December 18
Ett halvår har gått sen Gustaf lämnade jorden
Ryan Adams
Lucky now
Så oerhört bra.
Så oerhört bra.
En minnesvärd kväll
Gårdagskvällen innehöll både ett slags farväl och ett återseende.
På scenen stod Christian, på dagen två månader efter att lillebror dog.
Det är fortfarande ofattbart att Gustaf är borta - på väg in till stan satt jag med min iPod i öronen, och rätt var det var dök hans stämma upp i lurarna. Så nära så nära, men obegripligt långt borta.
Därför kändes det fint att se Christian igår. Fint, vemodigt, vackert, sorgligt, glatt. Allt på en gång. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att stå på scen när ens lillebror inte längre lever. Hjärtskärande, kan jag tänka mig. Men helande och stärkande också.
Det brände till i tårkanalen när Christian sjöng om sin nyfödda son. Ett kristallklart exempel på att livet går vidare. Nya sånger skrivs, men de gamla finns för alltid kvar.
Gustafs sånger finns kvar.
Christian & Tias igår
Brunkebergstorg
På scenen stod Christian, på dagen två månader efter att lillebror dog.
Det är fortfarande ofattbart att Gustaf är borta - på väg in till stan satt jag med min iPod i öronen, och rätt var det var dök hans stämma upp i lurarna. Så nära så nära, men obegripligt långt borta.
Därför kändes det fint att se Christian igår. Fint, vemodigt, vackert, sorgligt, glatt. Allt på en gång. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att stå på scen när ens lillebror inte längre lever. Hjärtskärande, kan jag tänka mig. Men helande och stärkande också.
Det brände till i tårkanalen när Christian sjöng om sin nyfödda son. Ett kristallklart exempel på att livet går vidare. Nya sånger skrivs, men de gamla finns för alltid kvar.
Gustafs sånger finns kvar.
Christian & Tias igår
Brunkebergstorg
The rough and Rynge
För exakt två veckor sedan släppte Kjellvander sitt fjärde soloalbum. Det är tre år sen det senast det begav sig, och min utlovade recension av I saw her from here/I saw here from her väntar fortfarande på att få se dagens ljus... Jag tror att den gör sig bäst oskriven.
Fantastisk är dock ett bra ord som sammanfattar känslan.
Så.
The rough and Rynge har satt sig nu. Två veckor tror jag är en bra tid för att få känna in en obekant skiva. Den första känslan av o-igenkänning har lagt sig, låtarna har fått identiteter och de omedelbara favoriterna börjar ge plats åt andra. De där som gör en skiva. Helheten.
Och helheten är bländande.
Första singelns video kom i dag och det tackar vi för när den är såhär fin.
Att bryggan påminner om Gnesta gör det hela än bättre.
Transatlantic
Fantastisk är dock ett bra ord som sammanfattar känslan.
Så.
The rough and Rynge har satt sig nu. Två veckor tror jag är en bra tid för att få känna in en obekant skiva. Den första känslan av o-igenkänning har lagt sig, låtarna har fått identiteter och de omedelbara favoriterna börjar ge plats åt andra. De där som gör en skiva. Helheten.
Och helheten är bländande.
Första singelns video kom i dag och det tackar vi för när den är såhär fin.
Att bryggan påminner om Gnesta gör det hela än bättre.
Transatlantic
Salem
Ja, det var väl ingen skräll att jag skulle gilla Salem al Fakirs låt i Melodifestivalen. Blir kul att se honom live i Globen!
Det här är annars en favorit av honom.
Så bra.
Astronaut
Det här är annars en favorit av honom.
Så bra.
Astronaut
Dansa
Fint
Kort biografi med litet testamente
Jag har glömt min första kyss men jag minns klart och tydligt
när jag fick Rolle Stoltz autograf
Dagens
Det är något med denna låt.
Jag blir typ hypnotiserad.
The White Stripes - We´re going to be friends
Jag blir typ hypnotiserad.
The White Stripes - We´re going to be friends
Håkan
Är nyss hemkommen från Håkans turnéavslutning på Grönan. Efter inledande kaos och ihoptryckta lungor i publikhavet lugnade det ner sig. Håkan var fin som alltid och fullmånen lyste över oss. Ett bra sätt att sätta punkt för sommaren med.
Denna sjöng han inte, men eftersom den alltid varit favoriten av favoriterna spelar jag den.
Denna sjöng han inte, men eftersom den alltid varit favoriten av favoriterna spelar jag den.
Michael Jackson
Gårdagen spenderades vid TVn. Jag kände att jag ville följa Michael Jacksons minnesceremoni, hans sista show om man så vill. Känslosamt. Jag var tidigare peppad inför hans Londonuppträdanden, spänd på att se i vilken form han verkligen var och hur showen skulle se ut. Ville att det skulle bli en värdig avslutning. This is it, som han själv sade. Hoppades. Värdig avslutning. Det är fortfarande svårt att förstå att han är borta.
