Emmas bloggeri

Hemkommen från 4 underbara dagar ute på landet - tjohej livskraft och energi!

Att spendera hela dagarna påtandes i rabatter, krypandes på stugvindar, planterandes blommor och grönsaker, det är helt jävla underbart. Särskilt när solen är på sitt allra bästa humor hela dagarna, och man har en 6-åring och en 3-åring farandes kring benen - vilken lyckokick!

 

Linnéa lärde sig cykla utan stödhjul och Erik avgudar varje steg hon tar - han följer henne till och med rakt ner i diket med ett lyckligt skratt på läpparna.

 

 

Det blir spännande att se hur allt vi planterat kommer att ta sig! Kommer vi kunna äta egenodlade rädisor och sockerärtor till midsommar? Å rödbetor!

Mina kronärtskockor har inte fått flytta ut än - de är posterade i garaget fortfarande. Vill inte riskera att de fryser ihjäl efter en natt ute, efter all möda jag lagt ner på dem! Hyrde ju till och med ut dem en vecka till Jonas när jag var i Järpen...

Jag vet knappt vart jag ska börja. Intrycken från ikväll är så oerhört blandade och känslofyllda.
Vi kom till Friends med ett fång röda rosor som tillsammans med de andras, bildade ett rött hav bakom målet som det var meningen att Ivan Turina skulle vakta i många år.

 

Vid inmarschen kom tårarna. "Å vi e AIK" spelades, samtidigt som ett enormt porträtt på en leende Ivan hissades av Norra Stå. Jag har aldrig hört den sången framföras så känslosamt som igår. Vi var många som inte fick fram ett ljud. Under porträttet orden "Ivan Turina - för alltid en hjälte bland oss"

 

Att sen se AIK tåga in med Turinas namn och nummer på sina tröjor, det var känslosamt. Tårarna strilade, men det var vackert. AIK och Göteborg gick tillsammans ner till Norra Stå och ställde sig framför läktaren, alla med armarna om varandra - varannan Gulsvart varannan Blåvit. Sen var det dags för den tysta minuten. Och jösses, den var fantastisk. Inte ett pip hördes från något håll, det var absolut knäpptyst. Så värdigt och respektfullt. Tårarna fortsatte rinna, men det var så mycket kärlek i luften.

 

När matchen sen blåstes igång infann sig en mycket konstig känsla. Det kändes surrealistiskt att titta på fotboll efter vad vi just gått igenom. Med kinderna fortfarande blöta av tårar var det svårt att koncentrera sig på matchen. Att AIK dessutom inom loppet av 30 sekunder brände två straffar, det ökade känslan av surrealism. När sen IFK satte 0-1 - på straff, infann sig en "jaha, det är en sån kväll igen, inget går AIKs väg" känsla.

 

Men! Kennedy Igboananike satte 1-1 innan pausen, och i andra halvlek var AIK som ett annat lag! Passningar satt där de skulle, de höll i bollen, pressade stenhårt och kämpade som galningar - allt för Ivan, kändes det som. Celso Borges prickade in 2-1 och matchens lirare, Mutumba, fick panga in 3-1 innan kvällen var slut. En helt osannolik match, efter en osannolik händelse förra veckan.

 

 

 

Det har gått tre dagar sen Ivans död.

Att ens formulera den meningen är snudd på omöjligt. Det känns som ett makabert skämt, en mardröm det är dags att vakna från. Jag har läst otaliga artiklar om Ivan de senaste dygnen, följt AIKs sorgearbete, sett hur den stora underbara fotbollsfamiljen slutit sig samman, enats kring Ivan och unisont hyllat hans minne. Sett hur hans barndomskompisar från Kroatien chockade kommit till Sverige, sett Karlbergs växande hög med blommor och souvenirer, läst hans förtvivlade mamma Anas ord.

