsockor (vi har svinkallt hemma!) mysbyxor och tjocktröja och bege sig till nedervåningen för att göra välling. På med barnprogram, myspys i soffan och jag började känna mig lite mer levande än död. Att Linnéa gav blanka fan i vällingen och istället gick in stenhårt för godispåsen klockan 06:25 är en annan historia... Med faster får man göra lite som man vill.
Urhärlig dag med strålande väder och fika i parken var inte heller det fy skam. Ibland har man det riktigt bra.
Vem skulle inte vakna med sol i hjärtat om man möttes av detta?
En vecka har gått sen sist, lite nytt har hänt. Skolan har kommit igång på riktigt, vi hade vår första redovisning i fredags och det gick bra.
Jag & Steffi var ute i fredags, det var nice. Liveband spelade och jag blev lycklig när de körde min request Johnny Cash. (Har jag någonsin vågat mig på en request förut? Jag blev överraskad när jag helt plötsligt hörde mig själv utropa - Johnny Cash!) De spelade I walk the line, som jag haft på hjärnan de senaste veckorna eftersom jag är mitt uppe i läsandet av hans självbiografi. Mycket bra.
Mindre bra var Sveriges VM kvalmatch mot Albanien i går. Ska man man inte kunna kräva av en landslagsback att han kan passa en boll åtminstone 20 meter? Eller vad säger du, Petter Hansson? Åt helvete är passningsskickligheten i den svenska backlinjen, jag förstår att Zlatan till slut lackade ur. Det måste vara som att komma från Inter till, tja... svenska landslaget. Milsvida skillnad.
Så var jag där igen. Under de senaste sommarveckorna har något fattats. Mitt vanliga kvällsnöje har gått till spillo. Men nu. Nu är allt som det brukar vara igen.
Bear Grylls.
I går kväll satt jag återigen som fastklistrad. Han åt en skorpion och en groda. Levande. Sen slank det visst ner en orm också. Fy fan. Men det är så jävla bra. Jag kan inte sluta titta.
Vem kan motstå en man som kryper in i en urskrapad kamel och sover där?
Jag har alltid haft utsikt över en skog från mitt sovrumsfönster. Eller skog kanske man inte ska kalla det. En skogsdunge räcker gott och väl. Liten skogsdunge. Min skogsdunge.
Nu är den borta. Puts väck. De stora stygga motorsågarna har gått bärsärk och allt som återstår är två björkar och en herrejävlans massa stubbar.
Vi kommer få grymt mycket sol. Men jag saknar redan skuggan.
Igår fördrev jag tid på biblioteket. Är det något ställe på vilket jag kan tappa tidsuppfattningen, är det biblioteket. Så mycket böcker, så mycket kunskap. Ibland kan jag känna en känsla av otillräcklighet på ett sådant ställe. Kan man läsa allt? Hur mycket går man miste om? Blir man klokare av att läsa allt? Jag kom fram till att, nej, det blir man nog inte. Så jag plockade på mig två självbiografier och tänkte: kan jag inte lära mig allt om hur världen fungerar, kan jag åtminstone läsa om hur två människor formade av den gjorde det.
Joan Didion och Johnny Cash, snart vet jag lite mer.
Himlans mysig eftermiddag med tjejerna på Söder igår.
På tåget in till stan satt jag framför en man som sjöng för sig själv, eller för oss andra, jag vet inte. Han sjöng liksom tyst, men ändå tillräckligt högt för att jag skulle höra honom tydligt. Han lät så vemodig och fantastiskt fin. Som en blandning av Fredde Wadling och Leonard Cohen sjöng han om Bluebirds. Hela vägen in till stan satt jag och lyssnade och föreställde mig mannen som sjöng bakom min rygg. Jag såg en man i högre medelåldern, grånad och skäggig, med skjorta och jeans. Jag visste att bilden skulle spricka om jag vände mig om, men jag var tvungen att se honom. När jag klev av vid Centralen tittade jag. PANG. Bilden sprack. Tusan också.
Mötte upp tjejerna vid Centralen och vi tog oss in till Söder och fika vid SoFo. Där ägnade vi oss åt den ädla sporten kändisspaning. Och bakverkfrosseri.
Promenerade sedan vidare för parkhäng vid Nytorget. Vi fick flytta oss var femte minut eftersom skuggan jagade oss.