Mitt första riktiga minne av Michael Jackson är från 1993. Jag var 7 år gammal och tyckte att Rädda Willy var världens bästa film. Jag kunde se den flera gånger om, jag var helt förtrollad. De häftiga valarna och pojken Jesse som var så modig så modig. Mest förtrollad var jag dock av låten. Den fina fina fina låten. När eftertexterna rullade stod där att det var Michael Jackson som sjöng den; Will you be there. Jag hade fått en idol.
Jag blev överlycklig när jag fick en affisch av brorsan med Michael Jackson på. Från OKEJ om jag minns rätt. Michael hade en panter i kedja och var det coolaste jag sett. Jag minns att jag undrade vad som hänt med hans arm. Hade han kanske blivit biten av pantern? Lite läskigt var det allt att somna med den bilden på väggen, men det gjorde inget - jag satte bara på Rädda Willy en gång till och påmindes om hur fint han sjöng. Inte lika läskigt då.
Bilden som satt på min barndoms vägg, ingen var häftigare.
Affischen hängde med länge, liksom minnet av han som sjöng den finaste sång jag hört. Mycket har hänt mellan 1993 och 2009, men Will you be there är likväl den sång jag lyssnat på varje dag sedan den 25 juni 2009. Om möjligt ännu finare idag. Den låten och just den här bilden kommer jag för alltid associera Michael Jackson till. Min sjuåriga jags starka musikupplevelse etsade sig fast för alltid.
Will you be there?
Mitt första riktiga minne av Michael Jackson är från 1993. Jag var 7 år gammal och tyckte att Rädda Willy var världens bästa film. Jag kunde se den flera gånger om, jag var helt förtrollad. De häftiga valarna och pojken Jesse som var så modig så modig. Mest förtrollad var jag dock av låten. Den fina fina fina låten. När eftertexterna rullade stod där att det var Michael Jackson som sjöng den; Will you be there. Jag hade fått en idol.
Jag blev överlycklig när jag fick en affisch av brorsan med Michael Jackson på. Från OKEJ om jag minns rätt. Michael hade en panter i kedja och var det coolaste jag sett. Jag minns att jag undrade vad som hänt med hans arm. Hade han kanske blivit biten av pantern? Lite läskigt var det allt att somna med den bilden på väggen, men det gjorde inget - jag satte bara på Rädda Willy en gång till och påmindes om hur fint han sjöng. Inte lika läskigt då.
Bilden som satt på min barndoms vägg, ingen var häftigare.
Affischen hängde med länge, liksom minnet av han som sjöng den finaste sång jag hört. Mycket har hänt mellan 1993 och 2009, men Will you be there är likväl den sång jag lyssnat på varje dag sedan den 25 juni 2009. Om möjligt ännu finare idag. Den låten och just den här bilden kommer jag för alltid associera Michael Jackson till. Min sjuåriga jags starka musikupplevelse etsade sig fast för alltid.
Will you be there?
My lucky day
Jag och Bruce hade en dejt på Stadion igår. Den gestaltades som så att jag stod på tå i tre timmar för att försöka få en glimt av honom då och då. Men det var fint så, vi har ett sådant förhållande, Bruce och jag... Jag står på tå, och han sjunger om att vi dansar i mörkret. Jag sträcker på nacken allt jag har och han gör rara försök att prata svenska. Hjärtat veknar en aning, och när han tar till det gamla knepet att sjunga om att vi var födda till att springa, ja då är kvällen fulländad. Vi avslutade det hela med att Bruce gav mig en kärlekslapp - jag sträckte återigen på huvudet och uppfattade orden "Break Stadiums, not asses" Jag gjorde som han befallde och dansade mig svettig till Twist and shout.
Det var 32 810 personer till som gjorde oss sällskap, men vi hade det bra ändå, bossen och jag.
Genrep 2009!
Ja, så var det årliga Melodifestival-genrepet avklarat!
Kvällen inleddes först med en god middag hemma hos bror, ackompanjerat av Melodifestivalskivan på repeat. Stämningen var på topp och det diskuterades och debatterades flitigt (mycket roligare än senaste veckornas diskussioner i skolan!) Särskilt debatterade Ann-Marie - styrelsemedlem i Melodifestivalklubben, tillika inbitet Lena Ph fan, E.M.D hatare och moster till min brors fru. Yesbox.
Sen promenarade vi till Globen och mötte ett gäng AIK supportrar som sjungandes (AIK låtar alltså...) var på väg till Hovet och jag blev pepp pepp!
Än mer pepp blev vi när vi insåg att vi hade sjukt bra platser - jag behövde knappt mina glasögon!
Häftigt att se H.E.A.T uppträda inför 13 000 människor! Lite pyro hade de lagt till sen delfinalen, det var bra. Men jag tycker att Kenny kan skrika på än mer än han gjorde idag - jag vill höra det där vrålet han avfyrade i sista refrängen när de vunnit deltävlingen - det var grymt! Kommer förhoppningsvis imorgon.
Jag & tjejerna hjälpte sen till med en enkätundersökning till Melodifestivalklubben. Enligt ett par hundra röster från Globens publik ligger E.M.D i topp, före Måns, Alcazar, af Ugglas och H.E.A.T. Imorgon får vi facit.
