Friidrotts VM
Usain Bolt i all ära.
Men mitt starkaste minne levererades idag av Steven Hooker, min krullhåriga favorit från Australien.
Det han gjorde var helt, helt galet.
Han skadade sig illa för 12 dagar sedan på träning och hade inte gjort ett enda hopp på tio dagar när kvalhoppade för två dagar sedan. Väl där behövde han endast göra ett hopp innan han var finalklar. Och tur var det, för fler hade han aldrig klarat av. Det var någon muskel som gått sönder, förklarade Hooker och "det värsta är att det gör ont när jag springer, och ännu ondare när jag vrider mig i luften."
Är inte det det enda stavhopp handlar om? Att springa och vrida sig i luften? Dåliga odds alltså.
Att ta sig till final var en bragd i sig. Efter kvalet fick Hooker hjälpas ut ur arenan.
Så, kom lördag och stavfinal.
Han struntade i att värma upp och göra testhopp. Det hade muskeln inte pallat. Istället bidade han sin tid, såg på när hoppare efter hoppare rev ut sig, själv stod han över. Funderade på om han ens skulle hoppa. Det var ju den där trasiga muskeln...
Så gav han tecken att han ändå tänkte hoppa. Enligt Hookers taktik var då så få hoppare kvar att han själv hade medaljchans. Det var enda sättet- att stå över, stå över, stå över och sedan testa.
Han tog sats mot 5:85 och flög över, men lyckades på något sätt få med sig ribban ner och man såg tydligt hans smärta. Ridå, tänkte jag, där rök den muskeln, han hoppar inte mer.
Men jo.
Han sparade sina resterande två hopp och skulle alltså försöka på 8:90 - hans blott tredje hopp överhuvudtaget på tolv dagar! Dessutom: utan uppvärmning, utan testhopp, utan fungerande muskel.
Det här går åt helvete tänkte jag, men bad ändå en stilla bön för honom. Jag gillar ju killen.
Så.
Ansats. Ingen muskel. I med staven. Ingen muskel. Upp, upp. Ingen muskel.
Han klarade. Han klarade!! Han klarade för i helvete!!! Det var ta mig fan magiskt. Jag grät, han grät, kommentatorn trodde inte sina ögon.
VM-guld till Hooker.
Friidrott när den är som bäst.
Så sjukt bra så att det inte är klokt.
Men mitt starkaste minne levererades idag av Steven Hooker, min krullhåriga favorit från Australien.
Det han gjorde var helt, helt galet.
Han skadade sig illa för 12 dagar sedan på träning och hade inte gjort ett enda hopp på tio dagar när kvalhoppade för två dagar sedan. Väl där behövde han endast göra ett hopp innan han var finalklar. Och tur var det, för fler hade han aldrig klarat av. Det var någon muskel som gått sönder, förklarade Hooker och "det värsta är att det gör ont när jag springer, och ännu ondare när jag vrider mig i luften."
Är inte det det enda stavhopp handlar om? Att springa och vrida sig i luften? Dåliga odds alltså.
Att ta sig till final var en bragd i sig. Efter kvalet fick Hooker hjälpas ut ur arenan.
Så, kom lördag och stavfinal.
Han struntade i att värma upp och göra testhopp. Det hade muskeln inte pallat. Istället bidade han sin tid, såg på när hoppare efter hoppare rev ut sig, själv stod han över. Funderade på om han ens skulle hoppa. Det var ju den där trasiga muskeln...
Så gav han tecken att han ändå tänkte hoppa. Enligt Hookers taktik var då så få hoppare kvar att han själv hade medaljchans. Det var enda sättet- att stå över, stå över, stå över och sedan testa.
Han tog sats mot 5:85 och flög över, men lyckades på något sätt få med sig ribban ner och man såg tydligt hans smärta. Ridå, tänkte jag, där rök den muskeln, han hoppar inte mer.
Men jo.
Han sparade sina resterande två hopp och skulle alltså försöka på 8:90 - hans blott tredje hopp överhuvudtaget på tolv dagar! Dessutom: utan uppvärmning, utan testhopp, utan fungerande muskel.
Det här går åt helvete tänkte jag, men bad ändå en stilla bön för honom. Jag gillar ju killen.
Så.
Ansats. Ingen muskel. I med staven. Ingen muskel. Upp, upp. Ingen muskel.
Han klarade. Han klarade!! Han klarade för i helvete!!! Det var ta mig fan magiskt. Jag grät, han grät, kommentatorn trodde inte sina ögon.
VM-guld till Hooker.
Friidrott när den är som bäst.
Så sjukt bra så att det inte är klokt.
