Emmas bloggeri

Jag antar att jag får skylla mig själv.
Tittar man på Idol får man räkna med en del bottennapp.
Men idag kom lågvattenmärket.
Den lilla räkan slaktade världens just nu bästa låt.
Slaktade.
Det var hemskt att beskåda.
Låten ska låta såhär, inte på något annat vis. 


Förövrigt tycker jag det är helfestligt att Zlatan numer kan titulera sig landslagskapten!
Helfestligt och helrätt.

I came of age as I left
as it was lifted from my chest
Come a Russian winter, came a bird
She was soft, frail and full
and spoke of years spent indoors
But she need to not worry anymore
 ...

The air turned soft by her breath
a pocket knife beat in her chest
Hearts may race and out pours only sadness

...

As words spilled warm from her breast
and were of plenty for the poor
she said we need not worry anymore

...

We can take it back
Back when trying was no part of living
back when the sun was only  giving
back when your eyes were blue on whitest white
before darkness had stolen even one night
back when loving was not out of weakness
towards where the hunger is oh so shameless
back before we became somebodys mistress
back when we were our fathers princess

...

En av de allra vackraste sångerna jag vet
Lyssnas med fördel på här

Mormor fyller år. Kalas!

OS invigning. Stort!

Igår kväll fastnade jag framför TVn som visade filmen Hooligans. Första gången jag såg den var för två somrar sedan på en urmysig biosalong i Aix-en-Provence, Frankrike. Det var en av få filmer som inte var dubbad, så den fick det bli. Minns att jag då fastnade för en oerhört vacker låt som spelades under en brutal scen. På något vis hade jag förträngt låten, kanske på grund av det brutala, vad vet jag. När jag hörde låten  i går var det dock som att jag aldrig gjort annat än lyssnat på just den låten. Denna gång tänker jag inte förtränga den.

Terence Jay, One Blood

Jag har ont  kroppen idag. Att vara på boyband konsert tar på krafterna minst sagt.
Yes, Backstreet var i stan. Himla kul var det att återigen kolla på dem. Det är liksom en barndomskärlek som aldrig går över.

Jag antar att det är regel att ha förband, och visst, EMD finns det säkert en del småtjejer som gillar (särskilt den lilla räkan som stod framför mig & Tess viftandes hysteriskt med sin blinkande ljuspinne) så det har jag väl egentligen ingenting att säga till om. Hellre EMD än, tja... Nåväl.

Plötsligt klev Howie ut på scenen och innan jag hann tänka "what the fuck är det där för jävla entre?" hade han presenterat Backstreets eget förband, en kille som tydligen följer med på hela turnen. Hörde jag något om att han var en "nephew" till Kevin Bacon?

Hur som helst. Han var ett skämt. Han var, helt ärligt, det sämsta jag någonsin sett på en scen. Det började med att han tokdansade sig in på scen och i fyra sekunder tyckte jag han var bra, för jag trodde att han skämtade.
Sen började den jäveln sjunga: You and me privacy, danger stranger... WTF? Priset tog han ändå när han hade upp en stackars tjej på scen som han serenerade vid en keyboard. Hela publiken skämdes å hennes vägnar.

Innan varje ny mening han sjöng utstötte han ett otroligt underligt läte, som förde tankarna till en jobbig förkylning. Detta resulterade i att stora delar av publiken skrattade åt honom. Undrar om han uppfattade det, mitt i all sin "jagärsåjävlabraochsexigdans"? Stackars sate.

Man var ju inte pepp efter hans uppträdande.

Sen kom boysen, med en  något glammigare entre än den Howie tidigare gjort... Sen var det partaj i typ två timmar. Det var roligt att återigen få stå och gasta som en tok och lyckligt skråla "Backstreet´s back alright!"  Man måste få go bananas ibland. Dessutom firar killarna 15-års jubileum denna månad och det kändes passande att skrika slut på rösten, få kramp i vaderna och nackspärr för deras skull igår.

