Emmas bloggeri

I dag är det 5 år sen jag tog mitt körkort!
Den bisarra känslan av att själv sitta i en bil och styra fanskapet har avtagit, men fortfarande kommer ibland en lyckokänsla över mig bakom ratten. Det kan vara i en rondell eller liknande; jag kommer åkandes, och andra bilar stannar och lämnar företräde! Ha ha, jag blir fortfarande glad åt det - de stannar för här kommer jag. Ensam i en bil och jag har företräde. Ibland blir jag glad åt det motsatta - jag kommer till en korsning och låter andra bilar åka före mig för jag har minsann sett dem och jag är visst ingen vettvilling, nä serru jag är en sansad människa bakom ratten som kan trafikreglerna.

Jag har vaga minnesbilder från uppkörningen. I stort sett minns jag ingenting, förutom ett vägbygge jag körde för fort förbi och att jag fick motorstopp en gång. Varför minns man bara det som gick dåligt? Konstigt det där. För jag gjorde ju uppenbarligen en massa rätt också, annars hade jag inte suttit här den 31 augusti 2011 och skrivit detta.

Hursomhelst. 5 år har passerat relativt smärtfritt i bilväg. Någon p-bot här, någon osmidig parkering där och någon repa här och där... Men peppar, peppar; inga krockar och inga olyckor och ett klarat blåstest hos polisen - så fortsätter jag mer än gärna i 5 år till.

Ja, det gäller att glädjas åt de små sakerna i livet.
Som att jag på jobbet får leka och se ut såhär varje dag:

Härligt!



...och fortfarande utgör Jens Lekman ett utmärkt bilåkar - soundtrack.
Just denna är bra på motorvägar.

Att måla hus är terapeutiskt. Stå på en stege och inte tänka på någonting.

Måla måla måla, musik, musik, musik. 8 timmar av underbar mening.

Titta ner på målarbyxorna, glädjas åt att jag inte är höjdrädd.

Studera det nymålat röda och se att huset blev gladare.

Bokstavligt talat skavsår i öronen.

Kroppsarbete.

Att titta ner är halva nöjet med att stå på en stege.


Ny bekanskap.

Gårdagskvällen innehöll både ett slags farväl och ett återseende.

På scenen stod Christian, på dagen två månader efter att lillebror dog.
Det är fortfarande ofattbart att Gustaf är borta - på väg in till stan satt jag med min iPod i öronen, och rätt var det var dök hans stämma upp i lurarna. Så nära så nära, men obegripligt långt borta.

Därför kändes det fint att se Christian igår. Fint, vemodigt, vackert, sorgligt, glatt. Allt på en gång. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att stå på scen när ens lillebror inte längre lever. Hjärtskärande, kan jag tänka mig. Men helande och stärkande också.

Det brände till i tårkanalen när Christian sjöng om sin nyfödda son. Ett kristallklart exempel på att livet går vidare. Nya sånger skrivs, men de gamla finns för alltid kvar.
Gustafs sånger finns kvar.
 
Christian & Tias igår

Brunkebergstorg