6-3, 7-5, 5-7, 4-6, 6-4
Det är helt galet vad man tvingas gå igenom när man tittar på tennis. Min puls var oregelbunden, mestadels sjukt hög matchen igenom - det vill säga i tre och en halv timme. Med undantag för de stunder jag inte vågade andas och var nere på tre slag i minuten... Inget för folk med klena nerver vill säga. Helt galet. Helt galet.
Matchen (med stort M) började strax efter klockan ett och allt gick som på räls. Robin spelade underbart bra och tycktes smälla in varenda möjlig och omöjlig boll innanför linjerna. Allt var kolugnt. Efter en knapp timmes spel var ställningen 2-0 till Robin och jag - Gud förbjude - började tänka på söndagens final; den tycktes finnas alldeles runt hörnet, tredje set var bara en formalitet, tänkte jag.
Sen började den. Berg-och-dalbanan. Mest gick det utför. Jävligt snabbt. 2-1 i set och jag (som kan vara grymt vidskeplig) började förbanna att jag slängt mitt söndertuggade tuggummi i soporna - så länge jag hade tuggat på det hade det ju gått så bra för Söderling. Jag övervägde på allvar att rota i soporna och plocka upp det.
När Gonzalez utjämnat till 2-2 i set såg det mörkt ut. "Nu tar det stopp, nu ryker Söderling, hit men inte längre, bra jobbat ändå" började onda små tankar gro i mitt undermedvetna. Inget funkade längre för Robin - det som sett så lätt och ledigt ut i första och andra set var som bortblåst. Jag trodde att han tappat sin mojo. Jag bytte till och med kanal för en stund; tittade i någon minut på Simpsons. När jag zappade tillbaka ledde Gonzalez sista set med 1-4. Jag skyllde allt på Simpsons.
Då hände något.
Bollarna började trilla in för Robin igen, han servade som om han aldrig gjort annat. 2-4, 3-4, 4-4 och Söderling bryter Gonzalez serve! Det finns ju inte! Det var så sjukt jävla osannolikt - Söderling hade gjort världens upphämtning och kunde nu serva hem matchen. När han hade matchboll trodde jag att jag hallucinerade. Vem hade sett den komma? Söderlings sista slag blev en forehand som satt till höger om Gonzalez som stod på fel fot. 6-4, game set and match.
Jag var helt slut.
Först bragdmatchen mot Nadal och nu det här, ännu värre - ger inte det här Bragdguldet till Robin vet jag inte vad som gör det.
Matchen (med stort M) började strax efter klockan ett och allt gick som på räls. Robin spelade underbart bra och tycktes smälla in varenda möjlig och omöjlig boll innanför linjerna. Allt var kolugnt. Efter en knapp timmes spel var ställningen 2-0 till Robin och jag - Gud förbjude - började tänka på söndagens final; den tycktes finnas alldeles runt hörnet, tredje set var bara en formalitet, tänkte jag.
Sen började den. Berg-och-dalbanan. Mest gick det utför. Jävligt snabbt. 2-1 i set och jag (som kan vara grymt vidskeplig) började förbanna att jag slängt mitt söndertuggade tuggummi i soporna - så länge jag hade tuggat på det hade det ju gått så bra för Söderling. Jag övervägde på allvar att rota i soporna och plocka upp det.
När Gonzalez utjämnat till 2-2 i set såg det mörkt ut. "Nu tar det stopp, nu ryker Söderling, hit men inte längre, bra jobbat ändå" började onda små tankar gro i mitt undermedvetna. Inget funkade längre för Robin - det som sett så lätt och ledigt ut i första och andra set var som bortblåst. Jag trodde att han tappat sin mojo. Jag bytte till och med kanal för en stund; tittade i någon minut på Simpsons. När jag zappade tillbaka ledde Gonzalez sista set med 1-4. Jag skyllde allt på Simpsons.
Då hände något.
Bollarna började trilla in för Robin igen, han servade som om han aldrig gjort annat. 2-4, 3-4, 4-4 och Söderling bryter Gonzalez serve! Det finns ju inte! Det var så sjukt jävla osannolikt - Söderling hade gjort världens upphämtning och kunde nu serva hem matchen. När han hade matchboll trodde jag att jag hallucinerade. Vem hade sett den komma? Söderlings sista slag blev en forehand som satt till höger om Gonzalez som stod på fel fot. 6-4, game set and match.
Jag var helt slut.
Först bragdmatchen mot Nadal och nu det här, ännu värre - ger inte det här Bragdguldet till Robin vet jag inte vad som gör det.
Söderling
