Emmas bloggeri

"Nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa" H.Hellström

I mitt skåp

Publicerad 2009-08-27 21:59:26 i Skriverier,

Rensade igenom ett litet skåp jag har under mitt skrivbord. Där jag lägger allting som jag inte vet vad jag ska göra av. Mestadels är det gamla gratulationskort, sparade tidningar med betydande innehåll, pappersbitar nedteckande med finurligheter och visdomsord. Men där finns också rester från ett tidigare liv. Barndomen.
Jag har inte hjärta att slänga det. Så år efter år hänger de med:


* Ett gammalt smyckesskrin med diverse vän-halsband som en gång delades mellan två. Numer har jag glömt vilka som äger de andra halvorna. 


*Idolkort. Leonardo di Caprio ligger högst upp i högen. Jag gissar att jag inte visste vilka The Verve var, eftersom de ligger i botten.   


* Autografer. Från Lasse Kronér till Fredrik Ljungberg.


* En dagbok som det inte skrivits i sedan 1995, då Jocke var det finaste jag visste. Herregud, är det fjorton år sedan?!
 

 * Ljus. I mängder. De har gett skåpet den där karaktäristiska doften som jag älskar! Jag brukar öppna skåpet då och då, bara för att lukta.


Jag slänger aldrig något därifrån, bortsett ett och annat reklamblad eller diverse ting som tillfälligt letat sig in i brist på plats innan de möter soptunnan. Men allt det där andra - sakerna på listan, de plockas fram då och då, plockas ur och tänks på. I stillsamhet. Sen läggs de tillbaka. Inte kasta.

Kommentarer (3)

Friidrotts VM

Publicerad 2009-08-22 23:46:20 i Sport,

Usain Bolt i all ära.

Men mitt starkaste minne levererades idag av Steven Hooker, min krullhåriga favorit från Australien.
Det han gjorde var helt, helt galet.

Han skadade sig illa för 12 dagar sedan på träning och hade inte gjort ett enda hopp på tio dagar när kvalhoppade för två dagar sedan. Väl där behövde han endast göra ett hopp innan han var finalklar. Och tur var det, för fler hade han aldrig klarat av. Det var någon muskel som gått sönder, förklarade Hooker och "det värsta är att det gör ont när jag springer, och ännu ondare när jag vrider mig i luften."
Är inte det det enda stavhopp handlar om? Att springa och vrida sig i luften? Dåliga odds alltså.
Att ta sig till final var en bragd i sig. Efter kvalet fick Hooker hjälpas ut ur arenan.

Så, kom lördag och stavfinal.
Han struntade i att värma upp och göra testhopp. Det hade muskeln inte pallat. Istället bidade han sin tid, såg på när hoppare efter hoppare rev ut sig, själv stod han över. Funderade på om han ens skulle hoppa. Det var ju den där trasiga muskeln...

Så gav han tecken att han ändå tänkte hoppa. Enligt Hookers taktik var då så få hoppare kvar att han själv hade medaljchans. Det var enda sättet- att stå över, stå över, stå över och sedan testa.

Han tog sats mot 5:85 och flög över, men lyckades på något sätt få med sig ribban ner och man såg tydligt hans smärta. Ridå, tänkte jag, där rök den muskeln, han hoppar inte mer.
Men jo.
Han sparade sina resterande två hopp och skulle alltså försöka på 8:90 - hans blott tredje hopp överhuvudtaget på tolv dagar! Dessutom: utan uppvärmning, utan testhopp,  utan fungerande muskel.
Det här går åt helvete tänkte jag, men bad ändå en stilla bön för honom. Jag gillar ju killen.

Så.
Ansats. Ingen muskel. I med staven. Ingen muskel. Upp, upp. Ingen muskel.

Han klarade. Han klarade!! Han klarade för i helvete!!! Det var ta mig fan magiskt. Jag grät, han grät, kommentatorn trodde inte sina ögon.
VM-guld till Hooker.
Friidrott när den är som bäst.

Så sjukt bra så att det inte är klokt.
Kommentarer (0)

Gröna Lund

Publicerad 2009-08-20 17:23:50 i Skriverier,

Ibland undrar jag vad det är som driver en människa till att spänna fast sig i en makapär med tvivelaktigt utseende, för att slungas runt runt, fram och tillbaka, upp och ner. Varför njuter man av det? Likt ett barn skriker man IGEN, IGEN!! Är det någon slags euforisk känsla av att man lurar döden som gör en adrenalinhög och tankesvag? För allvarligt talat, att åka Fritt Fall är ju helt sjukt när man tänker efter. Helt sjukt.
Och alldeles, alldeles underbart.

Jag & Tess genomförde alltså igår vårt årliga Gröna Lund besök. För vilken gång i ordningen vet jag inte längre? 10?
Det blev senare på  sommaren än vanligt, men det visade sig vara ett sjukt bra drag av oss. No people! Strålande solsken hela dagen och inga köer - kan det bli bättre?

Likt småbarn höga på socker rännde vi runt bland åkattraktioner och vinst-varje-gång ställen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad ska vi åka nu, vad ska vi åka nu, vad ska vi åka nu?!?!? Mera gosedjur!!

Eftermiddagen blev till kväll och vi blev stumma av förtjusning när vi upptäckte att det var än färre folk att tampas med då. Noll minuter i kötid. Överallt. Är inte det lycka så säg?

Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Emma

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela