Lars Demian & Christian Kjellvander
Jag är nyss hemkommen från en grym musikkväll på Södra Teatern!
Inledde gjorde australiensaren Scott Matthew, med den äran. Fin röst, fina melodier och fina texter. Att en av hans bandmedlemmar såg ut som Moby var också tjusigt. En annan påminde aningen om Tomas Andersson Wij, om än i lite mindre dekadent tappning. Scott Matthew ska det lyssnas på mer, sannerligen.
Sedan var det Lars Demians tur att äntra scenen, med sina träffsäkra och humoristiska, men också tragiska iakttagelser, om allt mellan himmel och jord. Påfallande ofta är det Folkpartiet som får sig en dänga eller tre. Efter denna kväll är Demian verkligen en att lägga till mina favoriter, och där ryms det sannerligen inte alltför många. Jag gillade verkligen energin och det lättsamma snacket blandat med de fina/humoristiska/sarkastiska/sorgsna sångerna.
Sen var det alltså Christian Kjellvanders tur att lysa upp tillvaron för oss. Att gå på efter ett knippe energi i form av Demian kan nog sänka den bästa, så det Christian gjorde var det optimala - entré med en fantastiskt mörk No Heaven. Ingenting kan gå fel när Christian, ensam på scen med endast en gitarr och fet snusprilla blundandes sjunger att det inte finns någon himmel. While the birches weep var obeskrivligt bra.
Jag älskar dessa avskalade och logistiskt minimala spelningarna med honom, det blir alltid så ljuvligt bra. För att vara Christian var det dessutom otroligt mycket mellansnack! Jag tror han tog igen för de senaste fem åren jag sett honom. Helt seriöst. Kul var det också, som historien om de 17 filippinska fartygsmän och 1 tysk kapten som han i höstas underhöll på Atlanten med sköningar (eller som han själv valde att kalla dem - djävulska skelett i garderoben) som More than words och Baby I love your way, ha ha! Ute på Atlanten kan ingen höra dig sjunga...
Dessutom var ljudet verkligen på topp, det bidrog mycket till den sjukt bra musikkvällen jag hade äran att bevittna och belyssna.
Demian och Kjellvander körde tre gemensamma nummer, det tyckte jag var riktigt kul. På tidigare spelningar har det på sin höjd varit ett, tydligen.
Voilá
Tillsammans körde de
Alkohol
So long it's been good to know you (på engelska och svenska i ett)
When the mourning comes
När jag sedan vandrade bort från Mosebacke hade snön börjat falla. Det blev verkligen den perfekta inramningen på den fantastiska musiktavla som målats upp på Södra Teatern.
Inledde gjorde australiensaren Scott Matthew, med den äran. Fin röst, fina melodier och fina texter. Att en av hans bandmedlemmar såg ut som Moby var också tjusigt. En annan påminde aningen om Tomas Andersson Wij, om än i lite mindre dekadent tappning. Scott Matthew ska det lyssnas på mer, sannerligen.
Sedan var det Lars Demians tur att äntra scenen, med sina träffsäkra och humoristiska, men också tragiska iakttagelser, om allt mellan himmel och jord. Påfallande ofta är det Folkpartiet som får sig en dänga eller tre. Efter denna kväll är Demian verkligen en att lägga till mina favoriter, och där ryms det sannerligen inte alltför många. Jag gillade verkligen energin och det lättsamma snacket blandat med de fina/humoristiska/sarkastiska/sorgsna sångerna.
Sen var det alltså Christian Kjellvanders tur att lysa upp tillvaron för oss. Att gå på efter ett knippe energi i form av Demian kan nog sänka den bästa, så det Christian gjorde var det optimala - entré med en fantastiskt mörk No Heaven. Ingenting kan gå fel när Christian, ensam på scen med endast en gitarr och fet snusprilla blundandes sjunger att det inte finns någon himmel. While the birches weep var obeskrivligt bra.
Jag älskar dessa avskalade och logistiskt minimala spelningarna med honom, det blir alltid så ljuvligt bra. För att vara Christian var det dessutom otroligt mycket mellansnack! Jag tror han tog igen för de senaste fem åren jag sett honom. Helt seriöst. Kul var det också, som historien om de 17 filippinska fartygsmän och 1 tysk kapten som han i höstas underhöll på Atlanten med sköningar (eller som han själv valde att kalla dem - djävulska skelett i garderoben) som More than words och Baby I love your way, ha ha! Ute på Atlanten kan ingen höra dig sjunga...
Dessutom var ljudet verkligen på topp, det bidrog mycket till den sjukt bra musikkvällen jag hade äran att bevittna och belyssna.
Demian och Kjellvander körde tre gemensamma nummer, det tyckte jag var riktigt kul. På tidigare spelningar har det på sin höjd varit ett, tydligen.
Voilá
Tillsammans körde de
Alkohol
So long it's been good to know you (på engelska och svenska i ett)
When the mourning comes
När jag sedan vandrade bort från Mosebacke hade snön börjat falla. Det blev verkligen den perfekta inramningen på den fantastiska musiktavla som målats upp på Södra Teatern.
