Äntligen!
Wohoo - äntligen körkort!!
Nervositeten började sätta in igårkväll när jag insåg att uppkörningen närmade sig med olustigt hastig fart. Den fortsatte sen under natten då jag hade otroligt svårt att somna. Satte då på "Faya" med Kjellvander. Sådär behagligt lågt i bakgrunden har den alltid varit en bra insomnings CD (tips!) Och jag lyckades somna någonstans efter halva skivan, men sov sen oroligt resten av natten och vaknade långt innan klockan ringde... Gick upp och försökte få tankarna på annat håll genom att surfa runt lite och äta frukost, men inte blev det bättre för det. Lyckades samla tankarna något dock, roligt nog till tonerna av "Allelujah"... Eftersom jag kan vara väldigt vidskeplig var jag lite halvnojig över vad jag skulle ha på mig, vad skulle ge tur och lycka? Till min förtret hittade jag inte min rosa lyckosten, men jag bestämde mig för att det var ett tecken - den kan jag klara mig utan. Tillslut bestämde jag mig för att ta mina trogna gamla favoritjeans, typ 4 år gamla och helt nötta, det har till och med gått hål på dem, ni vet sådär ocharmigt mellan låren... Till det en bekväm skjorta som jag kunde svettas mängder i utan att det lämnade spår. Jag var redo.
Övningskörde i ca 40 minuter med mamma innan själva uppkörningen. Under denna rundtur hade jag Jens Lekman i högtalarna - på något outgrundligt sätt har jag alltid kört som bäst när jag haft denna skiva på... Hmm. Tack Jens! :) Körde sedan till förarprovet och satte mig i väntrummet tillsammans med massa andra tysta, nervösa människor. Som tur var fanns där en kille som var pratglad, så jag kunde prata bort lite av min nervositet. Till min oerhörda glädje skulle jag inte ha samma handledare som förra gången (detta var mitt andra försök) Hade jag fått henne igen vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen slagit henne. Nej, istället fick jag en kille/gubbe som såg lite halvmesig ut, men pratade trevligt. Han presenterade sig med sitt efternamn (gör man verkligen så nuförtiden??) och jag blev så överrumplad av detta att jag bara fick fram ett klent "Emma" när jag skakade hans hand. Hade känts fånigt att säga mitt efternamn, då hade jag bara börjat garva!
Körningen gick väldigt bra (men det tyckte jag förra gången också dock, så jag vågade inte tro på någonting) men när jag parkerat och stängt av bilen kom orden jag längtat så efter: "Körningen är godkänd, det gick riktigt bra" Aaaaaaaaaaaaaaah!! Så se upp, för nu finns jag på en väg nära dig! :)
Nervositeten började sätta in igårkväll när jag insåg att uppkörningen närmade sig med olustigt hastig fart. Den fortsatte sen under natten då jag hade otroligt svårt att somna. Satte då på "Faya" med Kjellvander. Sådär behagligt lågt i bakgrunden har den alltid varit en bra insomnings CD (tips!) Och jag lyckades somna någonstans efter halva skivan, men sov sen oroligt resten av natten och vaknade långt innan klockan ringde... Gick upp och försökte få tankarna på annat håll genom att surfa runt lite och äta frukost, men inte blev det bättre för det. Lyckades samla tankarna något dock, roligt nog till tonerna av "Allelujah"... Eftersom jag kan vara väldigt vidskeplig var jag lite halvnojig över vad jag skulle ha på mig, vad skulle ge tur och lycka? Till min förtret hittade jag inte min rosa lyckosten, men jag bestämde mig för att det var ett tecken - den kan jag klara mig utan. Tillslut bestämde jag mig för att ta mina trogna gamla favoritjeans, typ 4 år gamla och helt nötta, det har till och med gått hål på dem, ni vet sådär ocharmigt mellan låren... Till det en bekväm skjorta som jag kunde svettas mängder i utan att det lämnade spår. Jag var redo.
Övningskörde i ca 40 minuter med mamma innan själva uppkörningen. Under denna rundtur hade jag Jens Lekman i högtalarna - på något outgrundligt sätt har jag alltid kört som bäst när jag haft denna skiva på... Hmm. Tack Jens! :) Körde sedan till förarprovet och satte mig i väntrummet tillsammans med massa andra tysta, nervösa människor. Som tur var fanns där en kille som var pratglad, så jag kunde prata bort lite av min nervositet. Till min oerhörda glädje skulle jag inte ha samma handledare som förra gången (detta var mitt andra försök) Hade jag fått henne igen vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen slagit henne. Nej, istället fick jag en kille/gubbe som såg lite halvmesig ut, men pratade trevligt. Han presenterade sig med sitt efternamn (gör man verkligen så nuförtiden??) och jag blev så överrumplad av detta att jag bara fick fram ett klent "Emma" när jag skakade hans hand. Hade känts fånigt att säga mitt efternamn, då hade jag bara börjat garva!
Körningen gick väldigt bra (men det tyckte jag förra gången också dock, så jag vågade inte tro på någonting) men när jag parkerat och stängt av bilen kom orden jag längtat så efter: "Körningen är godkänd, det gick riktigt bra" Aaaaaaaaaaaaaaah!! Så se upp, för nu finns jag på en väg nära dig! :)
Lycka
