Gröna Lund
Det årliga Gröna Lund besöket med Tessan är nu gjort!
Till min förtvivlan fanns inte längre mina favoritlangos kvar. Vaniljyoghurt med sylt. Jag äter vanligen en langos per år och den äts på Grönan. Men no more. Bedrövligt. Jag vägrar äta langos med skagenröra eller fucking kaviar.
Så jag fick hastigt och lustigt komma upp med en ny tradition. Det blev en tallrik kinamat. Den var dock otroligt god så jag sörjer inte den förlorade langosen särskilt.
Fritt Fall Tilt tog vi oss an så fort som möjligt. För vilken gång i ordningen? 15? 20? Man kan inte vara på Gröna Lund utan att åka den. Intalar vi oss varje gång.
Dödsångesten på väg upp för de 80 meterna var inte så stark denna gång. Jag brukar annars känna hur livet rinner ur mig.
Istället var det nerfärden i 1059 km/h som var obehagligast. Jag brukar vanligen försöka njuta av färden ner (nåja), men denna gång sprattlade jag med benen som en tok och började inte trivas med tillvaron förrän metern innan vi var nere.
Alltid lika grym adrenalinchock!
Roligaste kommentaren hörde jag i Vikingaskeppet, en kille hojtade lyckligt till sin tjejkompis: "Ellie! Nu kan du flyga med ditt emo-hår!" Den fick mig att le fånigt.
Vi åt middag på vårt vanliga Grönan hak, samma pizza som vanligt (varför pröva något nytt?) och samma procedur som alltid. Tessan hämtar pizzorna när den lilla runda makapären piper och jag tar det obligatoriska "Tessan bär ut pizzorna" kortet.
Mat, Slänggunga och en Fin vinst
Skön promenad från Grönan till Centralen på kvällskvisten. Jag hittade en egen båt.
Till min förtvivlan fanns inte längre mina favoritlangos kvar. Vaniljyoghurt med sylt. Jag äter vanligen en langos per år och den äts på Grönan. Men no more. Bedrövligt. Jag vägrar äta langos med skagenröra eller fucking kaviar.
Så jag fick hastigt och lustigt komma upp med en ny tradition. Det blev en tallrik kinamat. Den var dock otroligt god så jag sörjer inte den förlorade langosen särskilt.
Fritt Fall Tilt tog vi oss an så fort som möjligt. För vilken gång i ordningen? 15? 20? Man kan inte vara på Gröna Lund utan att åka den. Intalar vi oss varje gång.
Dödsångesten på väg upp för de 80 meterna var inte så stark denna gång. Jag brukar annars känna hur livet rinner ur mig.
Istället var det nerfärden i 1059 km/h som var obehagligast. Jag brukar vanligen försöka njuta av färden ner (nåja), men denna gång sprattlade jag med benen som en tok och började inte trivas med tillvaron förrän metern innan vi var nere.
Alltid lika grym adrenalinchock!
Roligaste kommentaren hörde jag i Vikingaskeppet, en kille hojtade lyckligt till sin tjejkompis: "Ellie! Nu kan du flyga med ditt emo-hår!" Den fick mig att le fånigt.
Vi åt middag på vårt vanliga Grönan hak, samma pizza som vanligt (varför pröva något nytt?) och samma procedur som alltid. Tessan hämtar pizzorna när den lilla runda makapären piper och jag tar det obligatoriska "Tessan bär ut pizzorna" kortet.
Mat, Slänggunga och en Fin vinst
Skön promenad från Grönan till Centralen på kvällskvisten. Jag hittade en egen båt.