Så, mina åsikter om kvällens uppträdanden:
Mums Måns Ja, Måns är ju Måns, bara det är bra. Men jag tror inte han vinner.
Caroline af Ugglas Så himlans bra! Var jättefin stämning i Globen när hon sjöng.
Agnes Inte bra. Kändes som hon körde på halvfart.
H.E.A.T Jag kan ju inget annat är att höja dem till skyarna - sjung arslet av dem Kenny!
Emilia Riktigt söt låt, men ingen vinnare.
Alcazar Grymma! En av favoriterna.
Sarah Dawn Finer Nja.
E.M.D Lite motvilligt erkänner jag att de var bäst ikväll.
Sofia Vem tog hit henne?
Molly Sandén Nej.
Malena Ernman Inte alls så bra som jag trodde att det skulle vara.
H.E.A.T!
...som förövrigt vann låtsasomröstningen ikväll - lookie lookie:
...åsså gör Moto Boy en himla söt version av Perrellis Hero.
Kvällen inleddes först med en god middag hemma hos bror, ackompanjerat av Melodifestivalskivan på repeat. Stämningen var på topp och det diskuterades och debatterades flitigt (mycket roligare än senaste veckornas diskussioner i skolan!) Särskilt debatterade Ann-Marie - styrelsemedlem i Melodifestivalklubben, tillika inbitet Lena Ph fan, E.M.D hatare och moster till min brors fru. Yesbox.
Sen promenarade vi till Globen och mötte ett gäng AIK supportrar som sjungandes (AIK låtar alltså...) var på väg till Hovet och jag blev pepp pepp!
Än mer pepp blev vi när vi insåg att vi hade sjukt bra platser - jag behövde knappt mina glasögon!
Häftigt att se H.E.A.T uppträda inför 13 000 människor! Lite pyro hade de lagt till sen delfinalen, det var bra. Men jag tycker att Kenny kan skrika på än mer än han gjorde idag - jag vill höra det där vrålet han avfyrade i sista refrängen när de vunnit deltävlingen - det var grymt! Kommer förhoppningsvis imorgon.
Jag & tjejerna hjälpte sen till med en enkätundersökning till Melodifestivalklubben. Enligt ett par hundra röster från Globens publik ligger E.M.D i topp, före Måns, Alcazar, af Ugglas och H.E.A.T. Imorgon får vi facit.
Så, mina åsikter om kvällens uppträdanden:
Mums Måns Ja, Måns är ju Måns, bara det är bra. Men jag tror inte han vinner.
Caroline af Ugglas Så himlans bra! Var jättefin stämning i Globen när hon sjöng.
Agnes Inte bra. Kändes som hon körde på halvfart.
H.E.A.T Jag kan ju inget annat är att höja dem till skyarna - sjung arslet av dem Kenny!
Emilia Riktigt söt låt, men ingen vinnare.
Alcazar Grymma! En av favoriterna.
Sarah Dawn Finer Nja.
E.M.D Lite motvilligt erkänner jag att de var bäst ikväll.
Sofia Vem tog hit henne?
Molly Sandén Nej.
Malena Ernman Inte alls så bra som jag trodde att det skulle vara.
H.E.A.T!
...som förövrigt vann låtsasomröstningen ikväll - lookie lookie:
...åsså gör Moto Boy en himla söt version av Perrellis Hero.
Hur i helvete tänkte de nu?
Timo Räisänen, vad i helvete hände?
Varning: följande text är ett ogenerat hyllningstal till nämnda Timo, bemöda dig ej att läsa om du ej tycker att dagens händelse är en ren och skär skamfläck i svensk musikhistoria.
Svenska folket har just gjort bort sig big time. Att Timo åkte ur Körslaget är inget annat än en fet käftsmäll. Utdelad till vem vet jag inte riktigt, men en käftsmäll it is. Jag menar, LaGaylia Frazer? Nanne Grönwall? Klämkäcka brudar i all ära, men lite vett i skallen trodde jag att folk i stugorna hade. I guess I was wrong.
Hur i helvete tänkte man? Jag hoppas att katastrofen (starka ord, jag vet, men va fan) var resultatet av att folk tänke "shit va bra han var, han klarar sig kvar utan att jag röstar" och inte "LaGaylia! Hallelujah! Vilket musikaliskt under!"
Från och med idag är det bojkott av Körslaget som gäller, det är ändå bara puckon som röstar (observera, jag röstade alltså ej) och nu är den enda udda fågeln och spännande inslaget borta. Förjävligt. Jag som hade sett fram emot några veckor av Timos fantastiska låttolkningar och sjukt härliga energi. Jag menar, Magnus Carlsson? Inte ett stycke vandrande energibomb precis.
timo
ps. Att jag varit med i en av Timos videor har ingen inverkan på mina känslor...
Varning: följande text är ett ogenerat hyllningstal till nämnda Timo, bemöda dig ej att läsa om du ej tycker att dagens händelse är en ren och skär skamfläck i svensk musikhistoria.
