Den heliga friluften
Jag skulle, på allvar, kunna bosätta mig i butiken. Prova friluftskläder dagarna i ända, sätta upp tält, skjuta lite luftgevär, testa alla vandringskängor och hitta den perfekta ryggsäcken. XXL skulle kunna bli mitt "The terminal". Inte skulle jag behöva oroa mig för att svälta heller, för det fanns, gud välsigne, torrmat! Det skulle vara helt fantastiskt.
Här gick jag alltså runt med något drömmande i blicken igår. Jag klämde och kände och längtade till ett fjäll.
Så lite friluftsmusik:
Fortfarande på benen
Igår fyllde Pannkakan 5 år! Herregud vad tiden går.
Igår var hon fascinerad över att hon alltid kommer fylla år på Alla Hjärtans Dag.
En glimt av odödlighet...
För nu sitter jag här med igenbommad näsa och obestämbar värk i huvud/ögon/tand/käke/nacke/hals, där mina förkylningar sätter sig.
Efter fem veckor bland snoriga, vattenkoppiga, bajsiga, halsflussiga och kräkiga barn, utan minsta tendens till ens en nysning, trodde jag att jag äntligen skaffat mig ett dugligt immunförsvar mot de små jävlarna. Bacillerna alltså, inte ungarna. För ett ögonblick var jag berusad av en odödlighetskänsla - Ingenting kan ta kål på mig!!
Men nu sitter jag här, förkyld och jävlig. Pallrar mig iväg till jobbet imorrn eftersom jag öppnar på min avdelning, men det återstår att se om jag håller ut hela dagen.
Musik på det. En bra låt blir ännu bättre:
Jävla januariväder
Jag kunde nästan känna hur gruskornen krasade under mina gympadojjer där jag sprang med lätta steg... I tanken hade redan hoppat i snabbspringarkläderna och såg fram emot hur jag gav mig på uppförsbacken med lätta steg. Solen sken och allt var underbart. Kändes som vår.
Nästa dag möttes jag av detta:
Suck.
2012
Jag ser med försiktig optimism fram emot vad året har att erbjuda! Inte för att det krävs särskilt mycket för att det ska bli bättre än 2011... Men som sagt, ett nytt år känns som en nystart. Vi börjar om från noll, vilket kan vara skönt. Jag är försiktig med att ge några nyårslöften, det är så lätt hänt att de istället för att vara en kick i röven, blir en tyngd på ens axlar - måste måste måste! Onödigt. Men jag har några saker jag vill få bukt med, jag håller bara tyst om det ha ha!
Året började i alla fall på ett sjukt bra sätt - Juniorkronorna dängde till Ryssland i VM, i en episkt grym match! 4-3 efter underläge 0-3 och avgörande (av två AIK-are!) i förlängning. 2012 kunde inte ha fått en bättre start än så. Nu väntar semifinal, det blir grymt. Tour de ski med Petter Northug i spetsen är ju inte heller helt fel att slötitta på.
Hur som helst, min ständiga följeslagare får sätta soundtrack till det nya året!
Bara man hör de första 10 sekunderna så är man glad:
Pencil full of lead
Snorkfröken
Där började alltså kampen mot att försonas med min näsa - den höga, raka näsan med tillhörande bula. Den enorma bulan, tyckte jag då. För vad i helvete fanns det att göra annars? Gå runt och förbanna den jämt och ständigt? Vara konstant nojig? Gömma sig? Sjukt onödigt, resonerade jag. Så jag försonades. Sakta men säkert blev jag kompis med näsan. Accepterade att jag aldrig kommer ha en söt liten näsa. Nej, min näsa tar plats och skäms inte för sig.
Minns att en lärare på gymnasiet tyckte det var roligt att jag varit på semester i Egypten. Hon tyckte att min profil stämde bra överens med egypternas. Vet inte vad hon ville säga med det, men jag tog det som en komplimang.
Dessutom kommer den från morfar, vilket gör det hela ännu bättre.
Morfar & Jag
På den här bilden tycker jag dock att den mest liknar Snorkfröken:
Lika som bär?
Snorkfröken? Min näsa?
På väg
Det här med att sitta i ett fordon och vara på väg - jag gillar det väldigt mycket. Redan när jag var liten tyckte jag att det var härligt med långa bilturer; att sitta i baksätet och kika ut genom fönstret, lyssna med ena örat på det som hände runtomkring. Dagdrömma. Jag tror att det är det som är grejen, dagdrömmeriet. Det har jag alltid varit bra på! Den behagliga känslan av att fladdra iväg med tankarna vartän man vill, samtidigt som man är i rörelse och landskapet passerar utanför fönstret, den är oslagbar. Jag kan ibland känna en slags melankoli när jag kommer fram till målet, för det innebär ju slutet på bilturen.