 

Men det är fortfarande ofattbart. Hur kan det vara möjligt för en kärnfrisk 32 åring att gå och lägga sig bredvid sin gravida fru, med deras två döttrar sovandes, och inte vakna på morgonen? Tre små barn kommer aldrig få lära känna sin pappa, den ofödda sonen kommer aldrig få sova i hans armar. Det är så fruktansvärt orättvist.

 

Jag känner igen mig i det som andra sagt om Ivans död - trots att jag inte kände honom, känns det som att jag förlorat en nära vän; Hans karisma nådde långt bortom de han själv kände - hans kärlek till människor och fotboll berörde på ett sådant sätt som gör att hans bortgång känns så ofattbart skoningslös.

 

Jag såg hans sista match på Friends, den mot Malmö.

 

Imorgon är det dags för AIKs första match sen Ivans död. Det kommer bli otroligt jobbigt att vara där, men vi går som en självklar hyllning till Ivan. En hyllning till livet och fotbollen.

 

#27

När jag vaknade imorse var det fortfarande en vanlig dag. Solen sken och jag såg fram emot att fortsätta renovera på landet. Skulle bara kolla mobilen, se om något hänt under natten.

 

Nyhetstextens ord var som ett slag i magen, jag tappade andan. En ilning for genom kroppen och känslan av svindel var påtaglig. Jag läste orden om och om igen, förstod inte. Ivan Turina  död. Det är ofattbart, orättvist, omöjligt att ta in.

 Vila i frid Ivan

 

Nej, inte heller idag.

 

Taket på Friends var äntligen öppet! Vilken underbar skillnad det gjorde - solen sken och lyste in på östra läktaren, minnen från Råsunda glimmade förbi och allt var härligt.

 

Och äntligen fick vi se mål på Friends Arena! Halmstad hade visserligen tagit ledningen med 0-1, men det behövde vi inte deppa över särskilt länge, för Majstorovic axlade in AIKs första mål på Friends bara minuter senare. ÄNTLIGEN MÅL. Islossning, för typ 3 minuter senare satte Goitom 1-2 målet och det verkade bli en underbar fotbollseftermiddag.

 

Halmstad kvitterade visserligen till 2-2, men AIK svarade omgående. Och vilket jävla mål! Igboananike drog in en stenhård bicacleta och 3-2 med kvarten kvar kändes underbart. Men säg den lycka som varar. AIK denna säsong har en enastående inkompetens att stänga matcher.

 

3-3 i den 90e minuten, bakom Kenny som spelade pga skada på Turina, kändes helt logiskt. Tappade poäng och depp, som vanligt efter besök på Friends. Suck, det verkar vara en sån säsong i år.

 

Taket av var i alla fall underbart.

 

 

 

 

Förra veckan damp Håkan Hellströms senaste skiva ner i brevlådan. Sedan dess har denna låt spelats konstant:
Håkan Hellström – Du kan gå din egen väg
Helt fantastisk!

För första gången på mycket länge är jag sjuk. Eller ja, förkyld åtminstone. Hostar och hackar, snörvlar och har lock i örat. Det är som att immunförsvaret gav upp när ljuset kom. Förra veckans inandning av bengalrök gjorde inte underverk för luftrören...

 

Lock i örat är för övrigt det mest irriterande "sjukdomstillståndet" jag vet. Jag kan bara sova på det friska örat, eller på rygg, annars känns det som att en ocean av gudvetvad håller på att rinna ner in i hjärnan. Knaster knaster. Bedrövligt. Dessutom går jag omkring hela dagarna med, vad det känns, bomull i örat. Ljuddämpande irriterande bomull.

Apropå sjukdom; jag kommer i alla fall inte drabbas av hjärnhinneinflammation, peppar peppar. I helgen tog jag min femte fästingspruta, så det torde hålla de hemskheterna borta.

