Emmas bloggeri

Vi åker samma buss, han och jag. Vi har gjort det ganska länge. Två år eller så.
Jag har aldrig sett honom utan hans älskade tjocktröja på. Med uppkavlade ärmar.
År ut och år in. Oavsett årstid.

I dag var jag tvungen att fota honom. Minusgrader ute. Ingen jacka. Uppkavlade ärmar.
Som alltid.

I dag var jag till tandläkaren och det gick som det brukar. Först en tandsköterska som tar röntgenbilder. På dem upptäcker hon något, tittar lite extra på en kindtand. Samma varje gång. Konstaterar att den sett likadan ut sen 2006. Ingen åtgärd. Frågar om jag är frisk (hur menar du?) tar någon medicin, snusar eller röker. Tar bort tandsten ("hur går det med tandtråden?") Samma sak varje gång. Nytt för i år var dock den grundliga och pedagogiska genomgång av borst- och tandtrådsteknik som hon gick igenom. Spännande att något nytt händer. Sen bokade hon en ny tid till mig om 18 månader. Ses då.

Efter detta är det tandläkaren, Andreas, tur att göra entré. Samma hälsningsfras som alltid. Standardfrågorna. Vad var det du pluggade nu igen? Jaha, Södertörn är väl en bra skola? Min son läser ekonomi där. Ngnghh, svarar jag, eftersom jag har en dregelsug i munnen. Tandläkaren tar fram kroken och pillar på tänderna. Det ser bra ut. Hej då, vi ses om 18 månader. Det mest uppseendeväckande som inträffade var att jag träffade min gamla lagkamrat Fanny i väntrummet - vi har båda haft Andreas i 20 år utan att veta om det. Se där.

Körde för ovanlighets skull bil till skolan i dag. Tror att det tog en kvart att fixa parkeringsplats. Jävligt fullt överallt. Sen var parkeringsautomaten trasig, så den svalde peng efter peng utan att det tickade särskilt mycket tid. Jag skrev en arg lapp och lade i vindrutan. Här ska jävlar i mig inte betalas mer.
Satt sen med Johanna, Maja, Ida och Nadya och gick igenom lite frågor till seminariet nästa vecka. Effektiv tid arbetade vi nog... 2 timmar? 3 gick åt till att prata om helt andra saker. Roliga saker. Som när Maja berättade att hon slog ut tänderna på en klasskamrat en gång. En kvart gick nog åt när Johanna skulle leda trupperna till skolans hemliga matsal. Efter ett par återvändsgränder hittade vi till slut till den heliga graalen. Ytterligare en kvart flöt förbi när vi sen hämtade fika.

På tal om fika: i går satte ett akut sötbehov in under en föreläsning. Jag & Johanna lydde våra instinkter och köpte varsin chokladmuffin. Allt i sin ordning. Sen tillstötte problem. Muffinsen (muffinen?) slutade vara muffins - de transformerades till chokladsörja. Hur äta? Ingen av oss hade sked. Men jag skulle ha den! Så jag grävde djupt i min väska och hittade... ett sugrör! Jajamänsan - det fungerar alldeles utmärkt att suga i sig muffins:




Under föreläsningen snappade jag upp enstaka ord från läraren här och där. Men jag hörde inte på. För i mitt huvud snurrade en sång. Om och om och om och om igen. Runt runt. Den var det enda jag hörde och kunde koncentrera mig på. Låten var denna:

 
Försök få den ur hjärnan när den väl börjat snurra under en föreläsning! Inte lätt.

Morgonen började med att jag i en snoozedimma uppfattade något om att södra uppgången på Haninges pendeltågsstation var avstängd. När jag klev upp visste jag inte om jag drömt eller inte.

Svaret fick jag när jag satt på bussen. Polisspärr i en rondell och Nynäsvägen avstängd. Bussen fick ut och åka på en liten seightseeing-tur istället. Det var spännande.
När jag väl kunde kliva av bussen var det bara till att springa som en galning, för att förhoppningsvis hinna till min andra buss. Tack vare mitt lätta steg *host* hann jag precis. Sen blev det en ny seightseeing tur. Kul!
Och bäst av allt var att jag inte ens blev försenad - jag äntrade föreläsningssalen på guldtid.

Det var fortfarande avspärrat när jag åkte hem på eftermiddagen. Det brann visst i natt, och nu var det explosionsrisken som höll avspärrningarna på plats. Det blev en kall promenad hem. Ont i foten hade jag också. Bron som jag vanligtvis tar mig över på 180-190 steg avverkades idag på 210.

