Emmas bloggeri

I går knastrade det i vattenpölarna när jag gick i dem. Is. Äntligen!
I dag har knastret regnat bort.

Spenderat dagen i soffläge.
Min favoritgutt mosade allt motstånd.

Fint så.

Nu glögg.
Real Madrid och sen Zlatan ännu senare i kväll.
Livet är hårt.

Nio dagar har gått sedan Guldsöndagen. Däremellan fick vi njuta av ytterligare en AIK triumf. SM-Guld och Cupmästare, det är helt jävla otroligt bra.

Detta fina faktum trodde jag i min enfald skulle uppmärksammas åtminstone en aning på gårdagens Fotbollsgala. Tji fick jag.
Fotbollsgalan är visserligen en kalkongala varje år, men gårdagens tog ändå sämst-priset alla kategorier. Så sjukt jävla dålig. Ingenting, absolut ingenting förutom Klas Ingesson var bra.

För det första: är det inte meningen att svensk fotboll ska hyllas och framhävas på en svensk fotbollsgala? Eller har jag missförstått? Är det inte meningen att lyfta fram fina prestationer och låta spelare, ledare och publik få en schysst kväll med mål, matcher, intervjuer och en tillbakablick på säsongen?

Att AIK (skitsamma att det är just AIK - det hade gällt vilket lag som helst) uppmärksammades NOLL, trots att de i år är Sveriges i särklass bästa lag är för fan en skandal. De fick stå uppe på scen i två sekunder. Det var allt. Likadant med Linköpings damer. Två sekunder på scen, sen var det över. Så hyllades de. Så sjukt, sjukt jävla dåligt. Är det tacken? Vart var målkavalkaderna, glädjebilderna och segerrusiga intervjuer?
Jävligt långt borta, uppenbarligen.

Och vem är idioten som fått för sig att det är kul med Jessica Almenäs och Adam Alsing år efter år efter år? DE ÄR ALDRIG BRA! Alsing ska hålla sig till radio. De har verkligen noll kemi och utstrålning i detta sammanhang. Asdåliga är ett för snällt ord. Varenda ord och mening som kommer ur Almenäs mun är antingen hånfulla, eller sjukt oinspirerade. Jag tror att hon hatar fotboll.

Den som tyckte att klippet med den "vandrande fotbollen" var bra TV, har aldrig sett på TV förut.

Och vad fan? "Årets mål" var kvällens följetong. I två timmar fick folket rösta på sin favorit. Snyggt som satan var Emil Johanssons mål, det som välförtjänt vann (grattis Bajen...) När han klev upp på scenen för att ta emot publikens pris och hyllningar, ställdes han frågan "gör du likadant nästa år?" "Ja", svarade Emil och det var det. Vad i helvete?

Och vem tyckte att det var en bra idé att dela ut pris för "Årets målvakt" och "Årets back" innan sändningen började? Räknas inte de lagdelarna lika mycket som mittfält och anfallare? Inte enligt pajasarna på TV4 i alla fall. Årets tränare (Micke Stahre!) fick också noll uppmärksamhet. Så jävla pinsamt.

Zlatans Guldbollental hörde man ingenting av, eftersom nån jävel spelade "bakgrundsmusik" och överröstade allt annat. Intervjuerna med pristagarna var som vanligt sjukt dåliga. Sjukt dåliga.

I tv4 Sportens årliga sammanfattning borde de sätta sig själva på Kalkonlistan.

Suck, mina bussar alltså... I dag bjöds jag på en ny ofrivillig seightseeing-tur. Busschauffören glömde ta till höger i en rondell och körde istället helfel. Han lyckades slå en rundpall ganska snart tack och lov, så den ofrivilliga turen blev ganska kort. Kort, men uppfriskande.

Har åter spenderat dagen instängd i en datasal med klassen. Sista layout-touchen har lagts. Roligt!
Senare i dag åker jag hem till bror och kollar på AIK-Örebro. Fnulade ett tag på att åka in till Råsunda, men jag skippar det. Snälla, snälla, snälla AIK - se till att greja åtminstone oavgjort, så räcker det med 1p på söndag mot IFK Sill. Jag kommer vara så sjukt nervös på söndag, så räkna inte med att jag är kontaktbar då.

För tre dagar sedan kollade vi alla på derbyt, och Hampus & Pannkakan var såhär fina:

Vissa av oss blev utmattade...

Gårdagen spenderades först med en dag på stan tillsammans med Tess. Vi hade lite gemensamt födelsedagsfirande i efterskott för oss två. Vi körde klassikern: -Den där vill jag ha! (pekandes på tröja) -Okej, då får du den i födelsedagspresent. Grattis!

