Morfar
Tänk att det idag är tio år sen morfar gick bort. Snälla, starka, fina morfar.
Det är ofattbart att det gått ett decennium! Det är som att minnet av honom är så starkt och självklart att det alltid finns nära till hands. Han är aldrig långt borta, trots att det nu är länge sen hans nypor gjorde tusen nålar på min arm. Fast först efter att jag tjatat och tjatat om han skulle göra det, för jag visste att det skulle göra ont - jag ville alltid vara djärv när morfar var med. Morfar var inte rädd för nåt, då ville jag inte heller vara det.
När vi bröt arm med varandra trodde jag verkligen att jag gav honom en hård match! Han var imponerad av min styrka, och jag blev stolt som en tupp. Han lät mig alltid sånär vinna, innan han med ett finurligt leende enkelt besegrade mig. Jag, med en helt slutkörd liten flickarm som tagit i för kung och fosterland för att imponera på honom, kände mig stark och självsäker - wow, jag vann nästan över morfar! Ingenting är omöjligt!
Morfar kunde allt. Och kunde han inte, hittade han på ett eget sätt. "Det gick ju bra det här med" var hans återkommande replik. Det fanns inget problem som inte gick att lösa. Morfar var en stålman - han var den där häftiga gubben som dök från badbryggan ner i vattnet, vilket var ofattbart coolt. Jag hoppades att alla barn på badplatsen tittade, och såg att det var min morfar.
Häromdagen tittade jag på ett videoband där morfars mörka bullriga röst gjorde mig alldeles glad i hela kroppen. För är det något som jag minns särskilt, så är det konstigt nog morfars röst. Han lät så snäll.
Jag var 15 år när han lämnade oss, fortfarande ett barn. Jag kan tycka det är sorgligt att jag inte fick lära känna honom som vuxen också, och se vilka egenskaper hos honom jag skulle ha upptäckt och uppskattat idag. Att få se honom leka med sina barnbarnsbarn hade varit underbart - Hampus, Linnéa, Erik och Tor hade avgudat honom! Men att för alltid ha ett barns perspektiv på sin stålman till morfar är inte så illa det heller.
Bästa morfar