Svenska folket har just gjort bort sig big time. Att Timo åkte ur Körslaget är inget annat än en fet käftsmäll. Utdelad till vem vet jag inte riktigt, men en käftsmäll it is. Jag menar, LaGaylia Frazer? Nanne Grönwall? Klämkäcka brudar i all ära, men lite vett i skallen trodde jag att folk i stugorna hade. I guess I was wrong.
Hur i helvete tänkte man? Jag hoppas att katastrofen (starka ord, jag vet, men va fan) var resultatet av att folk tänke "shit va bra han var, han klarar sig kvar utan att jag röstar" och inte "LaGaylia! Hallelujah! Vilket musikaliskt under!"
Från och med idag är det bojkott av Körslaget som gäller, det är ändå bara puckon som röstar (observera, jag röstade alltså ej) och nu är den enda udda fågeln och spännande inslaget borta. Förjävligt. Jag som hade sett fram emot några veckor av Timos fantastiska låttolkningar och sjukt härliga energi. Jag menar, Magnus Carlsson? Inte ett stycke vandrande energibomb precis.
timo
ps. Att jag varit med i en av Timos videor har ingen inverkan på mina känslor...
Lars Demian & Christian Kjellvander
Jag är nyss hemkommen från en grym musikkväll på Södra Teatern!
Inledde gjorde australiensaren Scott Matthew, med den äran. Fin röst, fina melodier och fina texter. Att en av hans bandmedlemmar såg ut som Moby var också tjusigt. En annan påminde aningen om Tomas Andersson Wij, om än i lite mindre dekadent tappning. Scott Matthew ska det lyssnas på mer, sannerligen.
Sedan var det Lars Demians tur att äntra scenen, med sina träffsäkra och humoristiska, men också tragiska iakttagelser, om allt mellan himmel och jord. Påfallande ofta är det Folkpartiet som får sig en dänga eller tre. Efter denna kväll är Demian verkligen en att lägga till mina favoriter, och där ryms det sannerligen inte alltför många. Jag gillade verkligen energin och det lättsamma snacket blandat med de fina/humoristiska/sarkastiska/sorgsna sångerna.
Sen var det alltså Christian Kjellvanders tur att lysa upp tillvaron för oss. Att gå på efter ett knippe energi i form av Demian kan nog sänka den bästa, så det Christian gjorde var det optimala - entré med en fantastiskt mörk No Heaven. Ingenting kan gå fel när Christian, ensam på scen med endast en gitarr och fet snusprilla blundandes sjunger att det inte finns någon himmel. While the birches weep var obeskrivligt bra.
Jag älskar dessa avskalade och logistiskt minimala spelningarna med honom, det blir alltid så ljuvligt bra. För att vara Christian var det dessutom otroligt mycket mellansnack! Jag tror han tog igen för de senaste fem åren jag sett honom. Helt seriöst. Kul var det också, som historien om de 17 filippinska fartygsmän och 1 tysk kapten som han i höstas underhöll på Atlanten med sköningar (eller som han själv valde att kalla dem - djävulska skelett i garderoben) som More than words och Baby I love your way, ha ha! Ute på Atlanten kan ingen höra dig sjunga...
Dessutom var ljudet verkligen på topp, det bidrog mycket till den sjukt bra musikkvällen jag hade äran att bevittna och belyssna.
Demian och Kjellvander körde tre gemensamma nummer, det tyckte jag var riktigt kul. På tidigare spelningar har det på sin höjd varit ett, tydligen.
Voilá
Tillsammans körde de
Alkohol
So long it's been good to know you (på engelska och svenska i ett)
When the mourning comes
När jag sedan vandrade bort från Mosebacke hade snön börjat falla. Det blev verkligen den perfekta inramningen på den fantastiska musiktavla som målats upp på Södra Teatern.
Inledde gjorde australiensaren Scott Matthew, med den äran. Fin röst, fina melodier och fina texter. Att en av hans bandmedlemmar såg ut som Moby var också tjusigt. En annan påminde aningen om Tomas Andersson Wij, om än i lite mindre dekadent tappning. Scott Matthew ska det lyssnas på mer, sannerligen.
Sedan var det Lars Demians tur att äntra scenen, med sina träffsäkra och humoristiska, men också tragiska iakttagelser, om allt mellan himmel och jord. Påfallande ofta är det Folkpartiet som får sig en dänga eller tre. Efter denna kväll är Demian verkligen en att lägga till mina favoriter, och där ryms det sannerligen inte alltför många. Jag gillade verkligen energin och det lättsamma snacket blandat med de fina/humoristiska/sarkastiska/sorgsna sångerna.
Sen var det alltså Christian Kjellvanders tur att lysa upp tillvaron för oss. Att gå på efter ett knippe energi i form av Demian kan nog sänka den bästa, så det Christian gjorde var det optimala - entré med en fantastiskt mörk No Heaven. Ingenting kan gå fel när Christian, ensam på scen med endast en gitarr och fet snusprilla blundandes sjunger att det inte finns någon himmel. While the birches weep var obeskrivligt bra.
