Emmas bloggeri

Igår ägde det fantastiska (H)järngängets återträff rum. ESC var återigen tillsammans.

Emma
Sofia
Christine

Vi tre överlevde högstadiet tillsammans.
Kanske bokstavligen.

Vi var så tighta under tre långa och tuffa högstadieår, vi höll ihop i vått och torrt. Oskiljaktiga. 
Öknamnet Järngänget tog vi till oss, gjorde till något positivt. 
(H)järngänget, yes det är vi. 
Ingen kunde knäcka oss.
 
Det dröjer för länge mellan våra träffar,  vi hörs av för sällan och vi lever inte samma liv nu som då. Trots det känns det enkelt och lätt när vi ses;
Högstadiet gjorde att vi idag känner en samvaro, trots bristen på kontakt. Vi överlevde och ingen av oss blev galen.

Det tycker jag är starkt jobbat.

...ja, det var gårdagkvällens huvudbry. Vad i helsike heter den fjärde sköldpaddan? Vi  visste att de alla har konstnärsnamn, men Zorn och Picasso klingade inte riktigt rätt.

Efter mycket om och men skickade jag iväg ett SMS till Fredrik som tack och lov kom med ett snabbt svar.
Leonardo.
Så jävla svårt var det.

Gårdagskvällen ägnades annars åt biljard - så jäkla roligt! För att inte ha spelat på hur länge som helst var jag i förvånansvärt bra form. Jag blev imponerad av mig själv.

Mer biljard åt folket!

Jag kunde till och med spränga bra!


Segraren. Som vanligt.

I will kick your butt next time!

I came of age as I left
as it was lifted from my chest
Come a Russian winter, came a bird
She was soft, frail and full
and spoke of years spent indoors
But she need to not worry anymore
 ...

The air turned soft by her breath
a pocket knife beat in her chest
Hearts may race and out pours only sadness

...

As words spilled warm from her breast
and were of plenty for the poor
she said we need not worry anymore

...

We can take it back
Back when trying was no part of living
back when the sun was only  giving
back when your eyes were blue on whitest white
before darkness had stolen even one night
back when loving was not out of weakness
towards where the hunger is oh so shameless
back before we became somebodys mistress
back when we were our fathers princess

...

En av de allra vackraste sångerna jag vet
Lyssnas med fördel på här

 - tänker jag ej låta inträffa!

För många gånger har jag alltför lättvindigt plockat fram den lilla flaskan med de magiska dropparna.

Två små puffar och ditt helvete är över.

Men.

Jag har en tendens att alltid bli sprayjunkie när jag väl börjat. Och det är ett helvete att trappa ner. Till slut kan man inte gå och lägga sig innan man inhalerat. Andnöd.

Efter två månader har man inga slemhinnor kvar. Bara en sprayburk med de där sista fem dropparna man aldrig får ut.

Så när jag nu går en match mot förkylningen tänker jag vara grym. Ingen nässpray här inte.

Pepp pepp!

Så bra

Hipp hipp hurra, i dag har har jag andats på denna jord i 8036 dagar!
22 år på pricken.
Detta faktum firades kalasbra i går med Singstar och fuldans på Söder - det kan knappast bli bättre än så.
Eller jo, hade Bear Grylls varit där och dansat fuldans med mig hade det slagit alla rekord.

Minnen från gårdagen
Det här tyckte jag var så fint


Idas, enligt egen utsago, äckliga cider


Jag blev märkt

av Martina

och Gustav


ps: till Johanna, en krya på dig teckning!

I går morse vaknade jag av att telefonen ringde strax efter 09. I en sekund övervägde jag att inte svara, men jag harklade upp mig  och svarade yrvaket. I andra änden av luren hör jag en kvinnoröst säga: Hej, det är Anna (tror jag att hon hette), jag ringer från Södertörns Högskola.

YES, tänkte jag, detta kan bara betyda en sak!
Och minsann, Gudarna var goda mot mig, för visst fortsatte hon samtalet med:
- Har du tappat din plånbok?

Hallelujah vad glad jag blev!
Kvällen innan hade jag nämligen förskräckt upptäckt att plånboken inte var där den borde. Detta händer mig oförklarligt ofta; saker försvinner och jag har ingen aning om hur. Men grejen är att jag alltid har en känsla av att de snart dyker upp igen, jag vet att jag inte blivit av med något.

Så snacka om kallsvett när jag till min fasa inte kände den känslan med min plånbok. Den var helt enkelt borta.

En varm känsla spred sig i min yrvakna hjärna och Anna fortsatte samtalet:
-Den finns att hämta i huvudreceptionen.

Lite märkligt var det dock när jag skulle hämta tillbaka min kära plånbok i receptionen där någon vänlig själ lämnat in den (TACK, vem du än är!) Jag hade försökt att in i minsta detalj memorera vad jag hade i den, vilka kort, hur mycket pengar osv, eftersom jag antog att jag skulle få beskriva den innan jag fick tillbaka den.

Men icke. Jag klev helt sonika fram till tjejen i receptionen och sade: Hej, min plånbok ska finnas här.
-Ja, svarade receptionisten och gav mig den utan att blinka.

Och jag knatade iväg med plånboken i min hand. Lite snopen. Men mycket glad.

Vaknade klockan 06:15 i morse och möttes av de busigaste ögonen och det bredaste leendet man kan tänka sig.

Pannkakan, aka Linnéa, var vaken och redo för en ny dag! Hennes faster, aka jag, var inte lika pigg och alert, men vad har man för chanser att somna om med världens piggaste 1½ åring brevid sängen? Inga.

Det var bara att dra på sig raggsockor (vi har svinkallt hemma!) mysbyxor och tjocktröja och bege sig till nedervåningen för att göra välling. På med barnprogram, myspys i soffan och jag började känna mig lite mer levande än död. Att Linnéa gav blanka fan i vällingen och istället gick in stenhårt för godispåsen klockan 06:25 är en annan historia... Med faster får man göra lite som man vill.

Urhärlig dag med strålande väder och fika i parken var inte heller det fy skam. Ibland har man det riktigt bra.

Vem skulle inte vakna med sol i hjärtat om man möttes av detta?

En vecka har gått sen sist, lite nytt har hänt.
Skolan har kommit igång på riktigt, vi hade vår första redovisning i fredags och det gick bra.

Jag & Steffi var ute i fredags, det var nice. Liveband spelade och jag blev lycklig när de körde min request Johnny Cash. (Har jag någonsin vågat mig på en request förut? Jag blev överraskad när jag helt plötsligt hörde mig själv utropa - Johnny Cash!) De spelade I walk the line, som jag haft på hjärnan de senaste veckorna eftersom jag är mitt uppe i läsandet av hans självbiografi. Mycket bra.

Mindre bra var Sveriges VM kvalmatch mot Albanien i går.  Ska man man inte kunna kräva av en landslagsback att han kan passa en boll åtminstone 20 meter? Eller vad säger du, Petter Hansson?
Åt helvete är passningsskickligheten i den svenska backlinjen, jag förstår att Zlatan till slut lackade ur. Det måste vara som att komma från Inter till, tja... svenska landslaget. Milsvida skillnad.