Vad annat?
I går traskade vi runt bland snår och skog och letade efter gravstenar och Kolerakyrkogården. Det var fint. Och läskigt.
Pappa berättade att han ska få komma hem från sjukhuset!

Rensade igenom ett litet skåp jag har under mitt skrivbord. Där jag lägger allting som jag inte vet vad jag ska göra av. Mestadels är det gamla gratulationskort, sparade tidningar med betydande innehåll, pappersbitar nedteckande med finurligheter och visdomsord. Men där finns också rester från ett tidigare liv. Barndomen.
Jag har inte hjärta att slänga det. Så år efter år hänger de med:

* Ett gammalt smyckesskrin med diverse vän-halsband som en gång delades mellan två. Numer har jag glömt vilka som äger de andra halvorna. 

*Idolkort. Leonardo di Caprio ligger högst upp i högen. Jag gissar att jag inte visste vilka The Verve var, eftersom de ligger i botten.   

* Autografer. Från Lasse Kronér till Fredrik Ljungberg.

* En dagbok som det inte skrivits i sedan 1995, då Jocke var det finaste jag visste. Herregud, är det fjorton år sedan?!
 

 * Ljus. I mängder. De har gett skåpet den där karaktäristiska doften som jag älskar! Jag brukar öppna skåpet då och då, bara för att lukta.

Jag slänger aldrig något därifrån, bortsett ett och annat reklamblad eller diverse ting som tillfälligt letat sig in i brist på plats innan de möter soptunnan. Men allt det där andra - sakerna på listan, de plockas fram då och då, plockas ur och tänks på. I stillsamhet. Sen läggs de tillbaka. Inte kasta.

Ibland undrar jag vad det är som driver en människa till att spänna fast sig i en makapär med tvivelaktigt utseende, för att slungas runt runt, fram och tillbaka, upp och ner. Varför njuter man av det? Likt ett barn skriker man IGEN, IGEN!! Är det någon slags euforisk känsla av att man lurar döden som gör en adrenalinhög och tankesvag? För allvarligt talat, att åka Fritt Fall är ju helt sjukt när man tänker efter. Helt sjukt.
Och alldeles, alldeles underbart.

Jag & Tess genomförde alltså igår vårt årliga Gröna Lund besök. För vilken gång i ordningen vet jag inte längre? 10?
Det blev senare på  sommaren än vanligt, men det visade sig vara ett sjukt bra drag av oss. No people! Strålande solsken hela dagen och inga köer - kan det bli bättre?

Likt småbarn höga på socker rännde vi runt bland åkattraktioner och vinst-varje-gång ställen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad ska vi åka nu, vad ska vi åka nu, vad ska vi åka nu?!?!? Mera gosedjur!!

Eftermiddagen blev till kväll och vi blev stumma av förtjusning när vi upptäckte att det var än färre folk att tampas med då. Noll minuter i kötid. Överallt. Är inte det lycka så säg?

Har varit hemma nu i lite mer än ett dygn - härliga dagar på Gotland med Steffi och Susse finns nu i bagaget! Resan började med en relativt lugn båttur till Visby, men det blåste halv storm ute så stackars Steffi var livrädd vid minsta ljud som hördes... Nerverna lugnades en aning genom att titta på Napoleon Dynamite.
 I Visbykvällen möttes vi av än mer blåst, mörker och spöregn. Vi ställde oss ute i taxikön och väntade. Och väntade. Sen kom uppenbarelsen till oss i form av en taxi med kvinnlig chaufför som luktade skorsten och som var innerligt glad att Stockholmsveckan var över. "Det har varit tufft" sade hon med en stämma som fick mig att tro att hon deltagit i Tour de France på enhjuling. Nåväl, vi var på plats och lägenheten kändes just då som Paradiset på jorden. Sweet. Vi gick ut och åt en sen middag på Black Sheep Arms (kan mycket möjligt ha varit världens godaste nachotallrik) och hamnade sedan på Munkkällaren.

Dagen därpå var vädret snällare mot oss och vi strosade runt i stan, klättrade i borgar, tittade på havet, åt löjligt god glass. Snacka om att få beslutsångest när det finns över hundra sorters smaker att välja på. Till slut blev det Rocky Road, Texas Fudge och Viol. Sjukt gott. Sen chillade vi hemma, Steffi lagade gourmetmat i form av makaroner och köttbullar innan vi begav oss till fördrink på Munkkällaren. Sen styrde vi kosan de fem stegen till Gutekällaren och där väntade Timbuktu. Det var helt galet bra! Hade resten av veckan sugit hade denna kväll ändå gjort resan värd... Hur hamnade vi längst fram Steffi? Behövde inte ens använda armbågarna.