Jag älskar dessa avskalade och logistiskt minimala spelningarna med honom, det blir alltid så ljuvligt bra. För att vara Christian var det dessutom otroligt mycket mellansnack! Jag tror han tog igen för de senaste fem åren jag sett honom. Helt seriöst. Kul var det också, som historien om de 17 filippinska fartygsmän och 1 tysk kapten som han i höstas underhöll på Atlanten med sköningar (eller som han själv valde att kalla dem - djävulska skelett i garderoben) som More than words och Baby I love your way, ha ha! Ute på Atlanten kan ingen höra dig sjunga...
Dessutom var ljudet verkligen på topp, det bidrog mycket till den sjukt bra musikkvällen jag hade äran att bevittna och belyssna.
Demian och Kjellvander körde tre gemensamma nummer, det tyckte jag var riktigt kul. På tidigare spelningar har det på sin höjd varit ett, tydligen.
Voilá
Tillsammans körde de
Alkohol
So long it's been good to know you (på engelska och svenska i ett)
When the mourning comes
När jag sedan vandrade bort från Mosebacke hade snön börjat falla. Det blev verkligen den perfekta inramningen på den fantastiska musiktavla som målats upp på Södra Teatern.
Baby you got me wrong
Vi tar en låt på det också...
...eftersom den är så grymt bra.
...eftersom den är så grymt bra.
Höstigt värre
När jag ändå är inne på höstvädret kan jag ju passa på att hylla det ytterligare.
Med en video.
Innan vintern kommer.
Anno 2002
Med en video.
Innan vintern kommer.
Finns det någon höstigare än denna?
Anno 2002
Jag ger upp
Jag antar att jag får skylla mig själv.
Tittar man på Idol får man räkna med en del bottennapp.
Men idag kom lågvattenmärket.
Den lilla räkan slaktade världens just nu bästa låt.
Slaktade.
Det var hemskt att beskåda.
Låten ska låta såhär, inte på något annat vis.
Förövrigt tycker jag det är helfestligt att Zlatan numer kan titulera sig landslagskapten!
Helfestligt och helrätt.
Tittar man på Idol får man räkna med en del bottennapp.
Men idag kom lågvattenmärket.
Den lilla räkan slaktade världens just nu bästa låt.
Slaktade.
Det var hemskt att beskåda.
Låten ska låta såhär, inte på något annat vis.
Förövrigt tycker jag det är helfestligt att Zlatan numer kan titulera sig landslagskapten!
Helfestligt och helrätt.
Need not worry
I came of age as I left
as it was lifted from my chest
Come a Russian winter, came a bird
She was soft, frail and full
and spoke of years spent indoors
But she need to not worry anymore
...
The air turned soft by her breath
a pocket knife beat in her chest
Hearts may race and out pours only sadness
...
As words spilled warm from her breast
and were of plenty for the poor
she said we need not worry anymore
...
We can take it back
Back when trying was no part of living
back when the sun was only giving
back when your eyes were blue on whitest white
before darkness had stolen even one night
back when loving was not out of weakness
towards where the hunger is oh so shameless
back before we became somebodys mistress
back when we were our fathers princess
...
En av de allra vackraste sångerna jag vet
Lyssnas med fördel på här
as it was lifted from my chest
Come a Russian winter, came a bird
She was soft, frail and full
and spoke of years spent indoors
But she need to not worry anymore
...
The air turned soft by her breath
a pocket knife beat in her chest
Hearts may race and out pours only sadness
...
As words spilled warm from her breast
and were of plenty for the poor
she said we need not worry anymore
...
We can take it back
Back when trying was no part of living
back when the sun was only giving
back when your eyes were blue on whitest white
before darkness had stolen even one night
back when loving was not out of weakness
towards where the hunger is oh so shameless
back before we became somebodys mistress
back when we were our fathers princess
...
En av de allra vackraste sångerna jag vet
Lyssnas med fördel på här
Hem ljuva hem
Hemma igen efter en veckas solande, badande och latande.
Det firar vi med en fantastisk fin duett:
Sofia Talvik / Christian Kjellvander - At the end
080808
Mormor fyller år. Kalas!
OS invigning. Stort!
Broder Daniel gör Just nu sin allra allra sista spelning. En himla fin låt att minnas.
Green Street Hooligans
Igår kväll fastnade jag framför TVn som visade filmen Hooligans. Första gången jag såg den var för två somrar sedan på en urmysig biosalong i Aix-en-Provence, Frankrike. Det var en av få filmer som inte var dubbad, så den fick det bli. Minns att jag då fastnade för en oerhört vacker låt som spelades under en brutal scen. På något vis hade jag förträngt låten, kanske på grund av det brutala, vad vet jag. När jag hörde låten i går var det dock som att jag aldrig gjort annat än lyssnat på just den låten. Denna gång tänker jag inte förtränga den.
Terence Jay, One Blood
Backstreet Boys
Jag har ont kroppen idag. Att vara på boyband konsert tar på krafterna minst sagt.