--
Julafton firades i Vidbo hos morbror och moster. Dåligt med snö, men gott om mat och gemenskap.
Hemfärden i dag var också fin - halvsovandes i baksätet, lyssnandes på en Patti Smith dokumentär på radion. Perfekt transport.
På väg
Ge mig snö!
Min årliga julförkylning har slagit till också. Fast det var väl bara en tidsfråga, med tanke på hur ungarna på jobbet snorar. Det hade känts mer okej att gå runt och hosta om det hade varit vintervitt ute. Lite mer uthärdligt. Poor me. Häromdagen fick jag värsta nysattacken - på motorvägen! Läskiga grejer må jag lova. Jag har inte reflekterat över det tidigare, men när man nyser är man i stort sett medvetslös i en millisekund. Vad är grejen med att det INTE GÅR att hålla ögonen öppna när man nyser! Eyes on the road - omöjligt. Addera till det en snöblaskig väg och halvtaskiga vinterdäck och en nysning är inte längre enbart befriande...
Kall
Även på jobbet märker jag av mitt felinställda inre element. Medan alla andra verkar njuta av att gå runt i 40-gradig värme dagarna i ända, går jag runt och öppnar varenda dörr och fönster som går att öppna. Någon jävel stänger dem lika snabbt igen. Samma visa varje dag. Tyst krigsföring kallas det visst.
Apropå jobbet - inte nog med att jag varje dag tvingas fajtas om värmen, det ger mig dessutom högt blodtryck. Eller högt var kanske att ta i, men högre än vanligt - jag kollade igår. Det var det jag kände på mig.
Morfar
Tänk att det idag är tio år sen morfar gick bort. Snälla, starka, fina morfar.
Det är ofattbart att det gått ett decennium! Det är som att minnet av honom är så starkt och självklart att det alltid finns nära till hands. Han är aldrig långt borta, trots att det nu är länge sen hans nypor gjorde tusen nålar på min arm. Fast först efter att jag tjatat och tjatat om han skulle göra det, för jag visste att det skulle göra ont - jag ville alltid vara djärv när morfar var med. Morfar var inte rädd för nåt, då ville jag inte heller vara det.
När vi bröt arm med varandra trodde jag verkligen att jag gav honom en hård match! Han var imponerad av min styrka, och jag blev stolt som en tupp. Han lät mig alltid sånär vinna, innan han med ett finurligt leende enkelt besegrade mig. Jag, med en helt slutkörd liten flickarm som tagit i för kung och fosterland för att imponera på honom, kände mig stark och självsäker - wow, jag vann nästan över morfar! Ingenting är omöjligt!
Morfar kunde allt. Och kunde han inte, hittade han på ett eget sätt. "Det gick ju bra det här med" var hans återkommande replik. Det fanns inget problem som inte gick att lösa. Morfar var en stålman - han var den där häftiga gubben som dök från badbryggan ner i vattnet, vilket var ofattbart coolt. Jag hoppades att alla barn på badplatsen tittade, och såg att det var min morfar.
Häromdagen tittade jag på ett videoband där morfars mörka bullriga röst gjorde mig alldeles glad i hela kroppen. För är det något som jag minns särskilt, så är det konstigt nog morfars röst. Han lät så snäll.
Jag var 15 år när han lämnade oss, fortfarande ett barn. Jag kan tycka det är sorgligt att jag inte fick lära känna honom som vuxen också, och se vilka egenskaper hos honom jag skulle ha upptäckt och uppskattat idag. Att få se honom leka med sina barnbarnsbarn hade varit underbart - Hampus, Linnéa, Erik och Tor hade avgudat honom! Men att för alltid ha ett barns perspektiv på sin stålman till morfar är inte så illa det heller.
Bästa morfar
Källström+Zlatan
Inatt hade jag roligaste drömmen! Jag drömde om Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic.
Alltså.
Av någon outgrundlig anledning knåpade min lilla hjärna ihop denna scen:
Jag tittar på TV och Lasse Kronér är sitt vanliga hurtiga jag. Göteborgshumor och allt.
Han leder Doobidoo, men ikväll är inte vilka grabbar som helst gäster. Vilka?
Jo, herrarna Källström/Ibrahimovic! Men på varsitt lag alltså, för spänningens skull säkert. De där två, Ibra och Kim, har ju inte alltid dragit jämnt om man säger så...
Vilka deras lagkamrater var tyckte hjärnan inte var relevant, för dem har jag förträngt.
När det var Källströms tur att framföra sitt sångnummer, knåpade hjärnan ihop det roligaste:
Källström gör värsta klang och jubel-föreställningen! Han dansar, han showar, han sjunger - men inte vad som helst inte. Nä, här står människan på bästa sändningstid och gör ett enastående hyllningsnummer åt Mr Zlatan!