Publiktrycket vid Everybody var galet! Hela arenan stod upp och jag tog i lite till. Plockade på mig lite guldkonfetti innan vi traskade ut.

Sen blev det som vanligt ett äventyr när jag & Tess är tillsammans och ska försöka hitta någonstans. I beckmörker dessutom. Utan närmare detaljer kan jag avslöja att "promenaden" till Hammarbyhöjden inkluderade en hel del bergsklättring.

Sen var det bara att sätta sig med läxan vid 01... Upp tidigt, skola - gick bra, hem, sova på soffan. Imorgon är en annan dag.

Det ska bli roligt att se Mello finalen ikväll med tanke på att jag såg den på plats igår. Genrepet. Kul! Björn Gustafsson bjuder på ett oh så vackert dansnummer... Och Luuks öppning går inte av för hackor den heller.
Min spontana reaktion igår var att BWO var bäst. Deras show kändes mest.

Roligast är när Luuk och Ola Salo ska dela ut priset till segraren och man får se en repris i slowmotion av hur det gick till förra året när The Ark skulle få priset av Carola... ha ha ha! Komik.

Sibel sjöng fantastiskt fint igår, jag tyckte hon utklassade tråkiga Sanna Nielsen. Och Christer Sjögren är ju för söt.
Men som sagt, baserat på gårdagens arenaupplevelse håller jag på BWO.

Men finast av alla var Maia Hirasawa som framförde en egen version av The Worrying kind.

... ja, tala om kontrasternas kvällar! Igår var det lugnt, lågt och stillsamt, idag det motsatta - fart, stora gester och högljutt. Och kvällarna var fantastiskt bra båda två, på var sitt sätt.
Börjar med gårdagskvällen... Jag var inte helt hundra på om jag skulle åka in till stan och kolla på Kjellvander, jag hade mycket att plugga. Men what the heck, tänkte jag, jag kan läsa på tåget! Lättare sagt än gjort visade det sig dock vara då jag träffade Steffi vid tåget... då kan man inte sitta och läsa för bövelen!  Jag pallrade mig hur som helst iväg till Söder och Kafe44 för att lyssna på Kjellvandrarna (Kjellvander i pluraralis?)
Innan spelningen började fick vi lyssna till Fredde Wadling och svettas i mörkret. Sen bjöds vi på en stämningsfull timme av fin musik med Christian och Therese. Galet irriterande bara att det var ett knäppande ljud från någonstans (micen?) som i slutet av spelningen levde ett eget liv... jag är otroligt känslig för störande ljud (det går inte att kolla på TV och samtidigt ha radion på i en annan del av huset, eller för den delen att plugga med köksklockan tickande eller timern till lamporna på - omöjligt) Men jag gjorde mitt bästa för att tänka bort ljudet och det gick faktiskt hyfsat. Fina och sista Southern accent vill man ju inte ha spolierad! Enligt Christian (som enligt egen utsago sovit på 44ans scen) var det en stulen telefon från -95 som spökade..
Hur som helst är jag glad att jag kom iväg, det var en stillsam och fin spelning.

Annat liv i skällan var det  ikväll! Jag & pappa var på Globen och tittade på Cirque du soleil. Det var en riktigt häftig upplevelse i färg och form. Vissa stunder satt jag bara och gapade - det är fantastiskt vad en människokropp är kapabel att utföra! Verkligen en häftig show att se! Sen blev det kvällsmat vid 22 och nu ska jag läsa klart en bok till imorgon. Det blir nog bra.

Om några minuter bänkar jag mig framför Idrottsgalan på TV. De senaste åren har jag varit på plats själv och bevittnat spektaklet, men det blev inte så i år. Typiskt att Zlatan bestämt sig för att komma dit bara för det.
Vilket vackert mål han gjorde igår, det är helt otroligt vad bra han är.