Yes, Backstreet var i stan. Himla kul var det att återigen kolla på dem. Det är liksom en barndomskärlek som aldrig går över.
Jag antar att det är regel att ha förband, och visst, EMD finns det säkert en del småtjejer som gillar (särskilt den lilla räkan som stod framför mig & Tess viftandes hysteriskt med sin blinkande ljuspinne) så det har jag väl egentligen ingenting att säga till om. Hellre EMD än, tja... Nåväl.
Plötsligt klev Howie ut på scenen och innan jag hann tänka "what the fuck är det där för jävla entre?" hade han presenterat Backstreets eget förband, en kille som tydligen följer med på hela turnen. Hörde jag något om att han var en "nephew" till Kevin Bacon?
Hur som helst. Han var ett skämt. Han var, helt ärligt, det sämsta jag någonsin sett på en scen. Det började med att han tokdansade sig in på scen och i fyra sekunder tyckte jag han var bra, för jag trodde att han skämtade.
Sen började den jäveln sjunga: You and me privacy, danger stranger... WTF? Priset tog han ändå när han hade upp en stackars tjej på scen som han serenerade vid en keyboard. Hela publiken skämdes å hennes vägnar.
Innan varje ny mening han sjöng utstötte han ett otroligt underligt läte, som förde tankarna till en jobbig förkylning. Detta resulterade i att stora delar av publiken skrattade åt honom. Undrar om han uppfattade det, mitt i all sin "jagärsåjävlabraochsexigdans"? Stackars sate.
Man var ju inte pepp efter hans uppträdande.
Sen kom boysen, med en något glammigare entre än den Howie tidigare gjort... Sen var det partaj i typ två timmar. Det var roligt att återigen få stå och gasta som en tok och lyckligt skråla "Backstreet´s back alright!" Man måste få go bananas ibland. Dessutom firar killarna 15-års jubileum denna månad och det kändes passande att skrika slut på rösten, få kramp i vaderna och nackspärr för deras skull igår.
Publiktrycket vid Everybody var galet! Hela arenan stod upp och jag tog i lite till. Plockade på mig lite guldkonfetti innan vi traskade ut.
Sen blev det som vanligt ett äventyr när jag & Tess är tillsammans och ska försöka hitta någonstans. I beckmörker dessutom. Utan närmare detaljer kan jag avslöja att "promenaden" till Hammarbyhöjden inkluderade en hel del bergsklättring.
Sen var det bara att sätta sig med läxan vid 01... Upp tidigt, skola - gick bra, hem, sova på soffan. Imorgon är en annan dag.
Yes, Backstreet var i stan. Himla kul var det att återigen kolla på dem. Det är liksom en barndomskärlek som aldrig går över.
Jag antar att det är regel att ha förband, och visst, EMD finns det säkert en del småtjejer som gillar (särskilt den lilla räkan som stod framför mig & Tess viftandes hysteriskt med sin blinkande ljuspinne) så det har jag väl egentligen ingenting att säga till om. Hellre EMD än, tja... Nåväl.
Plötsligt klev Howie ut på scenen och innan jag hann tänka "what the fuck är det där för jävla entre?" hade han presenterat Backstreets eget förband, en kille som tydligen följer med på hela turnen. Hörde jag något om att han var en "nephew" till Kevin Bacon?
Hur som helst. Han var ett skämt. Han var, helt ärligt, det sämsta jag någonsin sett på en scen. Det började med att han tokdansade sig in på scen och i fyra sekunder tyckte jag han var bra, för jag trodde att han skämtade.
Sen började den jäveln sjunga: You and me privacy, danger stranger... WTF? Priset tog han ändå när han hade upp en stackars tjej på scen som han serenerade vid en keyboard. Hela publiken skämdes å hennes vägnar.
Innan varje ny mening han sjöng utstötte han ett otroligt underligt läte, som förde tankarna till en jobbig förkylning. Detta resulterade i att stora delar av publiken skrattade åt honom. Undrar om han uppfattade det, mitt i all sin "jagärsåjävlabraochsexigdans"? Stackars sate.
Man var ju inte pepp efter hans uppträdande.
Sen kom boysen, med en något glammigare entre än den Howie tidigare gjort... Sen var det partaj i typ två timmar. Det var roligt att återigen få stå och gasta som en tok och lyckligt skråla "Backstreet´s back alright!" Man måste få go bananas ibland. Dessutom firar killarna 15-års jubileum denna månad och det kändes passande att skrika slut på rösten, få kramp i vaderna och nackspärr för deras skull igår.
Publiktrycket vid Everybody var galet! Hela arenan stod upp och jag tog i lite till. Plockade på mig lite guldkonfetti innan vi traskade ut.
Sen blev det som vanligt ett äventyr när jag & Tess är tillsammans och ska försöka hitta någonstans. I beckmörker dessutom. Utan närmare detaljer kan jag avslöja att "promenaden" till Hammarbyhöjden inkluderade en hel del bergsklättring.
Sen var det bara att sätta sig med läxan vid 01... Upp tidigt, skola - gick bra, hem, sova på soffan. Imorgon är en annan dag.
