Emmas bloggeri

Så var Sverige återigen utslagna ur ett mästerskap.
Totalt manglade blev de av Ryssland.
Matchen var inte ens spännande i fem minuter.
Från avspark till slutsignal dominerade ryssarna.
Totalt.

Defensiven havererade och offensiven var icke-existerande.

Inte bra, inte bra.

Tråkigt att de gjorde sin sämsta match när allt stod på spel. För inte kan det vara så, som vissa experter säger, att de "tog ut sig" i den betydelselösa matchen mot Spanien för fyra dagar sedan? De är proffs för i helvete!

Sydafrika 2010?
Vem vet.

Inte nog med att Sverige igår (well, i förrgår...) torskade på det mest snöpliga sätt; jag höll dessutom på att dö av en sprucken blindtarm. Trodde jag.

Vid 23 tiden lånade jag en cykel och begav mig hemåt i en otroligt onaturlig position. Styret på cykeln var beläget en meter lägre än sadeln, vilket min nacke idag kan intyga inte var så bra.

Vad värre var, jag trodde verkligen att kvällen skulle avslutas på ett operationsbord för min del. Jag hade så sjukt jävla ont i magen. Inte det vanliga onda som min knäppa mage är kapabel till, utan en annan smärta. Riktigt, riktigt jävla ont på höger sida. En ihållande, molande smärta som förstärktes varje gång jag trampade upp med höger ben. Och sitter man på en cykel är det som bekant ganska svårt att undgå att trampa med ett av benen.

Att stiga av var dock inte att tänka på. Jag såg framför mig hur jag skulle säcka ihop på marken i en liten hög, med en mobiltelefon utan laddning och inte en människa i syne. Så jag fortsatte trampa. Nu med problem att andas - djupa andetag var förbjudna, då gjorde det satans ont. Men allt var bättre än att kliva av, då var jag dödsdömd intalade jag mig själv.

Det tog en halvtimme av smärta och panikkänslor att trampa hem, men det var ljuvligt att svänga upp på infarten - nu var jag säker på att överleva! Värken tycktes avta när jag klev innanför dörren, vilket faktiskt gjorde mig aningen besviken. Jag hade sett framför mig hur jag  skulle komma inkravlandes och stöna "ring ambulans", svimma av smärta och sedan vakna upp efter operation med en blindtarm mindre.

Fast verkligheten var nog bättre. Jag behåller gärna min blindtarm, även fast den ingen nytta gör.
Bra att veta

Det årliga Gröna Lund besöket med Tessan är nu gjort!
Till min förtvivlan fanns inte längre mina favoritlangos kvar. Vaniljyoghurt med sylt. Jag äter vanligen en langos per år och den äts på Grönan. Men no more. Bedrövligt. Jag vägrar äta langos med skagenröra eller fucking kaviar.

Så jag fick hastigt och lustigt komma upp med en ny tradition. Det blev en tallrik kinamat. Den var dock otroligt god så jag sörjer inte den förlorade langosen särskilt.

Fritt Fall Tilt tog vi oss an så fort som möjligt. För vilken gång i ordningen? 15? 20? Man kan inte vara på Gröna Lund utan att åka den. Intalar vi oss varje gång.
Dödsångesten på väg upp för de 80 meterna var inte så stark denna gång. Jag brukar annars känna hur livet rinner ur mig.
Istället var det nerfärden i 1059 km/h som var obehagligast. Jag brukar vanligen försöka njuta av färden ner (nåja), men denna gång sprattlade jag med benen som en tok och började inte trivas med tillvaron förrän metern innan vi var nere.
Alltid lika grym adrenalinchock!

Roligaste kommentaren hörde jag i Vikingaskeppet, en kille hojtade lyckligt till sin tjejkompis: "Ellie! Nu kan du flyga med ditt emo-hår!" Den fick mig att le fånigt.

