Jag kan knappt beskriva hur underbart härligt det är att våren är här! Cykel och solglasögon plockas fram, vinterkängor ställs undan, gator sopas, de ljusa morgnarna förgyller vardagen ytterligare och blommorna i fönstret får en extra skjuts! Sommaren känns inte oöverkomligt långt borta och att jogga hem från jobbet är inte en absurd tanke. Veckorna går lite snabbare när sinnet är ljusare.
Igår morse hände något besynnerligt: Jag stod framför badrumsspegeln och betraktade min trötta nuna, när plötsligt: Jag hade känselpå höger sidan av halsen och hakan! Åtminstone under några få kittlande sekunder. Jag blev klarvaken på en gång!
De senaste 17 åren har känseln varit i stort sett noll, sen jag opererade bort en cysta. "Fantomkliande" har jag upplevt många gånger förr, att det kliar utan att jag kan göra något åt det. Högra sidan är liksom död.
Men igår var det en helt annan känsla - det var som sockerdricka under huden! Eller känslan ett extremt krulligt hårstrå nog känner när det hålls mellan fingrarna och rätas ut med ett ryck! Ja, så. Kan det ha varit två nerver som plötsligt återfann varandra efter nästan 20 år? Det varade bara i några sekunder, men det gjorde hela min morgon.
Jag har inte känt mer sockerdricka sen dess, men jag inbillar mig att jag har liiiiiite liiiiite känsel under käkbenet. Var det 0% förut, så är det 1% nu. Svårt att avgöra om det är halsens beröring på fingrarna som hjärnan registerar, eller om det faktiskt är fingrarnas beröring av halsen. Spännande det där!
Så sitter jag och pillar mig själv på halsen ovanligt mycket är det inte ett tics, jag utför forskning.
Jag firar detta personliga minimirakel med bästa låten just nu: Gotye - Somebody that I used to know