Melodifestivalgenrep
Det ska bli roligt att se Mello finalen ikväll med tanke på att jag såg den på plats igår. Genrepet. Kul! Björn Gustafsson bjuder på ett oh så vackert dansnummer... Och Luuks öppning går inte av för hackor den heller.
Min spontana reaktion igår var att BWO var bäst. Deras show kändes mest.
Roligast är när Luuk och Ola Salo ska dela ut priset till segraren och man får se en repris i slowmotion av hur det gick till förra året när The Ark skulle få priset av Carola... ha ha ha! Komik.
Sibel sjöng fantastiskt fint igår, jag tyckte hon utklassade tråkiga Sanna Nielsen. Och Christer Sjögren är ju för söt.
Men som sagt, baserat på gårdagens arenaupplevelse håller jag på BWO.
Men finast av alla var Maia Hirasawa som framförde en egen version av The Worrying kind.
Min spontana reaktion igår var att BWO var bäst. Deras show kändes mest.
Roligast är när Luuk och Ola Salo ska dela ut priset till segraren och man får se en repris i slowmotion av hur det gick till förra året när The Ark skulle få priset av Carola... ha ha ha! Komik.
Sibel sjöng fantastiskt fint igår, jag tyckte hon utklassade tråkiga Sanna Nielsen. Och Christer Sjögren är ju för söt.
Men som sagt, baserat på gårdagens arenaupplevelse håller jag på BWO.
Men finast av alla var Maia Hirasawa som framförde en egen version av The Worrying kind.
Southern Accent
Otroligt fina Southern Accent från detta tillfälle. Fantastiskt att det filmades, det är för bra för att förbises!
I got my own way of livin'
But everything gets done
With a southern accent
Where I come from
I got my own way of livin'
But everything gets done
With a southern accent
Where I come from
Kjellvander & Cirque du soleil
... ja, tala om kontrasternas kvällar! Igår var det lugnt, lågt och stillsamt, idag det motsatta - fart, stora gester och högljutt. Och kvällarna var fantastiskt bra båda två, på var sitt sätt.
Börjar med gårdagskvällen... Jag var inte helt hundra på om jag skulle åka in till stan och kolla på Kjellvander, jag hade mycket att plugga. Men what the heck, tänkte jag, jag kan läsa på tåget! Lättare sagt än gjort visade det sig dock vara då jag träffade Steffi vid tåget... då kan man inte sitta och läsa för bövelen! Jag pallrade mig hur som helst iväg till Söder och Kafe44 för att lyssna på Kjellvandrarna (Kjellvander i pluraralis?)
Innan spelningen började fick vi lyssna till Fredde Wadling och svettas i mörkret. Sen bjöds vi på en stämningsfull timme av fin musik med Christian och Therese. Galet irriterande bara att det var ett knäppande ljud från någonstans (micen?) som i slutet av spelningen levde ett eget liv... jag är otroligt känslig för störande ljud (det går inte att kolla på TV och samtidigt ha radion på i en annan del av huset, eller för den delen att plugga med köksklockan tickande eller timern till lamporna på - omöjligt) Men jag gjorde mitt bästa för att tänka bort ljudet och det gick faktiskt hyfsat. Fina och sista Southern accent vill man ju inte ha spolierad! Enligt Christian (som enligt egen utsago sovit på 44ans scen) var det en stulen telefon från -95 som spökade..
Hur som helst är jag glad att jag kom iväg, det var en stillsam och fin spelning.
Annat liv i skällan var det ikväll! Jag & pappa var på Globen och tittade på Cirque du soleil. Det var en riktigt häftig upplevelse i färg och form. Vissa stunder satt jag bara och gapade - det är fantastiskt vad en människokropp är kapabel att utföra! Verkligen en häftig show att se! Sen blev det kvällsmat vid 22 och nu ska jag läsa klart en bok till imorgon. Det blir nog bra.
Toadörren på 44an och Christian (inga likheter i övrigt...)
Hej gitarrer och stämpeln
Börjar med gårdagskvällen... Jag var inte helt hundra på om jag skulle åka in till stan och kolla på Kjellvander, jag hade mycket att plugga. Men what the heck, tänkte jag, jag kan läsa på tåget! Lättare sagt än gjort visade det sig dock vara då jag träffade Steffi vid tåget... då kan man inte sitta och läsa för bövelen! Jag pallrade mig hur som helst iväg till Söder och Kafe44 för att lyssna på Kjellvandrarna (Kjellvander i pluraralis?)
Innan spelningen började fick vi lyssna till Fredde Wadling och svettas i mörkret. Sen bjöds vi på en stämningsfull timme av fin musik med Christian och Therese. Galet irriterande bara att det var ett knäppande ljud från någonstans (micen?) som i slutet av spelningen levde ett eget liv... jag är otroligt känslig för störande ljud (det går inte att kolla på TV och samtidigt ha radion på i en annan del av huset, eller för den delen att plugga med köksklockan tickande eller timern till lamporna på - omöjligt) Men jag gjorde mitt bästa för att tänka bort ljudet och det gick faktiskt hyfsat. Fina och sista Southern accent vill man ju inte ha spolierad! Enligt Christian (som enligt egen utsago sovit på 44ans scen) var det en stulen telefon från -95 som spökade..
