Emmas bloggeri

I dag upptäckte jag att busslinjerna fått nya tider. Mer om det senare.

Helgen var finfin med julbord i Gamla Stan på Mårten Trotzig. Jag vågade mig på en tugga rökt fisk av något slag. Smakade bara rökt, inte fisk. Men vetskapen om att det är fisk gör det läskigt och därför en aning motbjudande. Det är något med konsistensen jag ogillar skarpt. Mjuk och försvinnande. Läskig alltså. Gud bevare mig från fisken.

Helgen ägnades också åt pyssel hos mormor tillsammans med Hampus och Pannkakan. Mitt hjärta svämmar nästan över varje gång Pannkakan kallar mig för Emma - fram till förra veckan har jag hetat Nanne i ett halvår. Så lite det krävs för så mycket kärlek.
Mormor lärde mig och Hampus att sticka, så det ska jag bli grym på nu. Än så länge vet jag bara hur man stickar räta, men de aviga kommer så småningom. Om 50 år kommer jag kunna sticka lika fina raggsockor som mormor!

Mormor lär Hampus
 

Linnéa målar håret med läppstift


Så, åter till de nya busstiderna.
När jag skulle ta mig hem från skolan i dag var det något som var lurt. Bussen kom inte när den borde. Jag väntade ett tag, men tänkte att jag kanske missat den, jag var trots allt liiite sen. Istället för att kolla när nästa buss gick (för det trodde jag ju att jag visste...) började jag gå mot nästa hållplats, bara för att slippa stå och vänta i kylan i en halvtimme. Jag gick i ett behagligt tempo och när jag kom till nästa hållplats fortsatte jag gå, eftersom det återstod många minuter tills bussen skulle komma. Trodde jag alltså. När jag hade 20 meter kvar till hållplats nummer tre swooshar plötsligt en buss förbi. Min buss!

VAD I HELVETE!?!?!? tänkte jag. Självklart var det ingen som skulle gå av bussen, och ingen som skulle gå på (ja, förutom jag då) för första gången någonsin. Bye bye bussen. 
I detta skede var jag fly förbannad och jävligt hungrig och det kändes som att livskraftet rann ur mig där jag stod, stirrandes på busstiderna. De är nya. Ingen har meddelat mig.

Så jag fortsatte gå. Återigen ville jag inte stå och frysa i en jävla halvtimme. Och jag gick och gick och gick. Min antydan till skoskav var inte längre en antydan, den var fullt påtaglig. Jag fortsatte gå. Gick ännu mer. Fick plötsligt bråttom när jag insåg att bussen (den tredje...) skulle gå om 4 minuter och jag var på okänd mark, här hade jag aldrig gått förut. Hur fan tar man sig till hållplatsen?! Fick skynda på stegen, vilket resulterade i än värre skoskav.
Men jag hann. Vilken lycka.

En lycka toppad med två feta blåsor på hälarna.