Emmas bloggeri

Jag hade länge ett komplicerat förhållande till min näsa. När jag i yngre tonåren lade märke till min profil, blev jag förskräckt och undrade om jag alltid gått runt och sett ut sådär. Vilket jag naturligtvis gjort. Minns att jag häpnade över hur jag fram tills dess varit ovetande om hur jag egentligen såg ut. Vilken kalldusch.

Där började alltså kampen mot att försonas med min näsa - den höga, raka näsan med tillhörande bula. Den enorma bulan, tyckte jag då. För vad i helvete fanns det att göra annars? Gå runt och förbanna den jämt och ständigt? Vara konstant nojig? Gömma sig? Sjukt onödigt, resonerade jag. Så jag försonades. Sakta men säkert blev jag kompis med näsan. Accepterade att jag aldrig kommer ha en söt liten näsa. Nej, min näsa tar plats och skäms inte för sig.

Minns att en lärare på gymnasiet tyckte det var roligt att jag varit på semester i Egypten. Hon tyckte att min profil stämde bra överens med egypternas. Vet inte vad hon ville säga med det, men jag tog det som en komplimang.

Dessutom kommer den från morfar, vilket gör det hela ännu bättre.

Morfar            &        Jag

På den här bilden tycker jag dock att den mest liknar Snorkfröken:
Lika som bär?

Snorkfröken?               Min näsa?

Snöblandat regn i två dagar. Med betoning på regn. Kan det inte bara frysa till och bli pisskallt nu, snöstorm, skottning, broddar och hela baletten. Jag tittade avundsjukt på slalomtävlingen från franska Courchevel tidigare idag - det var rena rama snödrömmen! Det såg helt magiskt ut. Sen tittade jag ut genom fönstret... Suck, deprimerande.

Min årliga julförkylning har slagit till också. Fast det var väl bara en tidsfråga, med tanke på hur ungarna på jobbet snorar. Det hade känts mer okej att gå runt och hosta om det hade varit vintervitt ute. Lite mer uthärdligt. Poor me. Häromdagen fick jag värsta nysattacken - på motorvägen! Läskiga grejer må jag lova. Jag har inte reflekterat över det tidigare, men när man nyser är man i stort sett medvetslös i en millisekund. Vad är grejen med att det INTE GÅR att hålla ögonen öppna när man nyser! Eyes on the road - omöjligt. Addera till det en snöblaskig väg och halvtaskiga vinterdäck och en nysning är inte längre enbart befriande...

Igår duschade jag under kokande vatten i en halvtimme, men var fortfarande iskall om armarna när jag steg ut! - den värsta sortens frusenhet. Illrosa, närapå skållade fötter, men ispinnar till armar. "Typiskt dig" sa Tessan när jag berättade och ville ha sympati ha ha!

Även på jobbet märker jag av mitt felinställda inre element. Medan alla andra verkar njuta av att gå runt i 40-gradig värme dagarna i ända, går jag runt och öppnar varenda dörr och fönster som går att öppna. Någon jävel stänger dem lika snabbt igen. Samma visa varje dag. Tyst krigsföring kallas det visst.

Apropå jobbet - inte nog med att jag varje dag tvingas fajtas om värmen, det ger mig dessutom högt blodtryck. Eller högt var kanske att ta i, men högre än vanligt - jag kollade igår. Det var det jag kände på mig.