Timbuktu och Supreme




Jag petade på vänsterskon...


Hello


Ljudet på min kamera är sämst, men det är nice ändå: The båtten is nådd
 

Nästa dag hyrde vi cyklar, vilket kan vara det klokaste beslut vi någonsin tagit. Cykel är ett briljant fortskaffningsmedel! Vi körde dock lite offroad och hamnade vilse. När vi vänt om och kommit rätt igen insåg vi att om vi fortsatt på den stig vi tänkt oss hade vi haft ett stup framför oss. Vi tog oss till en liten strandrestaurang med sjukt god hamburgertallrik. Unnade oss den med gott samvete eftersom vi ändå skulle cykla hem sen. Uppförsbacke, say no more. På kvällen drack Steffi något som kan ha varit världens äckligaste drink. Susse anlände med båten klockan 01 och vi styrde kosan till lägenheten.

Steffi och den sjukt äckliga drinken
 

Vi cyklade till Högklint morgonen därpå och det var häftigt. Cykelturen var härlig, jag fick beskåda mina favoritblommor i överflöd utefter vägkanterna - vallmo. Högklint "självmordsklippan" var en vacker plats, men den sände rysningar utefter ryggraden. Ett snedsteg där och det är ute med dig. Ingen bra plats för folk med tvångstankar. Men så vackert. Vi cyklade vidare till Fridhem och låg och chillade på stranden ett tag innan vi styrde kosan tillbaka mot Visby och parkhäng. Alla tre somnade i gräset! Hemma i lägenheten upptäckte jag och Steffi att vi bränt oss ganska rejält... En schysst cykelbränna alltså, för att återkomma till Tour de France (som jag förövrigt älskar. Tror att jag sett 90% av alla etapper...) En kall dusch satt inte helt fel. Begav oss sedan ut igen, vi åt middag på en Thailändsk restaurang innan vi slog oss ner på Burmeister och Susse introducerade mig till White Russian - fabulous! Gick sen vidare till Munkkällaren och där intog jag för första kvällen Schlagergolvet. Det finns verkligen inget roligare att dansa till - schlager sopar allt annat av banan! Kul kul kul.

Ha ha, detta är så vackert - Schlagergolvet sjunger (?) La Voix:
 
Apflocken runt 00:43 är allra bäst

Torsdagen var min hemresedag och efter frukosten lämnade vi tillbaka de kära cyklarna (Steffi hade separationsångest - hon ville köpa sin, men backade när hon hörde att de gick på 6000-7000 kronor... ha ha) Sen ringde Steffis mamma och berättade om krocken i Nynäshamn mellan Gotlandsfärjorna. Så det var bara att bege sig till färjeterminalen för att höra vad som stod på. Där visste de dock lika lite som vi andra, så det var inget annat att göra än att vänta, vänta, vänta och vänta lite till. Min båt skulle gå 16:45, men det började tisslas om att all trafik var inställd och att vi inte skulle komma hem förrän tidigast morgonen därpå. Sjukt jobbigt att bara sitta och vänta när man ingenting visste. Till slut kom dock besked - 15:45 turen var uppskjuten ett par timmar, men min avgång 16:45 skulle gå i tid! Hallelujah - snacka om lättnad!! Efter den glädjande nyheten begav vi oss iväg till närmsta grönområde för ett par omgångar kubb innan det så blev dags för mig att lämna Gotland och tjejerna. Båtresan gick bra, ingen krock här inte.

Tack för riktigt härliga dagar!

Idag, liksom gårdagen och dagen innan den har tillbringats på marknivå med utsikt över havet. Underbart.
Idag for vi iväg till en strand helt undangömd för all civilisation (nåja, två andra familjer hade hittat dit) Termometern visade på 22 grader i vattnet. Perfekt.

Vägen till havet är inte fy skam den heller


Min vallmo växer och frodas!


Igår var vi över till pappa på middag och grattade honom på 60-års dagen. Det riktiga firandet sker dock de närmsta dagarna, med start imorgon när vi alla åker till London, det ska bli så jäkla nice. Det blir tredje gången jag är i London och denna gång har jag lovat mig själv att äta fish´n chips. Åtminstone chips. Fisken lämnar vi därhän.

Sommaren har kommit och värmen med den! Gårdagen spenderades ute på verandan hela dagen, med grillning, hammockslöande och Mors-dagstårta. En klarblå himmel utan ett enda moln i sikte är inte fy skam. Det var sjukt varmt, men härligt! Snart dags för årets första dopp?