Ivan Turina
Det har gått tre dagar sen Ivans död.
Att ens formulera den meningen är snudd på omöjligt. Det känns som ett makabert skämt, en mardröm det är dags att vakna från. Jag har läst otaliga artiklar om Ivan de senaste dygnen, följt AIKs sorgearbete, sett hur den stora underbara fotbollsfamiljen slutit sig samman, enats kring Ivan och unisont hyllat hans minne. Sett hur hans barndomskompisar från Kroatien chockade kommit till Sverige, sett Karlbergs växande hög med blommor och souvenirer, läst hans förtvivlade mamma Anas ord.
Men det är fortfarande ofattbart. Hur kan det vara möjligt för en kärnfrisk 32 åring att gå och lägga sig bredvid sin gravida fru, med deras två döttrar sovandes, och inte vakna på morgonen? Tre små barn kommer aldrig få lära känna sin pappa, den ofödda sonen kommer aldrig få sova i hans armar. Det är så fruktansvärt orättvist.
Jag känner igen mig i det som andra sagt om Ivans död - trots att jag inte kände honom, känns det som att jag förlorat en nära vän; Hans karisma nådde långt bortom de han själv kände - hans kärlek till människor och fotboll berörde på ett sådant sätt som gör att hans bortgång känns så ofattbart skoningslös.
Jag såg hans sista match på Friends, den mot Malmö.
Imorgon är det dags för AIKs första match sen Ivans död. Det kommer bli otroligt jobbigt att vara där, men vi går som en självklar hyllning till Ivan. En hyllning till livet och fotbollen.
#27