Sen blev det massiv släktträff (plus två utbölingar...) på Råsunda, där vi skådade kära kära AIK ta ytterligare tre poäng. Gefle stod för motståndet.

Jag tog en bild:


Det var helskumt väder - regnet strilade eller öste ner i 1½ timme, men på något konstigt sätt var vi knappt blöta. AIK-magi?

Magi var det hur som helst när Gabriel Özkan byttes in, och två minuter senare satte 1-0. Lycka!
Jag spelade in matchen och tittade för att få se målet igen. Bilderna, och framför allt Andreas Alms kommenterande är redan klassiska:

-De pigga benen här på Özkan kan vara BRAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!! JIHOOOOOOO!!!!!!!!!!
 

Ha ha, vem utropar JIHOOO när man blir glad!? Så bra!

Usain Bolt i all ära.

Men mitt starkaste minne levererades idag av Steven Hooker, min krullhåriga favorit från Australien.
Det han gjorde var helt, helt galet.

Han skadade sig illa för 12 dagar sedan på träning och hade inte gjort ett enda hopp på tio dagar när kvalhoppade för två dagar sedan. Väl där behövde han endast göra ett hopp innan han var finalklar. Och tur var det, för fler hade han aldrig klarat av. Det var någon muskel som gått sönder, förklarade Hooker och "det värsta är att det gör ont när jag springer, och ännu ondare när jag vrider mig i luften."
Är inte det det enda stavhopp handlar om? Att springa och vrida sig i luften? Dåliga odds alltså.
Att ta sig till final var en bragd i sig. Efter kvalet fick Hooker hjälpas ut ur arenan.

Så, kom lördag och stavfinal.
Han struntade i att värma upp och göra testhopp. Det hade muskeln inte pallat. Istället bidade han sin tid, såg på när hoppare efter hoppare rev ut sig, själv stod han över. Funderade på om han ens skulle hoppa. Det var ju den där trasiga muskeln...

Så gav han tecken att han ändå tänkte hoppa. Enligt Hookers taktik var då så få hoppare kvar att han själv hade medaljchans. Det var enda sättet- att stå över, stå över, stå över och sedan testa.

Han tog sats mot 5:85 och flög över, men lyckades på något sätt få med sig ribban ner och man såg tydligt hans smärta. Ridå, tänkte jag, där rök den muskeln, han hoppar inte mer.
Men jo.
Han sparade sina resterande två hopp och skulle alltså försöka på 8:90 - hans blott tredje hopp överhuvudtaget på tolv dagar! Dessutom: utan uppvärmning, utan testhopp,  utan fungerande muskel.
Det här går åt helvete tänkte jag, men bad ändå en stilla bön för honom. Jag gillar ju killen.

Så.
Ansats. Ingen muskel. I med staven. Ingen muskel. Upp, upp. Ingen muskel.

Han klarade. Han klarade!! Han klarade för i helvete!!! Det var ta mig fan magiskt. Jag grät, han grät, kommentatorn trodde inte sina ögon.
VM-guld till Hooker.
Friidrott när den är som bäst.

Så sjukt bra så att det inte är klokt.

Det är helt galet vad man tvingas gå igenom när man tittar på tennis. Min puls var oregelbunden, mestadels sjukt hög matchen igenom - det vill säga i tre och en halv timme. Med undantag för de stunder jag inte vågade andas och var nere på tre slag i minuten... Inget för folk med klena nerver vill säga. Helt galet. Helt galet. 

Matchen (med stort M) började strax efter klockan ett och allt gick som på räls. Robin spelade underbart bra och tycktes smälla in varenda möjlig och omöjlig boll innanför linjerna. Allt var kolugnt. Efter en knapp timmes spel var ställningen 2-0 till Robin och jag - Gud förbjude - började tänka på söndagens final; den tycktes finnas alldeles runt hörnet, tredje set var bara en formalitet, tänkte jag.

Sen började den. Berg-och-dalbanan. Mest gick det utför. Jävligt snabbt. 2-1 i set och jag (som kan vara grymt vidskeplig) började förbanna att jag slängt mitt söndertuggade tuggummi i soporna - så länge jag hade tuggat på det hade det ju gått så bra för Söderling. Jag övervägde på allvar att rota i soporna och plocka upp det.

När Gonzalez utjämnat till 2-2 i set såg det mörkt ut. "Nu tar det stopp, nu ryker Söderling, hit men inte längre, bra jobbat ändå" började onda små tankar gro i mitt undermedvetna. Inget funkade längre för Robin - det som sett så lätt och ledigt ut i första och andra set var som bortblåst. Jag trodde att han tappat sin mojo. Jag bytte till och med kanal för en stund; tittade i någon minut på Simpsons. När jag zappade tillbaka ledde Gonzalez sista set med 1-4. Jag skyllde allt på Simpsons.