Så begav vi oss till Friends igen. Denna gång lyckades vi tack och lov smita över Vattenfall-bron, en genväg på ett par hundra meter... Infrastrukturen kring Friends är ett skämt, så jävla värdelöst. Denna gång var anspänningen inte lika hög som förra matchen, premiären är avklarad, nu är bara resten kvar.

 

Men återigen lämnade vi arenan med tunga steg. Förlust mot Malmö 0-1. Länge länge såg det ut att bli 0-0 igen. Men icke, så roligt (!) skulle vi inte få ha det. Jiloan Hamad satte P för det i 89e minuten.

 

Jävla skitarena. AIK verkar oförmögna att göra mål där. Visst, vi fick ett felaktigt bortdömt för offside, men vafan. De borde kunna skapa mer än så, de ska inte behöva angripa domaren efter en match och "skylla" resultatet på hans insats. Mutumba var den som gick hårdast åt domaren - mycket märkligt med tanke på hans, återigen, urusla prestation på planen. Rannsakning inåt först tack!

 

De 40 bengalerna innan matchen, vars rök låg kvar i arenan i 2 timmar, gjorde inte direkt under med mina luftrör heller. Värdelöst var ordet.

 

Snygg början:

Igår var det så dags för det vi länge väntat på med skräckblandad förtjusning - invigningen av AIKs nya hemmaborg, Friends Arena.
Vi vallfärdade dit i tusental; förväntansfulla, en aning skeptiska, nervösa och upprymda. Alla känslorna på en och samma gång.
Vi har köpt årskort på familjeläktaren, och pusslade ihop små nya familjer för att komma in hela gänget. Jag & Stoffe bildade föräldrapar åt Ronnys son, och Ronny & Svenne gick in som familj med Svennes son... Ha ha, men in kom vi!

Det första vi möttes av när vi öppnade portarna var doften av gräs - ljuvligt gräs! Vi kunde inte fått ett skönare mottagande. Erik var storögt förundrad över hela spektaklet, det var hans första AIK match han beskådade, 2 år gammal. Häftigt att han i framtiden kan berätta att han var där! Jag försökte se hela skådespelet genom hans ögon - den otroligt gröna gräsmattan (gjäs häjinne!) alla människor, flaggor, storbildsskärmen i taket och sorlet och sången av 43 000 svartklädda.

 

Matchen var tyvärr i det närmsta en flopp. Syrianska var betydligt närmare seger än AIK. En riktig jävla 0-0 match. Men det är typiskt AIK, jag kan inte bli upprörd över det. Roligast under hela matchen var när prins Daniel zoomades in och han gjorde tummen upp under förtjust jubel. Säger väl en del om underhållningsvärdet på matchen...

 

Jäkligt tråkigt också att Friends bjöd på sugig akustik. Man såg att klacken skrek sig hesa, men det lät nästan som en viskning, jämfört med trycket på Råsunda. Först nu har jag fattat att jag aldrig mer kommer besöka Råsunda. Suck. Nu får vi jobba i motvind och uppförsbacke för att göra Friends till vår. Inget är omöjligt. Nu är hemmapremiären avklarad, och det kan fan bara bli bättre. Kom igen Gnaget!

 

En annan mycket bra sak med nya arenan är toaletterna. Hur de såg ut på Råsunda vill jag knappt komma ihåg... De var jävligt sunkiga, milt uttryckt. Men på Friends ser de ut såhär:

Jag kan inte säga detta nog med gånger, men jag älskar verkligen att åka slalom. Det finns ingenting, absolut ingenting, som kan mäta sig med att stå högst uppe på fjället och se ut över vidderna. Snön faller lätt, solen lyser där bakom molnet, tittar fram ibland och hela världen står still. Att befinna sig högt uppe bland fjälltoppar med ett par slalomskidor under fötterna - det är ofattbart sagolikt. Det går inte att beskriva för någon som inte upplevt det själv. Jag blir lika hänfört stum varje gång, känner hur liten jag är på Jorden. Liten, men mitt bland det vackraste som finns.

Idag var det längdskidor för hela slanten - så jäkla härligt! Åkte nästan två mil och det var underbart. Jag försökte föreställa mig själv som Johan Olsson/Marcus Hellner om vartannat och det fungerade fint. Okej, min teknik, särskilt i uppförsbackar, lämnar en del övrigt att önska, men vafasiken - det kändes så gött att dra på sig laggen igen! Med Johan Olssons fantastiska VM guld på 5-milen i Val di Fiemme fortfarande på näthinnan var det en fröjd att åka.

 

Att färdas i en tyst tyst skog, med enbart skidornas mjuka knarr och stavarnas taktfasta stomp i snön, det är något meditativt över det. Att känna hur pulsen ökar i en uppförsbacke, man tror att hjärtat är på väg ut ur bröstkorgen, så plötsligt är man uppe och det galna tickandet lugnar ner sig, och kroppen känns riktigt bra. Man fortsätter framåt framåt, kilometer efter kilometer.

 

En vacker dag ska jag se till att gå i riktig skidskola, för som jag åker, det kan knappast kallas för tekniskt någonstans, jag kör mest på känsla och inlevelse... Jag tar mig ganska långt på det med, men det skulle sitta fint att få handfasta tips och råd hur man egentligen ska åka.

 

Så länge får jag nöja mig med att fantisera om hur turisten framför mig i spåret är Marit Björgen och att jag lekande lätt, med bländande teknik och känsla, tar mig ifatt och förbi henne, åker ifrån med ett leende och tar mig i mål för Sverige och vinner historiens mäktigaste OS guld...

I år var jag på plats igen när det vankades Slottssprint. Utrustad med underställ och raggsockor var jag förberedd på en lång dag utanför det kungliga slottet.

Jag & pappa värmde upp med en god lunch i Gamla stan, det kändes stabilt. Viktigt att ladda med ett skrovmål innan tävlingar.

 

Vid tidskvalet var vi positionerade nere vid Skeppsbron, där får man se åkarna en hyfsat lång stund innan de försvinner ur sikte. Jag slås alltid av hur små åkarna ser ut på nära håll. Marit Björgen är en liten smurf. En röd smurf.

Efter kvalet var jag tvungen att uppsöka en blå holk (bajamaja är ett fruktansvärt fult namn!) och höll på att krocka med Lukas Bauer. Av någon anledning springer jag alltid på honom vid dessa tävlingar. Lukas Bajamauer...

 

Sen kom Hellner utsnubblandes från Sveriges buss och jag frågade hur det egentligen gått i kvalet för honom. Stor förvirring rådde nämligen, eftersom han vid målgång hade exakt samma tid som Len Valjas - den 30e och sista. Hellner såg uppgiven ut och sade att det skilde någon hundradel åt fel håll. Typiskt. Men sen visade det sig att Valjas gått vidare eftersom han hade högre sprintranking än Hellner. Att Hellner ligger mil före Valjas i den totala världscupen spelade ingen roll... Dubbeltypiskt. Så inte ens Hellner hade stenkoll.

 

Inför kvartsfinalerna tog vi plats på läktaren vid Slottsbacken. Där stod vi som packade sillar, men jag kan inte påstå att närheten var särskilt värmande. Mina fötter höll på att dö. Mina tår hade förmodligen gått att bryta loss om någon hade provat. Det var vedervärdigt, jag fick uppbåda all min mentala kraft för att inte kasta mig ner från läktaren och gorma rakt ut. Att höra mina medsillar jämra sig över kylan hjälpte faktiskt lite. Mentalt åtminstone. Men mitt enda problem var tårna, resten var fine. Jag upptäckte att knepet för att komma över kylan är helt enkelt att stå ut tillräckligt länge tills man inte längre känner av tårna. Då sprids en oförklarklig värme som inte kan beskrivas som annat än euforisk. Ända tills man inser att kylan nu flyttat sitt smärtfokus från tårna till hälarna... Helt sjukt - jag har aldrig någonsin förr frusit om hälarna!

