Emmas bloggeri

Idag var det längdskidor för hela slanten - så jäkla härligt! Åkte nästan två mil och det var underbart. Jag försökte föreställa mig själv som Johan Olsson/Marcus Hellner om vartannat och det fungerade fint. Okej, min teknik, särskilt i uppförsbackar, lämnar en del övrigt att önska, men vafasiken - det kändes så gött att dra på sig laggen igen! Med Johan Olssons fantastiska VM guld på 5-milen i Val di Fiemme fortfarande på näthinnan var det en fröjd att åka.

 

Att färdas i en tyst tyst skog, med enbart skidornas mjuka knarr och stavarnas taktfasta stomp i snön, det är något meditativt över det. Att känna hur pulsen ökar i en uppförsbacke, man tror att hjärtat är på väg ut ur bröstkorgen, så plötsligt är man uppe och det galna tickandet lugnar ner sig, och kroppen känns riktigt bra. Man fortsätter framåt framåt, kilometer efter kilometer.

 

En vacker dag ska jag se till att gå i riktig skidskola, för som jag åker, det kan knappast kallas för tekniskt någonstans, jag kör mest på känsla och inlevelse... Jag tar mig ganska långt på det med, men det skulle sitta fint att få handfasta tips och råd hur man egentligen ska åka.

 

Så länge får jag nöja mig med att fantisera om hur turisten framför mig i spåret är Marit Björgen och att jag lekande lätt, med bländande teknik och känsla, tar mig ifatt och förbi henne, åker ifrån med ett leende och tar mig i mål för Sverige och vinner historiens mäktigaste OS guld...