Nattliga besök och varningsskyltar att ta på allvar
Den senaste veckan har jag plågats av störd nattsömn. Följande händelseförlopp har inträffat alltför många gånger för att bara vara en slump:
Jag vaknar mitt i natten med ett ryck och är bombsäker på att något lurvigt djur ligger brevid mig i sängen. Hej panik! Jag bokstavligen flyger ur sängen med hjärtat i halsgropen, springer genom rummet bort till lampknappen. Rummet tänds och jag står flämtandes och rå-stirrar på sängen. Den är tom. Sakta börjar även mitt medvetande att ljusna och mina tankar kan någorlunda kallas för klara: "Inget djur där, jag drömde". Alternativt hallucinerade. Igen. Jag tänker på hur fånig jag måste se ut, försäkrar mig om att det verkligen inte är något där, släcker lampan, går tillbaka till sängen och somnar om. Med en något olustig känsla.
I går natt utspelades dessutom denna scen inte en gång, utan två. Varför?
Annars då?
I går var en fika i Gamla stan med Maja och Johanna på schemat. Det gällde att se upp, annars kunde det gå illa:
Utanför Café Edenborg föll snöblaffor från taket och träffade min nacke. Himlans tur att det inte var en istapp, det hade inte varit lika roligt. Snöblaffet droppade sedan i sakta mak nerför min nacke.
Inne på caféet var det lugnare.
Gårdagen resulterade i dessa sanningar och livsregler:
* Smala gränder vintertid kan vara förrädiska. Var försiktig.
* Står en varningsbock på vägen betyder det: Gå ej här.
* Skulle man mot all förmodan ändå göra det, betyder den visselpipeblåsande mannens signal: Akta, för faan!
Alltså: Vi borde strosa lite oftare i Gamla stan, men vara mer uppmärksamma på varningskyltar och visselpipor.
Jag vaknar mitt i natten med ett ryck och är bombsäker på att något lurvigt djur ligger brevid mig i sängen. Hej panik! Jag bokstavligen flyger ur sängen med hjärtat i halsgropen, springer genom rummet bort till lampknappen. Rummet tänds och jag står flämtandes och rå-stirrar på sängen. Den är tom. Sakta börjar även mitt medvetande att ljusna och mina tankar kan någorlunda kallas för klara: "Inget djur där, jag drömde". Alternativt hallucinerade. Igen. Jag tänker på hur fånig jag måste se ut, försäkrar mig om att det verkligen inte är något där, släcker lampan, går tillbaka till sängen och somnar om. Med en något olustig känsla.
I går natt utspelades dessutom denna scen inte en gång, utan två. Varför?
Annars då?
I går var en fika i Gamla stan med Maja och Johanna på schemat. Det gällde att se upp, annars kunde det gå illa:
Utanför Café Edenborg föll snöblaffor från taket och träffade min nacke. Himlans tur att det inte var en istapp, det hade inte varit lika roligt. Snöblaffet droppade sedan i sakta mak nerför min nacke.
Inne på caféet var det lugnare.
Gårdagen resulterade i dessa sanningar och livsregler:
* Smala gränder vintertid kan vara förrädiska. Var försiktig.
* Står en varningsbock på vägen betyder det: Gå ej här.
* Skulle man mot all förmodan ändå göra det, betyder den visselpipeblåsande mannens signal: Akta, för faan!
Alltså: Vi borde strosa lite oftare i Gamla stan, men vara mer uppmärksamma på varningskyltar och visselpipor.
