2-0!!!
Tentan glömmer vi.
Men fotbollen!! Utropstecken på den alltså. Fy faen vad roligt det var att spela, helt grymt.
Senast jag var på Zinkensdamm tittade jag på Winnerbäck, nu var det alltså fotboll som gällde.
Det kändes till att börja med aningen bisarrt att åter sätta på sig ett par fotbollskor. Men de satt bra, vi blev kompisar igen.
Upptäckte dessutom innan matchen började att vi i JMS bestod av 7 tappra spelare, vilket betydde noll avbytare. JMM hade 13. Men mitt lag var desto mer sammansvetsat. Vi var faktiskt helt underbart bra, jag blev impad på riktigt. Vilka vinnarskallar!
Jag hade inte rört en boll på tre år och jag kan ju inte säga att förberedelserna från min sida var de bästa heller. Burger King någon? Men bolltouchen var till min oerhörda glädje hyfsad. Löpsteget och flåset var dock som bortblåsta. Äre lugnt om jag står i mål ett tag eller? (ja, vi fick turas om att agera målis i JMS. JMM hade en på heltid i handskar)
Efter första halvlek stod det 0-0 och det började gå upp för oss att vi faktiskt kunde ta hem den här matchen, något vi på förhand väl knappast hade sett framför oss... Efter typ 200 stolpskott från vår sida lyckades vi (Viktor!) äntligen peta in ett mål. Det var inte vackert, men vad gör det? I slutsekunderna stångade dessutom Lina in 2-0 och segern var ett faktum. En vild (trött, matt, slutkörd...) glädjeyra bröt ut. Vi grejade det.
Publiken! Vilken fantastisk hejaklack vi hade - även där utklassade vi (de till antalet fler) JMMarna. Jag tror aldrig att jag haft en sådan verbalt begåvad publik i ryggen förut. Helt underbart.
Samhälle 2. Media 0. Rivaliteten lever vidare.
...och oj vad ont jag kommer ha imorgon...
Men fotbollen!! Utropstecken på den alltså. Fy faen vad roligt det var att spela, helt grymt.
Senast jag var på Zinkensdamm tittade jag på Winnerbäck, nu var det alltså fotboll som gällde.
Det kändes till att börja med aningen bisarrt att åter sätta på sig ett par fotbollskor. Men de satt bra, vi blev kompisar igen.
Upptäckte dessutom innan matchen började att vi i JMS bestod av 7 tappra spelare, vilket betydde noll avbytare. JMM hade 13. Men mitt lag var desto mer sammansvetsat. Vi var faktiskt helt underbart bra, jag blev impad på riktigt. Vilka vinnarskallar!
Jag hade inte rört en boll på tre år och jag kan ju inte säga att förberedelserna från min sida var de bästa heller. Burger King någon? Men bolltouchen var till min oerhörda glädje hyfsad. Löpsteget och flåset var dock som bortblåsta. Äre lugnt om jag står i mål ett tag eller? (ja, vi fick turas om att agera målis i JMS. JMM hade en på heltid i handskar)
Efter första halvlek stod det 0-0 och det började gå upp för oss att vi faktiskt kunde ta hem den här matchen, något vi på förhand väl knappast hade sett framför oss... Efter typ 200 stolpskott från vår sida lyckades vi (Viktor!) äntligen peta in ett mål. Det var inte vackert, men vad gör det? I slutsekunderna stångade dessutom Lina in 2-0 och segern var ett faktum. En vild (trött, matt, slutkörd...) glädjeyra bröt ut. Vi grejade det.
Publiken! Vilken fantastisk hejaklack vi hade - även där utklassade vi (de till antalet fler) JMMarna. Jag tror aldrig att jag haft en sådan verbalt begåvad publik i ryggen förut. Helt underbart.
ni är många
vi är få
vi är starkare ändå
JMS!
vi är få
vi är starkare ändå
JMS!
Samhälle 2. Media 0. Rivaliteten lever vidare.
laget:
jag, minja, lina, jonas, oskar, gustav & viktor
jag, minja, lina, jonas, oskar, gustav & viktor
(lånar en bild från Marie, upphovsbrott?)
...och oj vad ont jag kommer ha imorgon...