 

Well well, tävlingen flöt på och inte helt oväntat vann Northug. Efter år av pallplatser fick han till slut kliva högst upp även i Stockholm. Greit. Hörde att det var 16 000 personer på plats runt slottet, härligt!
Efter målgång var det en befrielse att kliva ner från läktaren och röra på sig, efter timmar av stillastående. Gamla stans kullerstenar väckte sakta mina fötter till liv igen.

 

Jag har varit på plats vid Slottssprinten två gånger tidigare, och jag har frusit om fötterna även vid dessa tillfällen. När ska jag lära mig!? Jag har ju till och med såna där high-tech värme grejer som man kan stoppa i skorna liggandes här hemma. Nu blir det ingen mer Slottssprint förrän 2016, men jäklar vad förberedd jag kommer vara då!

Ojoj, tränade för första gången på tre veckor idag. Kände mig som en sorglig version av mig själv... Men samtidigt var det ok, för all träning är bättre än ingen träning! Vid stretchingen efter passet fokuserade jag mest på att hålla mig upprätt och inte svimma.

 

Längtar till all snö och is är borta från gatorna så jag kan bege mig ut och springa!

Men först blir det skidåkning i Järpen - om två veckor, det ska bli grymt härligt. Jag visualiserar mig själv som Johan Olsson. Minus några mil... Ser fram emot!

Idag skedde det jag hoppats på, men aldrig trodde skulle hända; David Beckham skrev på för PSG! Det har cirkulerat rykten i månader, men jag vågade inte tro någonting alls. Jag tror knappt att PSG trodde på det...

 

Men så vaknade jag idag till nyheten att PSG kallat till presskonferens och att Becks satt på ett flygplan på väg till Paris. Det hela kändes så surrealistiskt. Men samtidigt helt självklart. Jag menar - det är ju inte mer än rätt att Becks & Ibras vägar någon gång ska korsas i samma lag.

 

Jag bekänner mig själv till zlatanismen; det finns ingen annan tro som tilltalar mig. Men, min gud utöver andra gudar är, har alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid att vara, Beckham. Ju äldre man blir, desto mindre är behovet av idoldyrkan och ikonisering. Man nöjer sig med att betrakta på håll, har inget behov av att försöka ta sig innanför någons skinn. Fan, man är till och med äldre än de som spelar nuförtiden!

Men, de där människorna man ägnat så många timmar åt i barn/ungdomen - de finns för alltid kvar hos en.

 

I 17 år har jag följt honom, Beckham. Det är en svinlång tid om man tar i beräkning hur gammal jag är... Under en 10-års period såg jag i stort sett alla matcher han spelade. Man Utd, England och Real Madrid, varenda match. 

2007 vann han La Liga med Real Madrid, och jag skrev då att det var ett värdigt avslut på hans karriär:
http://emmastankar.blogg.se/2007/june/campeon.html
6 år sedan!
Inte fan tänkte jag då att han någonsin igen skulle komma tillbaka från MLS till europeisk fotboll! Och sannerligen inte att han skulle bilda radarpar tillsammans med Zlatan. Det är en saga jag knappt kan tro på. Verkligheten överträffar dikten. Jag är övertygad om att det kommer gå bra.

 

Första januari 2013 liknar de senaste årens första januari; Juniorhockey-VM är i full gång, likaså Tour de Ski. Man är upprörd på svenska åkares taktik, hatälskar Northug, tittar på några backhopp, zappar förbi Ivanhoe och funderar vagt på att komma igång med träningen själv. Inte backhoppsträning dock.

 

Blir spännande att se vad detta år har att erbjuda. Eller kanske snarare, vilka chanser jag själv tar tag i.

 

Heja Hellner.

