Snälla Gud, ge mig ett löpsteg
Idag invigde jag mina balla träningsbyxor i löparspåret. De gjorde mig snabb som en jaguar och graciös som en gasell!
I mina drömmar.
Pingislunga och smärta i varenda lem är den oförfalskade verkligheten. Man vet att man är otränad när träningsvärken sätter in mitt under löprundan - innan man ens tagit sig hem för att stretcha.
Jag sprang i kanske 40 minuter och en (1!) av dem var en fröjd av avverka. Men det är den där enda minuten av en löprunda som är värd slitet, smärtan och rosslande luftvägar. Den där minuten är ren och skär magi; kroppen känns lätt som en fjäder, löpsteget är avslappnat och harmoniskt, enbart positiva tankar flödar i sinnet och det känns som att man kan springa hur långt som helst, man är helt jävla oövervinnerlig. I en minut får man vara Haile Gebrselassie. Ständigt leende Gebrselassie.
En minut alltså.
För sen börjar man känna av den skeva kroppshållningen, de tunga tassande stegen (vad hände med Gebrselassie?) och när låten man har i lurarna börjar ta slut hör man sina egna andetag och de är inte att leka med. Jag blir nästan rädd för mig själv, jag låter som något som inte borde få vistas ensam i en skog. Den magiska minuten är över. Men se det är då den verkliga bragden äger rum! Trots blodsmak i munnen och ont i ben och fötter fortsätter man. Och det är det slitet, det förbannat jobbiga slitet, som i slutändan resulterar i att den magiska minuten kanske kan bli två en vacker dag.
...förövrigt tycker jag att detta är sjukt roligt:
Jörgen Brink, Mattias Nilsson, Carl-Johan Bergman, Björn Ferry och David Ekholm.
I mina drömmar.
Pingislunga och smärta i varenda lem är den oförfalskade verkligheten. Man vet att man är otränad när träningsvärken sätter in mitt under löprundan - innan man ens tagit sig hem för att stretcha.
Jag sprang i kanske 40 minuter och en (1!) av dem var en fröjd av avverka. Men det är den där enda minuten av en löprunda som är värd slitet, smärtan och rosslande luftvägar. Den där minuten är ren och skär magi; kroppen känns lätt som en fjäder, löpsteget är avslappnat och harmoniskt, enbart positiva tankar flödar i sinnet och det känns som att man kan springa hur långt som helst, man är helt jävla oövervinnerlig. I en minut får man vara Haile Gebrselassie. Ständigt leende Gebrselassie.
En minut alltså.
För sen börjar man känna av den skeva kroppshållningen, de tunga tassande stegen (vad hände med Gebrselassie?) och när låten man har i lurarna börjar ta slut hör man sina egna andetag och de är inte att leka med. Jag blir nästan rädd för mig själv, jag låter som något som inte borde få vistas ensam i en skog. Den magiska minuten är över. Men se det är då den verkliga bragden äger rum! Trots blodsmak i munnen och ont i ben och fötter fortsätter man. Och det är det slitet, det förbannat jobbiga slitet, som i slutändan resulterar i att den magiska minuten kanske kan bli två en vacker dag.
...förövrigt tycker jag att detta är sjukt roligt:
Jörgen Brink, Mattias Nilsson, Carl-Johan Bergman, Björn Ferry och David Ekholm.