Kim Källström har alltså satt ihop ett sång- och dansnummer enbart i syfte att hylla Zlatan. Det var fantastiskt! Jag vill minnas att det var en glitterboa inblandad. Zlatan såg så glad ut! Chockad. Tror jag det.
Och jag var glad - herregud, vad gör karln, tänkte jag; detta är briljant!
Källström var glad, Zlatan var glad, alla var glada! Underbart.
Men det är logiskt att hjärnan knåpade ihop denna succé just nu. Jag har nyss läst ut Zlatans självbiografi och där cirkulerar Källström flitigt. Näst efter Mino Raiola tror jag att Källströms namn nämns flest gånger. Och enbart i positiva ordalag faktiskt. Sen spelade de ju match ihop i fredags. sen vill jag minnas att Källström gjorde succé på en Fotbollsgala för typ tio år sen, när han gjorde värsta dansnumret till en Backstreet Boys-låt.
Hjärnan fick alltså ihop "Zlatan+Kim+självbiografi+oklar relation+fotboll+Kims dansuppvisning för 10 år sen" till ett bejublat framträdande hos Lasse Kronér. Underbart. 
Vänta vänta
Under tiden roar jag mig med sånt här.
Min näsa
och hur kul är det?
20 september 2011
Kära September
Halva släkten har födelsedag, jungfruar är vi hela högen.
Jag fick dessutom reda på att min farmor hade fyllt 100 år den 10 september om hon fortfarande varit med oss. Henne fick jag aldrig träffa, hon dog året innan jag föddes. Jag har inte sett många bilder på henne, men jag vet att hon hade bruna ögon som jag.
Jag visste inte att hon också var ett septemberbarn.
September. Låter mjukt som bomull, och inte så vitgrå som november.
Det där med färger är intressant; Annika Norlin pratade härom dagen om att när hon hör musik, ser hon färger. En låt är en färg. Hon berättade att folk inte fattar vad hon menar när hon pratar om det, så hon brukar låta bli att försöka förklara. Men jag förstår, jag förstår! Jag är likadan - musik är färger.
På gymnasiet hade jag en mattelärare som ansåg mig vara ett hopplöst fall av matematikdyslektiker, eftersom jag inte "ser matte i bilder." (att han är en oduglig pedagog är en annan femma.) Nej, jag ser inte matte i bilder, men jävlariminlåda - jag ser musik i färger! Ord i färger. September är gulröd.
Detta är förresten ett bra September-soundtrack: (fastän den är grön/blå...)
30-års firande!
Igår var första gången på väldigt länge som jag var ute och svirade på stan. Mycket, mycket roligt! Bästa Sofia fyllde 30 och det firades!
Kvällen inleddes hemma hos Sofia och Stefan. Vänner och bekanta minglade och vi njöt av att fortfarande kunna sitta ute under bar himmel. När kvällsluften gjorde sig alltför påmind flyttade vi in och hade djuplodande diskussioner kring Sveriges kvalkatastrof mot Ungern och den mycket stora möjligheten att AIK nästa år spelar i Allsvenskan, DIF i Superettan och Bajen i div-1. Mycket underhållande.
Folk började droppa av vid midnatt (småbarnsföräldrarealism) och kvar hemma stod jag, Stefan och Sofia (för dagen med barnvakt...) Vi ville inte att kvällen skulle ta slut redan vid 00 snåret, så vi tog en taxi och blåste in till stan. Berns var målet. Att köa för att komma in på ett ställe kändes som 100 år sen sist, men samtidigt härligt uppfriskande. Mycket folk, mycket ljud, ljus och rörelse. Bra för hjärnan att se lite annat. Eller... att jobba på förskola är exakt likadant när jag tänker efter. Minus dörrvakterna.
Tack och lov behövde vi inte köa, utan blev av någon anledning pekade på och släpptes in snabbt. Stefan hävdade att det var hans snygga nunas förtjänst.
Vi mötte upp ett annat födelsedagsfirande gäng och slog oss ner. Bra musik i högtalarna och en White russian i drinkglaset - hur bra? Champagne beställdes in och det dansades till och med en skvätt. Mina dansmoves är tyvärr sjukt ouppdaterade, men jag bortsåg från den lilla detaljen och körde på utan tankar på att upprätthålla nån slags dans-värdighet. Har man bara roligt får man dansa hur man vill. Jag är kungen av fuldans. Riktigt härligt.
Taklampa
Vips slog klockan 03 och Berns stängde. Efter viss förvirring kring borttappade telefoner och försvunna betalkort, satte vi oss återigen i en taxi (samma som på ditvägen) och var sjukt nöjda med beslutet att ta oss in till stan.