Sen gick vi vidare och gungade ett slag. En sån här vill jag ha, fast med 20 meter långa linor. Det vore nåt.
Gunga är underskattat!
Solen lyste och allt var bra, trots att vi hamnade mitt bland kolonilotter med återvändsgränder i jakt på toalett.
Idag kom regnet! Sades visst att det skulle besöka oss igår, men jag såg då inte skymten av det.
Igår tog vi vårt pick och pack och åkte hem från landet. Där spenderades den förra veckan och det var sol och det var renovering på schemat.
Eftersom jag fått ny säng här hemma, tog vi min gamla till landstället och baxade in den i gäststugan. Följdaktligen var vi tvungna att ha ut en av de gamla sängarna som stod där, fastnaglad i väggen. Med sängen följde en bit av den hemska vävtapet som var så het på 70-talet. Detta lilla bortrivna stycke tapet födde renoveringslusten: -Vi river ner skiten!
Så vi rev. Och drog. Och slipade. Och slipade. Och slipade. Sen fick vi måla! Vitt vitt vitt. Och blått blått blått. Och visst lite grått grått grått också. Det blev så himlans bra att vi passade på att kasta ut all skit som stått där inne och bara tagit plats. Här ska nu bli fint.
Ingen gick säker när vi satte fart
Färgen i sovdelen: Oktan
Skitbra blev det
Innan vi åkte hem från landet tog vi en tur till Vidbo och kusinerna. Födelsedagsfirande, golf, biltur och middag stod på schemat.
Bilturen var helt fantastisk. I detta fina ekipage åkte vi, susandes fram på landsvägen. Vi fick motorstopp och fick putta bilen, men det har sin charm det med Sen tog vi en 18-håls runda på tomten. Vad Fredrik gjorde under äppelträdet vet jag inte. Fore? Sen blev det kalasmiddag ute i solskenet med öl som bara skummade och bubbelvatten som skulle fungera som pistolskottsljudeffekt i vilken film som helst. Pussa på Simba hann jag också med att göra Sen bar det av hemåt och jag fick återse min nya fina säng!
Vi var på Eskilstuna Zoo förra veckan. Min film på de dansande flamingosarna är tydligen populär i Sydkorea. Nr 60 på "most viewed" listan där. De måste verkligen gilla flamingos.
Var på bio tillsammans med mamma och mormor och tittade på Mamma Mia! Jag kom på mig själv med att sitta och le fånigt hela tiden. Jag kunde inte sluta le. Den var verkligen härlig - vilket jäkla gäng man lyckats samla ihop! Helt underbar.
Snyggast var ju helt klart Stellan i trikåer.
Här hemma har mitt rum genomgått en förvandling. Ny säng, nya blommor. Vallmo is the shit.
Kom in i en bloggdvala igen. Vanligtvis sker det när jag ingenting har att berätta, men denna vecka har varit händelserik, så jag tror snarare att det hänt för mycket i kombination med brist på bilder. Alltid roligare att skriva när man kan visa upp tjusiga bilder. Så det blev noll.
Gårdagen var himla mysig. Först middag med klasskamrater och pajbakning kantad av diverse vinincidenter (bilder Martina!) samtidigt som vi tittade på världens sötaste dokumentär om Hans och Kerstin. Fondtapet, say no more.
Tunnelbana in till stan för drink och en stunds häng på Östgötagatans Little Persia. Sen bröt vi upp (suckers) och jag tog mig till vänner på Snaps. Vakten i kön var himlans trevlig och undrade oroligt om jag var där själv "va, nej, eller jo, fast jag har vänner därinne... här ute är jag själv" Doh.
Det var ett tag sedan jag var ute och dansade, kände mig rätt vilsekommen på dansgolvet. Inte blev det bättre av att jag hade en jävel bakom mig som dansade hysteriskt och gjorde allt för att försöka komma in i vår grupp bestående av fyra tjejer. Ge upp. Men ändå kul att svänga sina lurviga en stund.
Nattbussen hem var faktiskt ganska mysig. Det var så jäkla ljust ute när jag åkte hem, så det kändes som att vi var ett gäng som var ute på seighteeing. Ett väldigt trött gäng, men ändock. Det brukar vara kolsvart när jag sitter på den bussen, det var trevligt att för en gångs skull faktiskt se vart den åker.
Idag blev jag med säng! En ljuvlig, stor säng som jag kommer känna mig som Prinsessan på ärten i. Fantastiskt.
