Så var jag där igen. Under de senaste sommarveckorna har något fattats. Mitt vanliga kvällsnöje har gått till spillo. Men nu. Nu är allt som det brukar vara igen.
Bear Grylls.
I går kväll satt jag återigen som fastklistrad. Han åt en skorpion och en groda. Levande. Sen slank det visst ner en orm också. Fy fan. Men det är så jävla bra. Jag kan inte sluta titta.
Vem kan motstå en man som kryper in i en urskrapad kamel och sover där?
Jag har alltid haft utsikt över en skog från mitt sovrumsfönster. Eller skog kanske man inte ska kalla det. En skogsdunge räcker gott och väl. Liten skogsdunge. Min skogsdunge.
Nu är den borta. Puts väck. De stora stygga motorsågarna har gått bärsärk och allt som återstår är två björkar och en herrejävlans massa stubbar.
Vi kommer få grymt mycket sol. Men jag saknar redan skuggan.
Igår fördrev jag tid på biblioteket. Är det något ställe på vilket jag kan tappa tidsuppfattningen, är det biblioteket. Så mycket böcker, så mycket kunskap. Ibland kan jag känna en känsla av otillräcklighet på ett sådant ställe. Kan man läsa allt? Hur mycket går man miste om? Blir man klokare av att läsa allt? Jag kom fram till att, nej, det blir man nog inte. Så jag plockade på mig två självbiografier och tänkte: kan jag inte lära mig allt om hur världen fungerar, kan jag åtminstone läsa om hur två människor formade av den gjorde det.
Joan Didion och Johnny Cash, snart vet jag lite mer.
Jag är helt slutkörd. Totalt tömd på allt vad energi och ork heter. Anledningen? OS tennisen. Den fantastiska OS tennisen. Simon Aspelin och Thomas Johansson höll mig på helspänn mellan kl 11:35 och 16:22. Vilken jävla match. Den började bra, med vunnet första set och ljus utsikt. Men det förlorade andrasetet tog det till ett tredje avgörande. Och vilket tredje set det blev.
19-17 blev till slut siffrorna i detta, till synes ändlösa sista setet i semifinalen. I början av maratonsetet var energin (min alltså) hög och positivism rådde. Men efter ett par timmar kändes det som att det faktiskt kvittade vilka som vann. Sverige eller Frankrike, fuck it, kan inte nån jävel bara ta och slå in en matchboll!?!?!?
Men efter den personliga svackan började jag ta mig uppåt på duglighetsskalan, sakta men säkert och jag började åter hysa varma känslor endast för de svenska.
När så Johansson/Aspelin äntligen fick matcboll - och satte den - kändes det som att proppen gick ur. Spelarna blev galet glada och kramades i vild glädje och pratade entusiastiskt om morgondagens final.
Själv låg jag som ett nervvrak i soffan resten av dagen. Det är jävligt jobbigt med OS.
Fy fan för de olympiska brottardomarna. Korrumperade, feta mutälskande äckliga kryp är vad de är.
Fanns det någon i den svenska OS truppen jag skulle offrat ett lillfinger för, för att denna någon skulle tagit OS guld, hade det varit för Ara Abrahamian. Hans jävlaranamma och vinnarskalle är värda OS guld bara dem.
Så jävla bittert.
Bronset, som skulle varit ett guld, blev till... ...en skandal som avslöjade det smutsiga spelet bakom brottningen, där det visade sig att det kvittar vad brottarna gör på mattan. Den hånleende domaren som sitter på den fetaste mutchecken avgör vem som vinner.