Satt uppe mitt i natten igår och kollade på första landskampen för i år, Costa Rica - Sverige 0-1. Ganska rolig match att kolla på faktiskt, några gjorde riktigt bra ifrån sig. Kul att få se nya namn prova på hetluften. Men man var ju lagom trött när man skulle upp idag... Sändningen slutade typ vid 01:30.

Dagens låt: Poppies and Peonies
åh så bra den är.

Sitter här idag ganska nöjd och belåten. Skickade in min hemtenta i förmiddags, så nu är det bara att invänta domen. Själv tycker jag att det gick mycket bättre än förra hemtentan, som jag ändå klarade av fast jag var överygad om motsatsen, så jag har egentligen ingen aning om hur det kommer gå med denna. Läraren som ska bedöma är ju också ganska, hmm.. egen. Han har tre veckor på sig att sätta betyg, så jag hoppas att jag får en schysst julklapp av honom. Imorgon börjar en ny kurs. Otur att jag inte har litteraturen. Scheisse.

Har fortfarande ett kompakt lock i höger öra. Detta störde tack och lov inte nämnvärt igår kväll på Kjellvanders spelning på Rival. Fullsatt, 703 stolar. Schysst spelning, men första ordinarie set gick lite väl fort va? Swwwish och så var det extranummer! Nästan så kändes det. Bjöds på en fin version av Allelujah, lite mer tempo i den än vanligt. Nya The road var fantastiskt bra live! Kul med lite gamla pärlor också. Rysligt bra var det med Somewhere else, When the mourning comes och sista låten, Southern accent. Fint som snus.

Lite kul att de nya tröjorna kommer från American Apparel. Varenda modebloggande tjejs våta dröm. Det trodde jag inte att jag skulle äga en. Men vad gör man inte? De var ju fina.

När jag kom hem igår tittade jag på den sista delen av En fri kvinnas bekännelse av Jennifer Fox som jag spelade in. Så himla bra. Har följt den varenda söndag sedan i oktober. Vad ska jag nu titta på?

Igår stod jag återigen i kö utanför Annexet, denna gång med en biljett i min hand dock. Nu var det inte tal om att vara kökompis med någon, nej nu var det ju Winnerbäck som var på tapeten! Jag och kusin stod inte särskilt länge ute i kylan, typ 50 min, innan det var insläpp och vi tog god tid på oss att hänga in våra jackor och väskor, ändå hamnade vi längst fram vid scenen. Nice. Vi behövde inte ens armbåga oss fram. Eller, hade vi varit hardcore fans hade vi i ärlighetens namn kunnat slå ner ett eller två små barn för att hamna 1mm ifrån scenen, istället för att, som vi var, 1m ifrån... Men det var lugnt. Det sega var att sitta ner i 1h innan förbandet, sköna Abalone Dots gick på. Gillar de tjejerna och när de drog en cover på min absoluta favorit Dolly Parton låt, Little Sparrow var det riktigt lyckat. Sen var det så dags - Lasse Winnerbäck. Öppnade med trallvänliga Farväl Jupiter för att sedan ta ner tempot en aning med Jag har väntat på ett regn (så fin!) och sen fortsatte det med många låtar från Daugava, men såklart fina gamla pärlor (eller vad var det räven sade??)
Min absoluta höjdpunkt på konserten var den avskalade versionen av Elden, med bara Johan på piano och Lasse utan gitarr vid mikrofonen. Det var fint. Avslutade hela kalaset med (enligt Lasse, den gamla räven...) Kom änglar och det var fint så. Tråkigt nog hade jag ingen kamera, så jag fick fota med mobilen och resultatet var väl inte alltid helt  strålande, men några bilder blev okej iallafall.

Elden


Ensam...


...var han inte

En annan sak som gjorde denna dag lyckad var att jag fick tillbaka hemtentan - och jag grejade den! Så otroligt skönt, jag som var inställd på att få göra om, göra rätt. Men icke! Såhär bra borde alla torsdagar vara.

 

Så var då dagen här - 7e november. Äntligen fick I saw her from here / I saw here from here se dagens ljus! Releasedags och jag promenerade nerför en mörk och blöt Drottninggata, men med sol i sinnet. Christian med fru Karla-Therese framförde tre sånger (i skenet av de väldigt starka lamporna...) och sedan fick jag fingrarna på mitt ex av denna (fantastiskt hyllade!) CD. Skön känsla att ha skivan i handen efter lång väntan! "Så kom den tillslut", som Christian skrev till mig. Jag har bara hunnit lyssna igenom den en gång, men det låter finfint. Jag skulle kunna stämma in i hyllningskören redan nu, men jag måste lyssna in mig ordentligt först, lära känna låtarna. Jag återkommer om några månader med fullständig rapport...
Kul är det i alla fall att höra hur de låtar jag hörde för ett och ett halvt år sedan låter på skiva! Vissa är nästan desamma, medan andra är omgjorda (No heaven t.ex) Meningar som jag lärt mig tillhör sångerna är nu bortbytta och omgjorda, vilket ju kan tyckas sorgligt.. Men va fan - jag kan ju se mig själv som lyckligt lottad att ha dessa tidiga guldkorn på film! Det bästa av två världar. Typ.

Jag borde egentligen sitta och plugga för fulla muggar just nu, men jag råkade visst fastna vid datan (igen...) Måste verkligen rycka upp mig nu - stor tenta om en vecka. Pepp pepp. Måste luncha först bara. Går ju inte att plugga utan energi i kropp och hjärna...

Är fortfarande inne i Winnerbäck-bubblan. Kommer nog vara det i minst en månad till, när Christian släpper sin nya I saw her from here/I saw here from her. Då blir det en ny bubbla. 
Daugava börjar kännas igen och låtarna får en egen plats. Musiken är vacker. Sången nedstämd, men vacker den med. Två favoriter är "Och det blåser genom hallen", "Jag har väntat på ett regn"  Fint som snus.

Jag har, apropå ingenting, lyckats med konststycket att pilla bort (!) en leverfläck i ansiktet. Hur lyckas man? Jag ville inte ens bli av med den. Kanske kommer den tillbaka? Hoppas.

Lunch nu.

Veckan som gått sedan jag senast skrev har varit händelserik, men bloggdvalan infann sig och jag orkade helt enkelt inte skriva om allt. Ladies Night till exempel... Men det var kul. Måns Zelmerlöw är fan het på nära håll, den jäveln.

Men idag var så oerhört rolig så jag kan bara inte låta denna händelse gå obemärkt förbi i min lilla online (b)logg. Idag, den 26e, har jag sett fram emot länge - Winnerbäcks Daugava skulle äntligen släppas. För några veckor sedan förkunnades dessutom att Lasse skulle dyka upp på en signering av densamma och det var ju för bra för att ignoreras. Åkte in till stan på eftermiddagen, till Bengans och köpte skivan. Jag var där typ en timme innan och då var inte kön lång, typ 30 pers, så jag slog mig ner och började läsa i sånghäftet samtidigt som den nya skivan spelades i butiken. När jag sedan tittar upp igen ur häftet ser jag att kön bakom mig nu ringlar lååång. Ut på Drottninggatan i en sväng upp till Herkulesgatan. Tur att jag kom när jag gjorde. Lasse kom dessutom innan utsatt tid (!), han var där typ 15:53 och slog sig ner, så det hela gick väldigt fort för min del.

Skivan är vacker. Mörk och dyster. Uppbrott. Bokslut. Påminner i viss mån om Faya, i dess upplägg att skivan är en sammanhållande berättelse som bör lyssnas på i sin helhet och inte en låt då och då. Nästa månad kommer dessutom Fayas uppföljare, så denna musikhöst blir bara bättre och bättre. Nu ska jag lyssna in mig, få favoriter, lära känna texterna och bara svepas med. I det dystra, eftertänksamma, bitterljuva och vackra.

