Väckt ur dvala
I natt satt jag uppe nästan fram till dess att natt blev morgon, läsandes. Av egen fri vilja bör tilläggas. Ingen "påtvingad" kurslitteratur eller sista minuten tentaplugg. Den senaste veckan har jag läst två böcker som jag själv valt. Det är sorgligt länge sedan jag senast gjorde det annars.
Johnny Cash biografin för några månader sedan hann jag inte läsa hela innan den skulle tillbaka. Då lånade jag ändå om den två gånger. Tentor och oinspiration kom i vägen. Underbara Joan Didion öppnade jag inte ens. Boken låg på mitt skrivbord i säkert två månader och kändes bara som en oöppnad börda.
Men så hände något med läslusten när jag var på biblioteket och lämnade tillbaka Cash & Didion, eftersom jag inte längre fick låna om dem. Jag gick som vanligt runt bland alla hyllor med böcker, det dåliga samvetet malde och undrade när läslusten egentligen hade tänkt komma tillbaka? För det var bra länge sedan jag senast såg skymten av den. Flera år sedan faktiskt.
Hur som helst. Jag plockade ner två böcker från hyllorna. Båda två gav mig den där känslan av "fan vad kul att jag hittade den här, nu jävlar ska här läsas." Inklusive svordomar.
Ingen av böckerna, Fredrik Strages "Fans" och Sabine Kueglers självbiografi "Djungelbarn" är väl vad man kallar tungrodd litteratur. Men skit samma - känslan infann sig.
Första boken gick i ett huj. Det var som när jag var liten och jag läste böcker konstant; när jag vaknade på morgonen, efter frukost, innan lunch, innan middag, efter middag och innan jag somnade. Det där sköna läsruset infann sig för första gången på många år. Vilken känsla! Jag hade inte tappat bort det trots allt. Det har bara legat i dvala och kom visst fram när vintern kom... Omvänt var ordet.
Så i natt satt jag som sagt uppe läste. Och grät och skrattade om vartannat när jag läste Kueglers självbiografi. Vilken känsla!
...och när jag vakande imorse hade ett tungt snötäcke lagt sig över oss. Det var fint det med.
Johnny Cash biografin för några månader sedan hann jag inte läsa hela innan den skulle tillbaka. Då lånade jag ändå om den två gånger. Tentor och oinspiration kom i vägen. Underbara Joan Didion öppnade jag inte ens. Boken låg på mitt skrivbord i säkert två månader och kändes bara som en oöppnad börda.
Men så hände något med läslusten när jag var på biblioteket och lämnade tillbaka Cash & Didion, eftersom jag inte längre fick låna om dem. Jag gick som vanligt runt bland alla hyllor med böcker, det dåliga samvetet malde och undrade när läslusten egentligen hade tänkt komma tillbaka? För det var bra länge sedan jag senast såg skymten av den. Flera år sedan faktiskt.
Hur som helst. Jag plockade ner två böcker från hyllorna. Båda två gav mig den där känslan av "fan vad kul att jag hittade den här, nu jävlar ska här läsas." Inklusive svordomar.
Ingen av böckerna, Fredrik Strages "Fans" och Sabine Kueglers självbiografi "Djungelbarn" är väl vad man kallar tungrodd litteratur. Men skit samma - känslan infann sig.
Första boken gick i ett huj. Det var som när jag var liten och jag läste böcker konstant; när jag vaknade på morgonen, efter frukost, innan lunch, innan middag, efter middag och innan jag somnade. Det där sköna läsruset infann sig för första gången på många år. Vilken känsla! Jag hade inte tappat bort det trots allt. Det har bara legat i dvala och kom visst fram när vintern kom... Omvänt var ordet.
Så i natt satt jag som sagt uppe läste. Och grät och skrattade om vartannat när jag läste Kueglers självbiografi. Vilken känsla!
...och när jag vakande imorse hade ett tungt snötäcke lagt sig över oss. Det var fint det med.