04:30 var det så läggdags. Döm om min förvåning när jag vaknade 07:30, pigg som aldrig förr. Vad hände där egentligen? Det har aldrig hänt tidigare att jag inte kunnat somna om. Rise and shine! 3 timmars sömn tyckte tydligen min hjärna var alldeles lagom.
Lilla hjärnan känns dock inte lika pigg nu... Inatt ser jag fram emot många timmars härlig sömn.
5-års jubileum!
Den bisarra känslan av att själv sitta i en bil och styra fanskapet har avtagit, men fortfarande kommer ibland en lyckokänsla över mig bakom ratten. Det kan vara i en rondell eller liknande; jag kommer åkandes, och andra bilar stannar och lämnar företräde! Ha ha, jag blir fortfarande glad åt det - de stannar för här kommer jag. Ensam i en bil och jag har företräde. Ibland blir jag glad åt det motsatta - jag kommer till en korsning och låter andra bilar åka före mig för jag har minsann sett dem och jag är visst ingen vettvilling, nä serru jag är en sansad människa bakom ratten som kan trafikreglerna.
Jag har vaga minnesbilder från uppkörningen. I stort sett minns jag ingenting, förutom ett vägbygge jag körde för fort förbi och att jag fick motorstopp en gång. Varför minns man bara det som gick dåligt? Konstigt det där. För jag gjorde ju uppenbarligen en massa rätt också, annars hade jag inte suttit här den 31 augusti 2011 och skrivit detta.
Hursomhelst. 5 år har passerat relativt smärtfritt i bilväg. Någon p-bot här, någon osmidig parkering där och någon repa här och där... Men peppar, peppar; inga krockar och inga olyckor och ett klarat blåstest hos polisen - så fortsätter jag mer än gärna i 5 år till.
Ja, det gäller att glädjas åt de små sakerna i livet.
Som att jag på jobbet får leka och se ut såhär varje dag:
Härligt!
...och fortfarande utgör Jens Lekman ett utmärkt bilåkar - soundtrack.
Just denna är bra på motorvägar.
Nymålat
Måla måla måla, musik, musik, musik. 8 timmar av underbar mening.
Titta ner på målarbyxorna, glädjas åt att jag inte är höjdrädd.
Studera det nymålat röda och se att huset blev gladare.
Bokstavligt talat skavsår i öronen.
Kroppsarbete.
Att titta ner är halva nöjet med att stå på en stege.
Ny bekanskap.
Minns, maj 2010
Nu blir det bloggande igen. Jag har lovat mormor!
Börjar med en bildberättelse från förra våren:
Jag och Tess hade bestämt oss för att åka ut till Gnesta i ett par dagar för att prata skit, lata oss, bara köpa de fina flaskorna från Systemet och njuta av vårvärmen som börjat göra sig påmind.
På väg....
...framme!
Sen tog vi stigen förbi bastun, ner till sjön.
Det var alldeles för kallt för att bada, men att ligga på en soluppvärmd brygga med en cider i handen var inte alldeles fel.
På badbryggan. Notera mitt armband - det kommer spela en viktig roll i denna berättelse.
Tessan vettentestade mina stövlar. De höll måttet.
Sen gick vi hit - vår kära båtbrygga.
Syftet med att gå till båtbryggan var att ta fina kort. På oss själva alltså. Jag & Therese har sen 10-års åldern alltid tagit massvis med kort till våra "ego-album." Det var alldeles för längesen sist tyckte vi nu och skulle alltså uppdatera det kära ego-albumet.
Tessan lade sig på fiske-stenen och var fin.
Jag stod på densamma. Notera: armbandet är på plats.
Sen gick det åt skogen precis här:
Jag stod och slängde med armarna i övertygelse om att jag såg stencool ut. Vad hände?
PLUMS! Mitt kära armband flög all världens väg och landade långt ut i vattnet.
Jag hoppade i plurret.
Bilden ljuger, för det var fan inte så varmt som det ser ut. Max 14 grader var vattnet. Och jag ljuger inte om jag säger att jag traskade runt såhär i en halvtimme. Med stelfrusna ben som resultat, men inget armband. Borta.
Vi lade missödet bakom oss och tog istället en promenad ner på byn...
...där vi intog en stärkande middag.
Sen gick vi hem igen och tände en brasa. 
Men jag saknade fortfarande mitt armband, så nästa morgon bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att få upp det från sjöns botten. Fast beslutna att lyckas tog vi med oss en håv.
Efter en ansenlig mängd fruktlösa försök var jag beredd att ge upp. Armbandet ansågs förlorat, och snart skulle även min arm gå samma väg till mötes, för den höll på att förfrysa. Bara ett försök till... Sista gången nu.
Tadaaaaa!!! Så sjukt bra.
Det firade vi.
Slutet gott, allting gott.