Jag har på senare tid blivit värsta Backstreet nostalgikern (okej, de kommer snart ut med en ny skiva och har på inga sätt lagt av, men idag har jag ett annat förhållningssätt till dem än vad jag hade för 13 år sedan) Då var de det största och bästa i hela världen, någon annan musik existerade inte och jag visste allt om dem och var de befann sig i världen. Idag har jag en något sundare inställning, men fortfarande blir jag hysteriskt glad när jag hör deras nya låt på radion och ber alla runtomkring att vara tysta.. De är liksom heliga, på något skruvat sätt.

1994
 

2007


En del har ju hänt på dessa 13 år om man säger som så... Jag är till exempel inte 8 år längre. De har funnits i majoriteten av mitt liv och det lämnar ju vissa spår. För 10 år sedan var man en tönt om man gillade dem, idag känns det lyxigt att ha varit med från början. Känns ganska sjukt när man möter en människa som aldrig sett dem live med motiveringen "jag var inte född då"  haha! De har blivit kult. Vem hade trott det?
KTBSPA

Igår var det kalas igen. Betydligt lugnare den här gången dock... Bröderna brothers var fortfarande slitna från i fredags haha!

Hemkommen efter en till spelning med Gustaf. Denna gång i någon halvobskyr bar/teater/whatever ute i Kärrtorp... haha (jag sade ju att jag måste ta vara på de få tillfällen han är här...) UngaTur heter stället visst. De spelade i stort sett samma låtar som i fredags, fast med skillnaden att ljudet idag var 100ggr bättre. Synd att min kamera inte riktigt ville samma som jag bara. Jag var tvungen att filma med mobilen och det blev ju otroligt bra kvalitet... Finaste "Brother in black" låter mest som... bwowrrrr in bwakk... typ. Men den är där i allafall. Den låten har varit min favorit från första gången jag hörde den, så jag är glad bara han spelar den.

Folk filmade hela spelningen idag också, så jag undrar vad de ska göra med det materialet? Extramaterial till nästa skiva? Deluxe versionen... DVD? Den som lever får se. Där fick jag till ett rim också.


Sen blev det visst partaj, men jag var tvungen att brumma hem med min lilla bil, annars hade det blivit för sent.. Fan, jag skulle tagit tuben! Eller inte, tågen hade nog slutat gå då, om jag tänker efter. Jaja, nästa gång...

När jag kom hem fick jag se ett otroligt härligt resultat, Helsingborg-AIK 2-3. Så jävla skönt.

God Natt

Aaah, what a lovely lovely day. Solsken och vackert väder hela dagen, nice middag i stan med girlsen och slutligen spelningen på Trädgårn.

Vi åkte in med Brutus till stora staden och det hutlöst dyra parkeringsgaraget. Sedan intog vi en härlig middag på Jensens (alltför längesedan sist!) och plåstrade om våra ömma fötter på en stentrappa. En av oss droppade av (traitor...) medan vi andra begav oss till Kungsholmen och Trädgårn.  Äntligen, äntligen fick jag se Gustaf Kjellvander live. Det tog ett par år bara... Förra året skulle jag se honom på Debaser, men då kom visst en fjällresa ivägen. Det gäller att passa på när han väl är i Sverige, vilket inte är ofta, sanna mina ord! Schysst spelning, lite halvtaskigt ljud bara. Han spelade mest låtar från nyaste skivan, men även en del gamla, som min favorit "Brother in black" 

Pratstund med Gustaf efteråt, det var nice. Bra att jag tagit med två skivor att signera. Det blir alltid lite extra roligt att ha dem i skivstället då. De blir liksom personligare... Eller nåt.
Sen blev det barfotapromenad tillbaka till bilen i garaget och hemfärd, till tonerna av årets Melodifestivallåtar.

Very nice day, indeed