Då hände något.
Bollarna började trilla in för Robin igen, han servade som om han aldrig gjort annat. 2-4, 3-4, 4-4 och Söderling bryter Gonzalez serve! Det finns ju inte! Det var så sjukt jävla osannolikt - Söderling hade gjort världens upphämtning och kunde nu serva hem matchen. När han hade matchboll trodde jag att jag hallucinerade. Vem hade sett den komma? Söderlings sista slag blev en forehand som satt till höger om Gonzalez som stod på fel fot. 6-4, game set and match.
Jag var helt slut.

Först  bragdmatchen mot Nadal och nu det här, ännu värre - ger inte det här Bragdguldet till Robin vet jag inte vad som gör det.

Fastnade framför Giro d'Italia idag och det var fan grymt! Thomas Lövkvist fick mig att sitta och skrika framför TVn. Åt ett cykellopp. Vem hade trott det? Häftigt häftigt. Dessutom är det ju Roberto Vacchi som kommenterar och bara det är ju en fröjd. Så istället för att ägna mig åt B-uppsatsen kollar jag på Girot.

Grymt med rosa ledartröja på Lövkvist!


Gårdagen var också häftig - Hampus spelade sin första riktiga fotbollsmatch någonsin. Stort! Stolta faster stod med filmkameran i högsta hugg. Värsta paparazzon.

Igår hade min gymnasieskola återträff. Trevligt med lite mingel och gamla bekanta ansikten. Vi gick vidare till O´Learys och bevittnade Bajens förlust, (ha ha!) sen var slutdestinationen Steffis lägenhet och Vin-jenga på det...

Idag invigde jag mina balla träningsbyxor i löparspåret. De gjorde mig snabb som en jaguar och graciös som en gasell!
I mina drömmar.

Pingislunga och smärta i varenda lem är den oförfalskade verkligheten. Man vet att man är otränad när träningsvärken sätter in mitt under löprundan - innan man ens tagit sig hem för att stretcha.

Jag sprang i kanske 40 minuter och en (1!) av dem var en fröjd av avverka. Men det är den där enda minuten av en löprunda som är värd slitet, smärtan och rosslande luftvägar. Den där minuten är ren och skär magi; kroppen känns lätt som en fjäder, löpsteget är avslappnat och harmoniskt, enbart positiva tankar flödar i sinnet och det känns som att man kan springa hur långt som helst, man är helt jävla oövervinnerlig. I en minut får man vara Haile Gebrselassie. Ständigt leende Gebrselassie.
En minut alltså.

För sen börjar man känna av den skeva kroppshållningen, de tunga tassande stegen (vad hände med Gebrselassie?) och när låten man har i lurarna börjar ta slut hör man sina egna andetag och de är inte att leka med. Jag blir nästan rädd för mig själv, jag låter som något som inte borde få vistas ensam i en skog. Den magiska minuten är över. Men se det är då den verkliga bragden äger rum! Trots blodsmak i munnen och ont i ben och fötter fortsätter man. Och det är det slitet, det förbannat jobbiga slitet, som i slutändan resulterar i att den magiska minuten kanske kan bli två en vacker dag.


...förövrigt tycker jag att detta är sjukt roligt:

Jörgen Brink, Mattias Nilsson, Carl-Johan Bergman, Björn Ferry och David Ekholm.

Det var väl själva fan att Ara åkte ut ut Mästarnas Mästare.

Imorse var jag med om en uppenbarelse.
Jag satt och tittade på Australian Open, Nadal vs Simon. Jag drack min juice och åt min skinkmacka och skorpa och ägg och fil. Men något stämde inte, något var helfel och hjärnan förstod inte  vad det var. En känsla av olust smög sig på. Nä, mackans fel var det inte. Inte äggets heller.
Men så plötsligt, efter någon minut av total förvirring och oklarhet smällde det bara till!
Hallelujah-moment! Uppenbarelse! Hjärnlugn!

Såhär har det sett ut de senaste åren när Rafa spelat
  

Och idag alltså
 


En uppenbarelse i t-shirt. Nadal spelar i t-shirt!
Jag trodde knappt det var sant.

¡Vamos Rafa!

Regn, regn, regn i helgen. Bra att det har varit galet mycket sport på TV. Bara i dag har jag skådat störtlopp, skidsprint, skidskytte, konståkning, tennis, handboll, fotboll och såklart VM Guld i bandy. Skön slackerdag i soffan med andra ord. Den där lilla dumburken är allt bra att ha.

