Emmas bloggeri

Det är med skräckblandad förtjusning som jag går på seminarierna vi har med en viss lärare. Han är helt fantastiskt egen och originell. Han låter precis som Thomas Di Leva när han pratar, de har nästan exakt likada röster och tonläge. Han är skönt flummig också, men jag vet inte om det beror på att han bara är så, eller för att han anser att hans elever är ett gäng fiskmåsar och att han känner sig överintelligent och måste kompensera med flummerier, så att han smälter in i den allmänna stämningen i klassrummet... Jag vet inte vilket än. Men hur som helst är det en upplevelse av sällan skådat slag. Man bara sitter där i bänkraderna och väntar på att bli intellektuellt mosad av honom. Och då plötsligt kommer ett skämt, helt ur det blå, som gör att man skrattar till och stämningen lättas upp en aning. Men bara lite. Det är som sagt en mysko stämning som råder på hans seminarier. Knappt någon vågar öppna käften, ha ha! Och gör man det så får man höra "ja, det var bra sagt, men inte det svar som jag var ute efter" Men samtidigt låter han som Di Leva, så det är omöjligt att inte tycka om honom.

Skönt att vara ledig imorgon. Man klarar bara av 4 dagar i veckan med honom tror jag... Nästa vecka blir det fullt ös igen, så jag ska ladda batterierna.