Hur som helst är jag glad att jag kom iväg, det var en stillsam och fin spelning.
Annat liv i skällan var det ikväll! Jag & pappa var på Globen och tittade på Cirque du soleil. Det var en riktigt häftig upplevelse i färg och form. Vissa stunder satt jag bara och gapade - det är fantastiskt vad en människokropp är kapabel att utföra! Verkligen en häftig show att se! Sen blev det kvällsmat vid 22 och nu ska jag läsa klart en bok till imorgon. Det blir nog bra.
Toadörren på 44an och Christian (inga likheter i övrigt...)
Hej gitarrer och stämpeln
Poppies and Peonies
Om några minuter bänkar jag mig framför Idrottsgalan på TV. De senaste åren har jag varit på plats själv och bevittnat spektaklet, men det blev inte så i år. Typiskt att Zlatan bestämt sig för att komma dit bara för det.
Vilket vackert mål han gjorde igår, det är helt otroligt vad bra han är.
Satt uppe mitt i natten igår och kollade på första landskampen för i år, Costa Rica - Sverige 0-1. Ganska rolig match att kolla på faktiskt, några gjorde riktigt bra ifrån sig. Kul att få se nya namn prova på hetluften. Men man var ju lagom trött när man skulle upp idag... Sändningen slutade typ vid 01:30.
Dagens låt: Poppies and Peonies
åh så bra den är.
Vilket vackert mål han gjorde igår, det är helt otroligt vad bra han är.
Satt uppe mitt i natten igår och kollade på första landskampen för i år, Costa Rica - Sverige 0-1. Ganska rolig match att kolla på faktiskt, några gjorde riktigt bra ifrån sig. Kul att få se nya namn prova på hetluften. Men man var ju lagom trött när man skulle upp idag... Sändningen slutade typ vid 01:30.
Dagens låt: Poppies and Peonies
åh så bra den är.
Konsert på Rival
Sitter här idag ganska nöjd och belåten. Skickade in min hemtenta i förmiddags, så nu är det bara att invänta domen. Själv tycker jag att det gick mycket bättre än förra hemtentan, som jag ändå klarade av fast jag var överygad om motsatsen, så jag har egentligen ingen aning om hur det kommer gå med denna. Läraren som ska bedöma är ju också ganska, hmm.. egen. Han har tre veckor på sig att sätta betyg, så jag hoppas att jag får en schysst julklapp av honom. Imorgon börjar en ny kurs. Otur att jag inte har litteraturen. Scheisse.
Har fortfarande ett kompakt lock i höger öra. Detta störde tack och lov inte nämnvärt igår kväll på Kjellvanders spelning på Rival. Fullsatt, 703 stolar. Schysst spelning, men första ordinarie set gick lite väl fort va? Swwwish och så var det extranummer! Nästan så kändes det. Bjöds på en fin version av Allelujah, lite mer tempo i den än vanligt. Nya The road var fantastiskt bra live! Kul med lite gamla pärlor också. Rysligt bra var det med Somewhere else, When the mourning comes och sista låten, Southern accent. Fint som snus.
Lite kul att de nya tröjorna kommer från American Apparel. Varenda modebloggande tjejs våta dröm. Det trodde jag inte att jag skulle äga en. Men vad gör man inte? De var ju fina.
När jag kom hem igår tittade jag på den sista delen av En fri kvinnas bekännelse av Jennifer Fox som jag spelade in. Så himla bra. Har följt den varenda söndag sedan i oktober. Vad ska jag nu titta på?
det här var väl en fräsig bild? jag har lyckats få med dubbla upplagor av både Christian och Tias! jag borde bli pressfotograf...
Har fortfarande ett kompakt lock i höger öra. Detta störde tack och lov inte nämnvärt igår kväll på Kjellvanders spelning på Rival. Fullsatt, 703 stolar. Schysst spelning, men första ordinarie set gick lite väl fort va? Swwwish och så var det extranummer! Nästan så kändes det. Bjöds på en fin version av Allelujah, lite mer tempo i den än vanligt. Nya The road var fantastiskt bra live! Kul med lite gamla pärlor också. Rysligt bra var det med Somewhere else, When the mourning comes och sista låten, Southern accent. Fint som snus.
Lite kul att de nya tröjorna kommer från American Apparel. Varenda modebloggande tjejs våta dröm. Det trodde jag inte att jag skulle äga en. Men vad gör man inte? De var ju fina.
När jag kom hem igår tittade jag på den sista delen av En fri kvinnas bekännelse av Jennifer Fox som jag spelade in. Så himla bra. Har följt den varenda söndag sedan i oktober. Vad ska jag nu titta på?
det här var väl en fräsig bild? jag har lyckats få med dubbla upplagor av både Christian och Tias! jag borde bli pressfotograf...