Detta är kvällen då jag konverterar till Zlatanism.

Vad fan hände?

 

Idag har jag levt i 9497 dagar, 26 år.

 

Är det bara jag, eller är det inte något alldeles särskilt med 20 september? Det lååter så bra, ligger liksom rätt i munnen; Tju-gon-de-sep-tem-ber! En särdeles vacker klang må jag säga - mjukt och bekvämt, låter som bomull med schvung.

 

Suck och pust och snark vad jag är trött. Trött på dagarna och trött på kvällarna. Slut i huvudet och tom tom tom på energi. Jobbet suger musten ur mig.

 

Jag har tidigare aldrig haft ett stort sömnbehov. Har alltid varit nattuggla, som piggast och mest kreativ efter 23-snåret. Men nu - släcker jag lampan efter klockan 22 är det ett mirakel! Det är vidrigt hur mycket bomull som tagit plats i mitt huvud. För att inte tala om hettan. Ansiktet. Blodtrycket. Överjävligt.

 

Det är konstigt vad man drömmer ibland. Som om ens undermedvetna vill påminna, se till att man för guds skull inte glömmer. Ens medvetna tankar har det alltför hektiskt under vakenheten, så under sömnen passar vilande känslor och tankar på att virvla fritt, ostört.

 

Inatt drömde jag att han levde.

Lyckan går inte att beskriva; jag blev så överväldigande glad att jag vaknade, känslostormen blev för stor. Fortfarande i den bitterljuva stunden mellan sömn och klara tankar var jag övertygad om att verkligheten var förändrad. Sen kom insikten som en flodvåg av grått. Som att återigen få dödsbudet för första gången.

 

Men i det sorgliga finns ändå en tröst. Det värsta har redan hänt.

 

Alltid underbart, men ikväll är det extra ljuvligt att hålla på AIK. Sammanfattar bragden bäst gör Martin Mutumba själv på Twitter, bara minuter efter avslutad match:

 

 

Precis så känns det.

 

Idag har det gått 6 veckor! Inga problem.

Jag har hittat den perfekta låten till min livsåskådning!

 

 Eric Hutchinson - Not there yet

 

Jag blev ju stucken av en geting förra veckan. Fortfarande har jag en helvetisk klåda och utslag! De är giftiga små jävlar de där insekterna.

 

 

Känselbortfall är en vanlig effekt va?

Suck så var semestern över - imorgon börjar vardagslunken. Hur kan 6 veckor gå så fruktansvärt fort? Det är ofattbart. Jag har inte ens hunnit längta det minsta lilla tillbaka till jobbet. Jag blir fan nästan upprörd när jag hör folk säga att " nu ska det bli skönt att börja jobba igen" Va?!? Hur kan det på något sätt vara skönt???

 Jag gillar att jobba, men det finns ingenting som går upp mot friheten att ha en dag framför sig där man kan göra vad fan som helst man vill.

 

Den ljuva ledigheten har spenderats mestadels på landet, där vi har solat, badat, fiskat, spelat, skrattat och ätit massa god mat. Njutit av ljusa kvällar och lyssnat på åskan som då och då rullat runt. Att OS rullat på TV om dagarna har ju inte gjort ledigheten sämre. Le grande finale var handbollsfinalen i eftermiddags. Ett mål från OS guld. Surt, men vilken jävla bragd att ens ta sig till final. Fint att den förlorade generationen äntligen fick vinna något!

 

Igår hade vi 80-års kalas för kära mormor! Släkt och vänner kom förbi och solen sken hela dagen - det hade inte kunnat bli bättre! Enda negativa var getingjäkeln som stack mig i armen. Fortfarande kliar det som satan och är ömt. Men det passar kanske min sinnesstämning just nu; en aning irriterad...

 

Nu ska jag kika på OS avslutningen en stund, sen är det sängdags. Så tidigt har jag inte lagt mig på sex veckor. Suck.