Jäkligt nice med Beckhams första mål för Milan

Intet ont anande gick jag i går in i en sportaffär. Hade väl en plan någonstans i bakhuvudet att spana in rean på träningskläder. Men jag hann inte gå många steg innan jag fick ett slag rätt i solar plexus och jag tappade andan. För där, uppradade i perfekt ögonhöjd stod de - de  finaste skor jag sett. Vackert oanvända och med många mil att avverka i framtiden. Det riktigt högg till i bröstet och jag var tvungen att samla ihop mig. Jag tog en sko i min hand, kände på den varsamt och luktade till och med på den. Det kändes helrätt och ytterligare ett sting av okänt slag träffade mig med förvånansvärd kraft. Jag höll den perfekta skon länge i min hand, beundrade lättheten och den vackra utformningen, jag riktigt kände hur den skulle sitta som gjuten på min fot.
Det var då jag insåg vad det var som hade träffat mig i magtrakten en stund tidigare. Klumpen hade nu färdats en bit norrut och bildat ett lock i min strupe. Det var sorg.

Dessa var orsaken.

Jag gick upp inatt och hoppades på ett mirakel. Klockan 01:38 släpptes pucken borta i Kanada och jag låg hemma i soffan med stora förhoppningar. De kom tyvärr snabbt på skam. Tidig utvisning Sverige, boxplay, 0-1 och Småkronorna kom aldrig igen efter det. Så jäkla synd, de har varit så bra tidigare, men inatt kom de inte upp i samma standard, samtidigt som Kanada gjorde sin bästa match för turneringen.
Matchen var slut vid 04, jag somnade om. Vaknade senare med en lätt känsla av bitterhet. Tråkigt med domare som tillät både livsfarliga överkörningar och nedslagningar på målvakt Markström utan att så mycket som blinka.
Men men.

Hade dessutom sett fram emot att få se Beckham göra debut för Milan ikväll, men nu verkar det som att han gått och skadat sig. Underbart.

Låång dag i går. På plats i Globen vid 09:45.
Väntan, förväntan.
Ljudrep.
Väntan.
Äpple och chokladboll.
Tre timmars genrep.
Tack och lov kom Hellström och piggade upp.

Håkan!


Väntan.
Mat.
Promenad i kylan.
Mer väntan.
Alla var helt slut, knappt någon energi kvar i kroppen. Då hade galan inte ens börjat.

Snart dags


Det regnade guld på oss


Så vann han då för tredje gången


Zlatan

Snacka om turbulent dag för AIK-anhängare.
Sparkad tränare, fansens protestaktioner, hot om årskortbojkott, stormad presskonferens, luddiga formuleringar, hej då även till Novakovic. Ola hoppade visst av till sist. Efter mycket om och men.

Bye bye Rikard Norling.
Bye bye Nebojsa Novakovic.
Bye bye Charlie.
Bye bye Ola.

De två förstnämnda kommer saknas mycket.

Idag var en sorgens dag.
Mats Rubarths sista match i AIK tröjan på Råsunda.
Min Mats.


Inget mer Rock´n roll med RaggarRubarth.

Jag trodde aldrig den dagen skulle komma.
Bedrövligt.

Avskedsintervjun. Jag orkar knappt titta...
http://www.svenskafans.com/fantv/clip.asp?id=6963

Trots studerande av Platon och Aristoteles halva dagen är ett dagsfärskt citat det enda jag minns:
"...vi är alla albaner ikväll"
apropå Portugal-Albanien 0-0.

Vem behöver Platon när vi har Strömblad?

Igår var det kalas, vilket betydde noll chans att se Zlatan leda det svenska landslaget ut på planen för första gången.
Fan i helvete att jag missade det, det var stort.

Jag såg matchen idag istället. Eller, en halvtimmesversion av den. Och det jag såg var förbannat bra, det enda som saknades var bevisligen mål.

Det sticker verkligen i vissa människors ögon att Zlatan utsågs till landslagets kapten. Det är ren och skär underhållning att lyssna till dessa människor. Man kan inte på fullt allvar anse att Zlatan är värdelös och fortfarande behålla sin värdighet, det blev jag varse om igår. Det går inte. Jag försökte lyssna, men det hela var en fars. Det finns så många jävla tjurskallar där ute med lite för höga tankar om sig själva och sin egen storhet.
Eller det kanske bara är lite hederligt mindervärdighetskomplex som spökar? Det är jävligt lätt att racka ner på någon som inte kan försvara sig.

De som inte tycker om Zlatan och det han gör, tycker inte jag om, punkt slut.