Vi åt middag på vårt vanliga Grönan hak, samma pizza som vanligt (varför pröva något nytt?) och samma procedur som alltid. Tessan hämtar pizzorna när den lilla runda makapären piper och jag tar det obligatoriska "Tessan bär ut pizzorna" kortet.
 
Skön promenad från Grönan till Centralen på kvällskvisten. Jag hittade en egen båt.

Zlatan & Petter. Petter & Zlatan.
Varandras motsatser på många sätt skulle jag tro. Målen kanske speglade det allra bäst. Ett Drömmål och ett Fulmål. Zlatan och Petter.
Men vilka mål! Vilka fantastiska mål!

Zlatans kanon upp i nättaket och Petters brunkarspel. Vad gjorde han mål med egentligen? Knät? Låret? Foten? Mål blev det hur som helst.
Zlatans mål var enklare att analysera. Pang Bom. Så jävla fantastiskt vackert. Och så viktigt, så viktigt.

                                                                           Kabooom                           Mangling

2-0 och Sverige fick en flygande start i detta mästerskap. För jäkla tråkigt att Chippen blir borta resten av turneringen bara. Men det betyder å andra sidan att Sebastian Larsson säkerligen får spela. Det gillar vi.

En hel del måste förbättras om man ska ta poäng mot Spanien på lördag. Men det är då. Nu njuter vi bara.

...å vad stilig Lagerbäck var!

Skrev tenta igår. Kan inte säga hur det gick. Kanske bra. Mer troligt dåligt. Det visar sig.

När jag gick från skolan till tåget fick jag en ny kompis. En kompis med fjädrar. Någon kraxade oupphörligen när jag spatserade brevid skogsdungen och när jag tittade upp satt han där. Och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka, fascinerad. Så fort jag började gå, kraxade han. Och flög med. Jag gick, han flög. Och kraxade. I flera minuter gjorde vi sällskap, Håkan Kråkan Kraxmaskin och jag.
Min nya vän:

Nationaldag idag och vad gör jag? Sitter inne och pluggar. Eller rättare sagt, jag borde plugga. Tenta imorgon och jag har läst nada. Fantastiskt.

Fantastiskt roligt var det igår dock. Särskilt vårt hallelujah-moment när vi insåg att vi gått till Vitabergsparken. Inte Tantolunden. Hysteriskt skratt, trötta ben, femhundra grader, magen full av kycklingburgare från Söderhallarna, en gigantisk hund och kvinnan som sade "aj då" när hon frågade vart vi skulle. En svept vattenflaska och uppsvälld mage på det och eftermiddagen var som gjord!

När vi väl, skrattandes, kom till Tantolunden var jag helt slut. Fysiskt och mentalt. Med uppsvälld mage. Johannas tuggummifyllda röda filt var himlen. Där blev jag människa igen. Med ljummen cider som körsbäret på grädden.


Fantastiskt härligt väder och klasskamrater i en park är allt bra.


Roligaste ölen - smörkola.


Sen blev det takterrass i Fredhäll, det var inte så dumt det heller. Jävligt kallt när det började blåsa på natten bara.


Sen  hittade vi en fin papperskorg som jag tvingade Gustav & Emma att posera vid


Gårdagens kommentar: "och där kommer det lilla fyllot mitt i allting" (Nadya om Andreas)

...imorgon börjar fotbolls EM, det kan knappast bli bättre.

Igår kväll fastnade jag framför TVn som visade filmen Hooligans. Första gången jag såg den var för två somrar sedan på en urmysig biosalong i Aix-en-Provence, Frankrike. Det var en av få filmer som inte var dubbad, så den fick det bli. Minns att jag då fastnade för en oerhört vacker låt som spelades under en brutal scen. På något vis hade jag förträngt låten, kanske på grund av det brutala, vad vet jag. När jag hörde låten  i går var det dock som att jag aldrig gjort annat än lyssnat på just den låten. Denna gång tänker jag inte förtränga den.

Terence Jay, One Blood