Emmas bloggeri

Jag vet knappt vart jag ska börja. Intrycken från ikväll är så oerhört blandade och känslofyllda.
Vi kom till Friends med ett fång röda rosor som tillsammans med de andras, bildade ett rött hav bakom målet som det var meningen att Ivan Turina skulle vakta i många år.

 

Vid inmarschen kom tårarna. "Å vi e AIK" spelades, samtidigt som ett enormt porträtt på en leende Ivan hissades av Norra Stå. Jag har aldrig hört den sången framföras så känslosamt som igår. Vi var många som inte fick fram ett ljud. Under porträttet orden "Ivan Turina - för alltid en hjälte bland oss"

 

Att sen se AIK tåga in med Turinas namn och nummer på sina tröjor, det var känslosamt. Tårarna strilade, men det var vackert. AIK och Göteborg gick tillsammans ner till Norra Stå och ställde sig framför läktaren, alla med armarna om varandra - varannan Gulsvart varannan Blåvit. Sen var det dags för den tysta minuten. Och jösses, den var fantastisk. Inte ett pip hördes från något håll, det var absolut knäpptyst. Så värdigt och respektfullt. Tårarna fortsatte rinna, men det var så mycket kärlek i luften.

 

När matchen sen blåstes igång infann sig en mycket konstig känsla. Det kändes surrealistiskt att titta på fotboll efter vad vi just gått igenom. Med kinderna fortfarande blöta av tårar var det svårt att koncentrera sig på matchen. Att AIK dessutom inom loppet av 30 sekunder brände två straffar, det ökade känslan av surrealism. När sen IFK satte 0-1 - på straff, infann sig en "jaha, det är en sån kväll igen, inget går AIKs väg" känsla.

 

Men! Kennedy Igboananike satte 1-1 innan pausen, och i andra halvlek var AIK som ett annat lag! Passningar satt där de skulle, de höll i bollen, pressade stenhårt och kämpade som galningar - allt för Ivan, kändes det som. Celso Borges prickade in 2-1 och matchens lirare, Mutumba, fick panga in 3-1 innan kvällen var slut. En helt osannolik match, efter en osannolik händelse förra veckan.